När jag fyllde femton år var jag fortfarande okysst.
Jag stod framför spegeln och tänkte, femton år. Nu är det nog försent. Har det inte hänt nu så händer det nog inte alls.
Redan när vi slutade sexan och sov över på mitt landställe, sjöng högt högt till Lutricia McNeal och såg Jurtjyrkogården 2, redan då sa hon som hade rökt och smakat öl att tolv år är alldeles för sent för okyssta läppar. Redan då.
Jag hade minst fem olika pojknamn inristade på en hemlig plats vid sängkanten men inte en enda av dem visste vad jag hette i efternamn. Jag hade förälskat mig över sommaren och hade till och med vågat säga till honom att jag tyckte han var fin. Att han var duktig på fotboll och hade vackra bruna ögon. Det spelade förstås ingen roll. Han hånglade med någon som var ungefär sextiotvåtusen procent mer populär än vad jag var och dessutom hade hon bröst. Jag hade inte ens något man kunde kalla höfter.
Jag läste bok efter bok om stora förälskelser och tårdrypande slut. Men hur ska man få en trasig romans att berätta om när pojkar inte ens vet vad man heter i efternamn?
Jag skrev inte om det i min dagbok. Jag skrev inte om det för att inte göra en framtida sandra ledsen. Jag tänkte, ingen ska behöva titta tillbaka och se det här misslyckandet. Ingen ska någonsin få veta att det går runt en okysst femtonårig flicka på gatorna, mitt på blanka dagen.
Veckan efter min födelsedag var jag bjuden på en hemmafest, en av de första i hela mitt liv. Den var ute i Bromma, jag kände ingen och jag drack inte mer än en halv folköl för att jag inte vågade tappa kontrollen. Jag satt ute på terassen och provrökte cigaretter som smakade illa i väntan på nikotinruset. När jag skulle gå på toaletten stod det en pojke där, några år äldre.
– Hej, sa han. Vad söt du är, kan jag inte få kyssa dig?
– Absolut inte, svarade jag vettskrämt och smuttade på min folköl. Gick hem och förstod inte varför jag aldrig blev tagen med storm. Jag såg framför mig ett klassiskt filmmanér: tryckande regn, mitt i natten mitt på gatan mitt i sommaren och ett kompakt fjärilsrus i hela magen.
Men sommaren var ju snart slut.
Sedan kom september. Jag låg i sängen om nätterna och ångrade att jag inte hade vågat säga ja till den där pojken i bromma. Jag kunde inte tänka mig någon värre känsla än den här utestängdheten. Känslan av någons axlar mot mina egna kändes öronbedövande långt bort, nej det gick inte ens att fantisera sig fram.
I december försökte en pojke kyssa mig i köket på en hemmafest och jag blev så nervös att jag vred huvudet lite för mycket åt sidan och hans läppar stötte emot mina tänder.
Jag bröt ihop på tunnelbanan hem.
– Herregud, att jag inte tänkte på det tidigare, snyftade jag till min bästa vän. jag vet ju inte ens hur man gör!
Året då jag skulle fylla sexton år vågade jag öppna läpparna efter fyra folköl och lika mycket ”snälla sandra, bara litegrann”. Jag kände honom inte speciellt bra, men han hade åtminstone fräknar. Vi kysstes i prick två timmar, och jag märkte inte av en enda fjäril.
När jag vaknade dagen efter var lättnaden enorm. Herregud. Det var som att ha klarat simtestet i skolan, som att hoppat från tian, överlevt första skoldagen.
Jag skrev ingenting i min dagbok om det. Jag tänkte att det inte fanns något att berätta om. Jag såg ner på min femtonåriga kropp och tänkte att jag borde vara glad över att jag ens fick göra det.
Jag ritade en liten stjärna i kanten av kalendern för att inte glömma datumet i alla fall.
Jag har den där kalendern i en låda ovanför garderoben och när jag tänker på den där förbannade stjärnan i kanten som var viktigare än allting annat känns det som tusen nålstick i bröstet. För att det aldrig handlade om längtan efter hur någon annans läppar kan smaka. Utan om att ingen någonsin ska få veta att det går runt en okysst femtonårig flicka på gatorna, mitt på blanka dagen.
Rubriken är SÅ BRA. Jag dör lite när jag läser en del av dig.
