best of.

hur jag skriver en roman.

thursday.

Jag får då och då frågan hur jag arbetar när jag skriver böcker, så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det.
Varje historia ser förstås lite olika ut, men jag har följt ungefär samma arbetssätt på de två romaner och tre noveller som jag har fått publicerade.


Jag tänkte ta min novellixnovell Juan-Les-Pins som utkom i våras som skrivexempel.

Jag vill poängtera att jag inte har gått någon skrivarlinje eller nåt sånt!! Det finns säkert asmycket bättre sätt att arbeta fram en historia på.
Det sätt jag gör är inte lika med rätt, men det är det sättet jag själv skriver på och som funkat hittills.

Jag anar dock är det är ett ganska klassiskt upplägg, så förvänta er inga trolleritricks liksom.

?
ETT:
IDÉ
Innan jag börjar skriva måste ju en idé uppstå. Jag går runt och marinerar idén i huvudet i några månader för att se om jag kommer orka stå ut med den. Att hoppa in i ett större skrivprojekt innebär ju att man ska behöva hänga med sina karaktärer i månader och år.
Orkar jag? Tröttnar jag på historien?
Känns det fortfarande bra efter ett halvår eller så är det tajm att hoppa till nästa steg.

Handlar det om en novell och inte en roman är ju förstås detta steg kortare.

?
TVÅ:
SYNOPSIS
Det första jag gör då är ett synopsis, eller en så kallad ”hisspitch” eller en kort beskrivning av idén. Ja, kalla det vad du vill.
Ett slags facit för mig själv för att inte tappa bort mig i det stora projekt även kallat bok och för att känna att det man hittat på har en början, ett mitten och ett slut.
Tänk inte att det räcker med att du har detta i huvudet: SKRIV NER DET.

Ibland ändras ens synopsis allt eftersom boken växer fram.
Det gör inget.
Både Det handlar om dig och Allt som blir kvar hade helt andra synopsis i början än vad de hade ett och ett halvt år senare.

Om vi tar Juan-Les-Pins som exempel såg mitt synopsis ut såhär:

⭐️
Tre trettonåriga flickor ska åka på språkresa. De har låg status i sin skola och i drömmen och längtan om språkresan lever dom ut allt de inte har. Deras nya liv, de tre veckorna i semesterorten Juan Les Pins kommer förändra allt. Där finns status, vänner, pojkar, något annat.
De kommer bli de personer de egentligen är.

Snart är låtsasvärlden ännu större än den verkliga världen. Det spelar ingen roll vad som sker i skolkorridoren för de har hittat en nyckel ut till något annat.
Men den riktiga världen lyckas nästla sig in i den de har byggt upp och det gör att drömmarna raseras. När de sedan sitter på flygbussen ut till Arlanda är de skamsna över sin egen lek. De  inser tills sist vilken värld som var på riktigt och att den aldrig kommer förändras.
⭐️

?
TRE:
KARAKTÄRER.
Detta steg är jag ganska slarvig med, men ser ändå till att ha någon form av mini-mall. Jag gör en lista med de personer som är huvudkaraktärer, och allt eftersom boken växer fram, växer även deras lista av karaktärsdrag.
Man kan säga att jag jobbar parallellt med detta steg under hela bokskrivandets gång. Dricker personen svart eller cappuccino? Vad är hens favoritband? Osv.

Jag brukar även skriva ut namn på kompisar som de är en blandning av. Ska inte hänga ut nån av mina vänner nu men skriver typ:

Person X: Den aktiva i kompisgänget. En blandning av X och X, med X energi och X leende och X småsinthet. 

Eftersom det bara är jag som ska läsa karaktärsbeskrivningarna tycker jag det är allra enklast att jobba utifrån redan existerande människor jag känner. Så fort man börjar blanda de med varandra uppstår ju en helt ny fiktiv person och då har man ju inte längre snott en riktig människa från verkligheten.

