min vikt (den som alla tror att jag inte bryr mig om).

Jag har alltid varit smal, alltså jättesmal alltid. sen blev jag sexton och upptäckte öl på riktigt (flyttade till london). helt plötsligt var jag 18 år och vägde 57. jag hade gått upp 11 kilo på lite mindre än 3 år (jag är 164 cm lång om nån vill veta). Då kanske man kan säga – ja men du utvecklades ju! Men nej det gjorde jag inte alls. Jag gick i princip bara upp i ansiktet och runt magen.
Så när jag fyllde nitton tog jag mig i kragen och började träna. Åtta månader senare vägde jag 47 kilo, åt bara under tusen kalorier om dagen och tränade fyra dagar i veckan. Hela min dagbok bestod av olika mått på olika delar av min kropp. Och visst, jag hade ingen mage längre, ansiktet var smalt igen. Men jag mådde så jävla dåligt.
Jag höll på med den här viktnojan rätt länge utan att nån visste det. Men i höstas så tappade jag lusten.
Jag vill ta ett bröd om jag är hungrig. Jag vill inte behöva räkna ölen för att veta hur många kalorier jag druckit.
Så jag la ner.
I januari var det så mycket i skolan (plus att jag och T gjorde slut och sånt var jobbigt med) så jag slutade träna också.
Jag gick ändå inte upp. Jag låg kvar på 49-50 ändå.
Men nu har min kropp börjat tröttna på mitt ligga i soffan eller vara ute på fest – liv. Och vet ni vad, min ölmage börjar faktiskt komma tillbaka! herregud, jag hatar dig oplatta mage.
Jag vet inte vad jag egentligen vill komma med det här inlägget, men på nåt sätt blir jag så jävla orolig över att behöva tänka på vad jag äter igen, eller börja träna. För jag vill kunna tänka på annat. Jag vill att tankarna ska uppta pojkdofter, dimmiga fredagkvällar och gott&blandatpåsar. Inget annat. Men det kanske faktiskt går. Man mår bra av att träna, det är skönt att springa. Men det är helt hemskt att ha en dagbok full av mått på sig själv.
Balansen är svårast.