Detta har varit så ångestfyllt så länge. Jag fyllde dagbok efter dagbok och trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Men några dagar efter att jag fyllt 18 år hände det. Inte något himlastormade direkt, men ändå. Nästa mål är att kyssa någon som jag faktiskt gillar.
Det här är väl kanske tionde gången jag läser den här texten. Bara för att slippa känna mig så himla ensam och misslyckad. 16 år och okysst är vad jag är. Alldeles för feg är jag också, för feg för att våga. Jag har haft så många chanser (dock med personer som jag aldrig träffat innan) att bara få det gjort men jag är så otroligt korkad och fegar ur. Senast igår på en fotbollsfest då en kille frågade om han kunde få en kyss (och jag svarade ju såklart nej). Nu ligger jag i sängen med brutal ångest. Är den enda av mina vänner som är okysst. Jag skäms så mycket och känner mig så liten jämfört med dom. Kommer säkert dö ensam. Mår så sjukt dåligt över detta, usch.
jag är snart nitton och okysst. jag har liksom aldrig hittat någon. och så har jag aldrig vågat. känner mig ganska låst i min uptighta frikyrkoroll med. jag känner mig ganska misslyckad oftast. egentligen borde en sån här underbart skriven text få mig att må bättre, men jag kan bara tänka att jag har det mycket värre, jag är faktiskt typ fyra år äldre. det är så jävla patetiskt. nitton och okysst. nitton fucking år och okysst.
Det är dan efter alla <3 dag och jag känner mig ensam och läser igenom dina om-kärlek-inlägg. Det är så tröstande! Jag är 19 och inte okysst längre men inte så himla kysst heller. Är så jäkla trött på fyllehångel utan fjärilar. Undrar ofta när jag kommer få hångla med de jag vill hångla med. Och när jag faktiskt också får uppleva detta att hångel är mys.
Texter som denna får mig att tro på att det kommer hända. Och får mig att (nästan) släppa ångesten och tänka att det faktiskt inte spelar nån roll hur kysst eller okysst jag är och att ångestaktiga någon-vill-ha-mig-hångel inte är nåt att sträva efter. Så jag går väl omkring här och crushar på personer SÅ KOMMER MIN DAG OCKSÅ. typ.
puss!
Sandra jag behöver hjälp!! jag är femton och vill hemskt gärna hångla. Börjat gå på lite fester, och mina vänner hånglar med precis vem som helst och de kallar mig kräsen. Jag vill ju gärna men jag vill ju att det ska vara fint! med någon iallfall lite söt pojke!!
ska jag hålla ut o hoppas att denna fina kille med kindben kommer? även fast det känns långt borta, eller ska jag bara göra det, med vem som helst??!? :((
Fyllde 16 för ett par månader sen! Lovade åt mig själv att vara modig, att bara kyssa någon, hade en chans på en skolfest men hittade inte på något att säga. Så de blev så att min kompis hånglade med honom istället. Och jag stod breved. Så jävla ledsamt. Oh vad jag vill kunna komma tillbaka hit om ett år och säga till mig själv ”det fixade sig ju”!
Men jag har en liten känsla att det inte kommer att hända. Åh. 60+ och orörd är det jag kommer att vara.
Jag läste detta inlägg för ett år sedan. Idag kommer jag tillbaka och läser den igen.
Igår kysste jag någon. För första gången..
Jag är inte längre den där flickan på 16 år som haft en klump i magen för att hon trott att hon varit den enda kvar i världen med okyssta läppar. Men kär? Det är som du beskrev det,
jag har helt enkelt bara klarat av simtestet. Men fy vad härligt det känns..
Tack för denna texten. Även om jag är lite mer än 18 år så känner jag igen mig på så många sätt. Jag har aldrig blivit kysst, jag har bara blivit hånglad med. Alltid har alkoholen funnits med och trots att jag inte vill något hellre än att ha några armar runt min midja så har det liksom inte skett. En kille visade dock för ett tag sedan att han brydde sig om mig. Han sa det inte rätt ut, men han skickade ett litet sms där han skrev att han önska att jag var där. Jag gillade han dock inte på det sättet. Jag ville bara vara kompisar men det verkar inte han vilja. Ganska ofta känner jag mig dum och frågar mig varför jag inte tog chansen när jag väl fick den. Då hade jag ju kunnat få ett par armar runt mig, kanske några ord om att man är vacker om jag hade haft tur. Många nätter frågar jag mig själv ”varför jag?”. Sedan prata jag med en kompis som har levt lika många år som jag, och hon kände samma sak. Konstigt ändå hur vi tror att vi är så jävla ensamma när samma tankar snurrar runt i så många tonårshuvuden.