?
FYRA:
DRAMATURGISK KURVA.
Jag har ganska mycket komplex över att jag liksom inte gått någon skrivarlinje eller författarkurs eller något sånt. Jag vill göra rätt. Därför följer jag den klassiska dramaturgiska bågen som du hittar i majoriteten av alla böcker och filmer till punkt och pricka.

Den dag jag har tillräckligt mycket skrivarsjälvförtroende för att bryta mig ur den kommer jag kanske göra det, vem vet. Men hittills vill jag ha den crystal clear.

Dramaturgiska kurvor kan man googla fram eller hitta i skriv-en-bok-böcker. Det innehåller 6 steg:
Anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, upplösning och avtoning.

Precis som mitt synopsis är inte innehållet i kurvan skrivet i sten. Ändras mitt synopsis måste även kurvan ändras.

Såhär såg den ut när jag skulle skriva Juan-Les-Pins:

⭐️
Anslag:

Det börjar med att de får åka. Peppen kring det.
Presentation: 
Presentation av karaktärerna och deras relation till varandra. Man förstår snabbt att de inte har hög status men att de har varandra.
Fördjupning:
Planering av resan. <- Planeringsfasen börjar snabbt falla in i fantasivärld. <- Drömfasen
Upptrappning:
De inser att ju mer de pratar om resan desto mindre känns allting annat.
Upplösning:
De råkar ”försäga” sig inför klassen alt. råkar glömma kvar något hemligt alt blir konfronterade. Något går sönder utanpå och inuti.
Avtoning:
De reser iväg. De inser att de har lekt hela tiden.
⭐️

?
FEM:
RESEARCH & SCENER & HOPPLOCK
Steg fem är research eller vad man nu ska kalla det. För mig är research lika mycket att söka i sitt eget huvud som att snappa upp meningar och skeenden som jag möter i livet. Jag skriver upp hur det känns när man äter specifika grejer, platser man kan hänga på, vad folk kan säga, meningar som dyker upp när jag ska sova etc.
Som att bygga upp en innehållsbank för boken.
Det är lite som en godispåse där man kan para ihop fysiska saker med känslor och pussla.

Detta dokument använder jag mig av under hela bokskrivningen och lägger även till i hela tiden.

Såhär såg delar av det dokumentet ut till Juan-Les-Pins:

⭐️
Elskåp

klätterställningar
hopphagar
fotbollsplaner
aula
Åker tunnelbana och om jag blundar känns det som att vi lyfter redan nu

träslöjd
lågstadiet toalett
Ser dem vid skateboardrampen när vi promenerar hem
Sugmärke under en halsduk
Papper i behån
Köpa tygskor för tidigt innan våren kommit
De populäras långa rödmålade naglar symboliserade för mig bara att de lyckats sitta still mycket länge.
smita in på jazzfestivalen
hittar instruktioner från tidigare besökare skrivna på tapeten/under slafens tak i våningssängen
lär sig franska ord
köper färglatt godis i marknadsstånden
Tar tunnelbanan till en dansuppvisning, blundar och tunnelbanevagnen lossnar från sitt spår, skjuter upp sig i himlen och tar oss med.
Evian som smakar badkarsljumhet efter att ha legat i sanden i flera timmar.
Värdföräldrarna kommer lägga petflaskor i frysen, som tampar på skollbänkarna dagen efter
⭐️

Typ. Kanske makes no sense för nån annan men jag ser det lite som ett Cluedo-spel ungefär.
Man kan plocka ihop exempelvis en parkbänk, en smak av en Refresher, en mening, två karaktärer och en vilja och så har man en scen.

?
SEX:
SKRIVA SKRIVA SKRIVA.

Ja, sen är det dags för det sista, jobbigaste steget: att skriva en bok.

Allt eftersom boken växer fram så lägger jag sedan in steg fem i steg fyra och så växer de korta exemplena till längre scener som sedan flätas ihop med varandra till kapitel och POFF har man en bok.

Så här såg det exempelvis ut i Juan-Les-Pins-dokumentet när jag jobbade med det. Jag skrev ner påminnelser i fetstilt var i den dramaturgiska modellen jag var i dom olika kapitlen:

Jag skriver i skrivprogrammer Scrivener där man enkelt kan dela in sina kapitel i mappar och undermappar etc.

Om vi tar min senaste roman Allt som blir kvar som exempel så såg det ut såhär:

Som ni ser ligger alla kapitel i mappar och dessa mappar symboliserar de olika faserna av den dramaturgiska modellen. Då har jag full koll på att historien rör sig rätt och att kurvan håller sig stark och stabil.

Ja, Ungefär så!
Hoppas att detta kunde vara till någon hjälp.

Mer om mitt skrivande finns förstås i den kategori som heter
Mina böcker.
Har även skrivit ett inlägg i kortare punktform som heter
Mina skrivtips.

Vill du läsa mina böcker? 

Roman: Det handlar om dig
Roman: Allt som blir kvar
Novell: Djuret
Novell: Det händer nu
Novell: Juan-Les-Pins

Mer texter av mig finns i min portfolio!

?

alla mina pastarecept jag någonsin bloggat.

pasta
Tio år av pastabloggande.
Allt i ett enda inlägg!
Varsågoda 2017 ner till 2007:

pasta
Krämig pasta med skogschampinjoner och grönkål.

cap d'antibes
Salviapasta med brynt smör.

pasta
Spaghetti med räkor, citron och salvia.

food
Pappardelle med räkor och körsbärstomater

pasta
Spaghetti med blåmögelost och lax.

spaghetti with shrimp
Räkspaghetti med fänkål och tomater.

pasta
Pappardelle med grönkål, rosmarin och rostade solroskärnor.

food.
Pasta carbonara.

march.
Tagliatelle med brynt smör, svamp, salviasalami och sparris.

pasta
Färsk tagliatelle med svartrötter, svamp och pinjenötter.

-
Grönkålsbullar med papardelle och svamp.

parsley pesto
Pesto på persilja och valnötter.

bone marrow pasta
Märgbenspasta med pinjenötter och persilja.

pasta
Saffranspasta med vitlöksfrästa jordärtskockor.

food
Tonfiskpasta med epazote.

food.
Gräddig kycklingpasta med rosmarin.

pasta.
Pasta carbonara – christmas edition.

pasta.
Trattkantarellpasta med kyckling och tryffel.

pasta
Fettucini med saffran och sommartryffel.


Spaghetti med pilgrimsmusslor och körsbärstomater.

pasta
Färsk pasta med kyckling, svamp och ärtor.

making pasta.
Hemgjord pasta med tomatsås, svamp och salsiccia

dinner.
Linguine med lammracks, timjan och buffelmozzarella.

pasta with asparagus and chanterelles.
Kantarellpasta med sparris och citron.

pasta.
Penne med kronärtskocka och pistaschnötter.


Tortglioni med vit och grön sparris


Spaghetti med kronärtskocka och valnötter.


Gnocchi med morotsröra.


Godaste kantarellpastan.


Pasta Vongole


Hemmagjord pesto med pappardelle, räkor och bruschetta.


Tagliatelle med skrattande kon-ost, ärtor och prosciutto.


Tagliatelle med meyer citroner.


Citronpasta med räkor och sparris.


Hemmagjord ravioli.


Tagliatelle med vit sparris och valnötter.


Pappardelle med grön sparris och körsbärstomater


Tomatsås med vodka.


valnötsköttbullar med bandpasta.


Pasta med tomatsås och kapris.


Superenkla spaghettin.


Pasta med saffran och lammkorv.


Pasta pesto med mozzarella och spenat.


Pappardelle med salami och persilja.


Fettucini med kräftstjärtar och pesto.

– Baby, säger han. Vi dricker öl bara.

Oktober 2016. Jag vaknar tidigt i Los Angeles. På grund av tidsskillnad. På grund av hjärtklappning. Vi bor några dagar i ett hus i Hollywood Hills. Jag känner inte dom andra direkt. Vi är medbjudna på en pressresa, en musikfestival, det är oktober men sommar här.