Och jag glömde skriva en sak. Det finns ingen som kan sätta ord på känslor så som du kan Sandra. Du skriver fantastiskt vackert och du är så klok.
Jag måste få skriva en sak här. Jag är också 16 och okysst. Jag går inte på hemmafester, jag har aldrig varit full och jag dricker inte heller. Det har lixom bara inte blivit så. Varför vet jag inte.
Men i förrgår. I förrgår fick jag en chans. Det var stadsfestival i staden där jag bor, och vi var sex tjejer som skulle se ett band. Klockan var snart halv tolv på kvällen och det regnade och vi gjorde ett stort tak av alla våra paraplyer där vi stod i publiken. Plötsligt får vi sällskap av tre killar. De är inte från våran stad, det låter inte som det i alla fall. Och de är äldre, runt 20 kanske. De vill också stå under våra paraplyer. Och det gör oss ingenting. En av dem står väldigt nära mig hela tiden och jag tänker att det är för att han ska få plats under paraplyet. För det är så mysigt att känna värmen från hans kropp. Han som senare presenterar sig som Jesper. Och när han gör det, presenterar sig, håller han kvar lite för länge i min hand för att det ska vara en vanlig handskakning. Jag känner hur han trycker sig närmare mig hela tiden och jag börjar ana att det inte bara handlar om att skydda sig från regnet längre. Hans ansikte är inte mer än tio centimeter ifrån mitt och han tittar på mig nästan hela tiden. Efter som jag inte är van vid sånt här, blir jag alldeles stel och tittar bort, flyttar fram till min kompis. Han flyttar efter, säger att han inte fick plats där bak. Och fast han verkar ganska klar i huvet tar jag för givet att han är full. Annars hade han väl inte hållt på sähär tänker jag, hållt på såhär med just mig, och sen kanske han luktar lite öl också. Så senare, kanske lite för att skydda honom som jag inte vet något om från ett fyllemisstag, och för att han (kanske) är så mycket äldre, drar jag mig alldeles för snabbt ur hans grepp när han viskar, ”jag måste bara få hålla lite…” och drar mig intill sig. jag säger”nejtack det är lungt” han säger ”säkert?” ”ja, det är lungt” säger jag. Sen flyttar jag bort igen, och han försöker kanske igen att stå väldigt nära men bara lite, och sen försöker han inte mer. Jag tittar bakåt åt hans håll ett par gånger, men det är omöjligt att förstå vad han tänker. Snart ångrar jag att jag drog mig ur. Och jag ångrar mig ännu mer när jag kommer hem.
Jag har förbannat mig själv tusen gånger om sen i förrgår, ångrat vad jag sa och vad jag gjorde. Kunde jag inte bara låtit honom hålla om mig och kanske hånglat lite grann nu när jag hade chansen. Vad skulle det ha spelat för roll om han var full? Det var ju hans eget fel. Och jag visste ju inte ens hur gammal han var.
Så nu försöker jag att bara tänka på det positiva. Att jag faktiskt är tillräckligt bra för att en okänd människa ska vilja dra mig intill sig och hålla om mig. Sen spelar det väl ingen roll om han var full eller inte.
åh herregud, känner igen mig något pinsamt mycket i den här texten.
fyller 16 år i höst, och det har fortfarande inte hänt. Senast bara idag satt man ju på ett café och snackade om kyssar o fyllestrul, gissa vem som inte hade ett jäkla skit att tilläga i diskussionen?
life sucks a little bit.
Anna, det du skrev var så jävla bra för mig. ifall du nånsin ser att jag skrivit det här, tack!
och sandra, det här inlägget var så himla himla fint och bra.