Jag smyger ner i köket, vinflaskorna står kvar på diskbänken från kvällen innan, en tom ölburk med fimpar i. Klockan är morgon men eftermiddag i Sverige. Jag får upp dörrarna till terrassen, insekterna gapar högt, det luktar inte som hemma. Mina händer är ostadiga, kanske tidsskillnad, kanske hjärtklappning. Jag får upp en cigarett ur paketet, röker först en hårt innan jag ringer. Tänder direkt en till.
Jag börjar gråta när jag hör hans röst. Den är så hemtam och så mjuk, jag vill bara att den ska göra mig lugn igen. Något annat spelar egentligen ingen roll, det är rent själviskt, jag vill bara må bra igen.

Jag gråter och frågar varför han är med henne, varje kväll, sedan jag åkte för några dagar sedan.
– Baby, säger han. Älskade lilla baby. Vi dricker öl bara. Du vill väl inte att jag bara ska sitta hemma? Baby baby jag vill alltid vara med dig.
Och jag tänder en ny cigarett, säger att jag såklart inte vill att han ska sitta hemma, lägger huvudet mot knäskålarna, sitter i en trapp ner till en pool, allt är så vackert och allt är så fult.

– Jag är så olycklig, säger jag. Jag orkar inte vara så olycklig.
Och han säger att jag aldrig ska behöva vara olycklig och efter att vi har lagt på sms:ar han direkt att Älskade baby, kom hem till mig. Kom hem till mig så gör jag allt bra igen. Vi vi vi.
Jag hör hans tonfall när jag läser sms:et och jag blir lugn. Går in, går och lägger mig, går upp igen när de andra lagar frukost.

Senare på kvällen blir jag alldeles för full. Och när jag sms:ar och frågar vad han gör svarar han inte. Men klockan är ju mitt i natten i Stockholm då. Ingen är vaken 05:55.

Det vet ju vem som helst.

skillnaden mellan att kunna och att vilja.

En gång för länge sedan, i oktober tvåtusensexton, var jag ännu ihop med någon.
Jag sov fragmentariskt, fick melatonintabletter i en näsduk av en kompis på en bar, slutade en dag rita hjärtan i imman på duschväggen. Jag promenerade runt i lägenheten, vankade fram och tillbaka i vardagsrummet, tände cigaretter vid 03 fastän jag sagt till alla att jag slutat röka.

Jag satt mittemot min mamma på en lunchrestaurang vid Strandvägen med handflatorna öppna på bordet och sa att jag var olycklig. Olycklig, för att något drog innanför bröstkorgen utan att jag kunde placera vad det var.

Jag bokade flygbiljetter och drömde om vackrare väder, jag klättrade in i hans t-shirts när han gått till jobbet och grät mot tvättmaskinen. Jag spann som en katt i hans händer och lagade spaghetti med köttfärssås som stod färdig när han kom hem.

– Varför tror du att du är olycklig? frågade min mamma enkelt och jag skakade på huvudet, drog runt med gaffeln i en skagenröra.
– Jag vet inte.

Och jag visste inte.
För dagar fortgår, slentrianmässiga sms med röda hjärtan skickas, en varm kropp sover mot ens rygg, någon håller en i handen på gatan. Jag lagade tacos, soppor, grytor, sallader och pastarätter som stod färdigt varje kväll när nyckeln vreds om i låset. Jag strök hans skjortor, vek hans jeans och gick runt, runt i lägenheten om nätterna.

Jag visste det inte ens när jag en kväll föll ner på sovrumsmattan och vädjade, förnedrat viskade vid hans fötter att han måste hjälpa mig.
– Du måste hjälpa mig. Snälla, hjälp, jag är så olycklig.
Och han såg ner på mig, skakade på huvudet, stängde sin vinterjacka och sa:
– Jag kan inte, Sandra. Jag kan inte.
Inte ens då förstod jag.

Tänk vad lätt det är att vara efterklok.
Att det skulle ta en lång, bister vinter och en total nedmontering för att förstå skillnaden mellan att kunna, och faktiskt vilja.

grisfötterna.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!