Jag kysste min första kille som 19-åring. Jag tyckte aldrig att jag var tillräckligt fin för att kunna tro att någon kille skulle vilja vara med mig. Nu reser jag runt i värlen, åker skidor, träffar killar överallt som tycker att jag är ”gorgeous” och känner mig inte det minsta värdelös.
jag fyller sexton om 46 dagar och det har inte hänt än
jag är värdelösast i hela världen
åh. så väl jag känner igen mig. jag fick min första kyss när jag var 16 (är 18 idag). det var med en kille i min klass. han var full men jag hade inte smakat en endaste droppe alkohol. vi låg tätt intill i en soffa hemma hos en tjej i min klass. vi var ensamma i deras vardagsrum. klockan efter mitt i natten. för varje sekund flyttade vi våra munnar lite närmare varandra och den enda tanken som jag hade i mitt huvud var. hur gör jag? hur gör jag? hur gör jag?
så helt plötsligt var de där. hans läppar. mot mina. och jag agerade typ… förstelnat.
otroligt pinsamt nu när jag tänker på det i efterhand. men sen vågade jag lite mer. och det ledde till en kyss. och ännu än. kunde dock inte slå bort den där känslan av att jag gjorde otroligt fel förrän x antal kyssar senare.
väldigt fint inlägg i alla fall! som alla andra inlägg på din blogg. KRAM!
Gud du är så bra och så fin och ååååh!
Jag är 16 år och okysst,aldrig haft någon kille.Aldrig strulat med någon. Nuförtiden känns det som att man måste supa på nån fest för att hitta en kille.Och jag gör inte det.Jag myser med mina vänner och min familj.Jag tar inte första killen och kysser honom.Det är inte jag.Jag vill vara kär först.Och gud så jag längtar efter att bli kär i någon som blir kär i mig.Någon att hålla i handen och någon som lägger handen på mitt lår.Men jag är fortfarande hopplöst okysst och ouppmärksammad av det andra könet.Det är inte det att jag är ful.Jag är bara inte så lössläppt som de vill att man ska vara…..
Du är ju helt fantastisk.
åh det gör så ont så ont att läsa, för det där är jag. femton och okysst, det är jag det. jag känner mig så himla värdelös, men du ger mig i alla fall lite hopp med din text.
du skriver så fruktansvärt vackert, sandra. du är så himla bra.
Hittade din blogg nu idag. Är lite smått förälskad redan. Du skriver fantastiskt vackert.
I alla fall. Tänkte bara säga att jag länkade till det här inlägget i min blogg. För det är alltid trevligt att få veta när folk gör det, tycker jag i alla fall.
Du skriver verkligen så himla mysigt, jag minns också hur jobbigt det var att gå omkring och vara små kär hela dagarna. Att titta på pojken man tyckte om kunde få en att bli lika röd som en födelsedagsballong, och lika snabbt som man blivit röd så ville man bli uppfylld med helium och flyga iväg. Jag minns också första gången jag blev kär på riktigt, när jag kysste den pojken blev min mage fylld med fjärilar. Vi låg där i hans säng och hade spenderat nästan en hel sommar i hans hus utan att vi vågade erkänna för varann att vi tyckte om varann, vi va bara väldigt bra kompisar, vi tycker bara om att umgås med varann. Men egentligen så gick vi båda med alla små fjärilar i magen och bara väntade, väntade på att den andre skulle ta det första steget. Men en natt så blev han väldigt full och ringde mig, han sa att han ville träffas och prata, han var arg. Men så fort vi träffades så fick han tårar i ögonen och sa: kom så åker vi hem till mig. Vi låg där i sängen båda två på rygg, tysta. Efter en lång tystnad så kommer det fem små ord ut ur hans mun som en liten bubbla som väntar på att jag ska fånga den. Jag tror jag älskar dig.
Åh alltså dina texter är så jävla fina. Så fina att jag blir glad inuti och sen blir jag ledsen för att jag fortfarande är den där tjejen. fast att jag fylles sjutton i år. Någonstans tror jag att texter som denna, tjejer som du, ger mig hopp om att mitt liv kanske inte går helt åt helvete ändå, men ändå tänker jag precis sådär att ”Det är för sent. Har det inte hänt än kommer det inte att hända.”
Sandra, du skriver så fint att jag blir jätteglad. och jag känner liksom igen mig. jag är sjutton. jag är inte okysst, men det var inte länge sedan jag var det. jag blev så glad, lättad när det hände. jag ritade ett hjärta i min kalender. jag tänkte på det i kanske två veckor efteråt. jag kände mig lite värdelös och ledsen innan. men nu känns det som om jag kan göra vad som helst. nästan, i alla fall.