Idag sa jag det högt till honom för första gången. Eller jag behövde inte ens säga det – han frågade mig. ”Tycker du inte om mig längre?” Vi som varit tillsammans genom hela tjugoårsåldern. Allt jag kunde säga är ”jag vet inte”.

Hur gör man egentligen slut? Vi har varit tillsammans i ett år snart men jag känner ingenting längre, jag älskar honom men jag känner att vårt förhållande är påväg att ta slut, och jag vill det. Han var otrogen mot sitt ex, som jag nu känner och är vän med eftersom vi pluggar på samma linje på högskolan. Inga av mina vänner gillar honom och jag känner att det bara inte funkar, jag är hela hans värld, och det vill jag inte vara, han umgås själv inte med sina vänner alls, han har hjälpt mig så mycket, det har han. Men jag har vuxit ifrån honom, det är sån stor ålderskillnad emellan oss oxå. Men hur gör man egentligen slut? Jag känner mig så jävla feg och rädd för vill inte såra honom, men jag orkar inte må dåligt mer. Varför är det så jobbigt? Varför är det så svårt att göra slut?

Har läst denna flera gånger de senaste två åren. Har fortfarande inte gjort slut. Hoppas hela tiden på att det ska bli bättre, ibland blir det så men glider hela tiden tillbaka till det där bleknande som du skrev om i början. Nu har det gått för långt och vi båda känner att det inte går att få tillbaka det vi hade. Väldigt sorgligt. Men som du skriver så krävs det mod och jag är skiträdd just nu. 🙁

Jag gjorde slut förra veckan – på ett sexårigt förhållande som egentligen varit perfekt. Han är perfekt, vi är perfekta tillsammans och jag kommer aldrig hitta någon lika fin och förstående som honom. Men ändå var det detta min hjärna ville pga skav, mindre passion och fomo – hur destuktivt?

Precis så som du beskriver med myggbettet var det för mig. Och nu har jag gjort slut med min kärlek sen 7 år. Och jag vet inte hur jag skulle berätta det, hur berättar man? Han vill ha förklaringar och svar. Och jag vet inte om jag har några.

Tack vad fint du skriver Sandra, gråter nu för jag är där du skriver.

Hur tar man ut en skilsmässa utan att behöva såra jag har vuxit ifrån min man o vill skiljas jag vet varken ut eller ihjäl mig med svar

grinar fortfarande till detta. sanning. du är goddess alltså <3

åh fuck, jag vill inte

Hur gör man? Vi har varit tillsammans i över 6 år. Det känns som att kärkärleken är slut. Jag är vuxen och borde veta hur men jag vet inte. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte.

Nu ligger den här på min hemskärm. För jag måste läsa den igen och igen. För snart händer det. Det skulle hänt för längesen men det är inte så lätt när man får panikångest och inte kan andas varje gång man nästan gör slut. Men nu har jag bestämt mig och det här är det läskigaste och svåraste beslutet jag nånsin tagit, men jag måste.

[…] att göra slut. […]

Fy fan vad starkt. Är mitt uppe i ett sjukt jobbigt uppbrott och grät mig igenom din text. Känner så väl igen mig.

Tack för att du, och dina texter, alltid finns när jag behöver er

Jag har nu gråtit mig igenom texten. Sedan har jag gråtit mig igenom alla kommentarer med Ed sheeran i bakgrunden. Min perfekta pojke, han med hundögongen och skrattrynkorna. Han som har lite svårt att säga hur mycket han tycker om mig fast han gör det av hela sitt hjärta. Han som säger att han älskar mig. Honom kommer jag att krossa. För jag känner inte samma sak som han. Kanske har jag aldrig gjort det…men jag älskar honom ändå!!!! Min första pojkvän min bästa vän. Det gör så ont så ont. Jag ser och vill inte se en framtid utan honom trotts att jag vet att jag måste. Men inte än, inte än jag ska njuta av honom i några veckor till. För att jag är självisk men det får jag vara för än så länge är han fortfarande min! Mitt i allt detta undrar jag om det verkligen är rätt beslut. Tänk om jag gör mitt livs största misstag? Hur ska jag orka när jag inte får träffa honom, somna i hans famn kyssa honom, inte ens skriva till honom??! Alla tror att vi har det så perfekt, han tror att allt är prefekt. Det är bara jag som vet, det är jag som är giftet som kommer att förstöra honom. En artonårig tjej som inte vet vart hon ska ta vägen…jag kommer göra det. Göra slut..men inte än, jag vill ha honom lite länge. För han är perfekt <3

Han fanns vid min sida under tiden mamma led av cancer, han var med efter hon somnat in, han stannade när jag varit otrogen med en av hans kompisar. Han betydde allt och var en drömprins. Varje tanke leder till honom – till hans mjuka händer, hans omtänksamhet, hans skratt och hans kärlek. Fredagen den 18 juli vaknade jag upp där för sista gången, jag skulle jobba och han hade semester men han sa att han ”önskade att jag kunde ligga kvar, att han älskade mig och att vi ses ikväll min älskling.” Vi sågs inte på kvällen men dagen efter, samma dag fast ett år efter min mamma begravdes, då gör han slut. På vägen till släktträffen han har hemma hos sig berättar han att det inte funkar längre, chanserna är slut, det finns inget VI längre. Min kära guldpojke, hur kunde du lämna mig när jag behövde dig som mest? Min kärlek till dig består och jag vet inte hur jag ska klara mig nu. Jag låg med en kille förra helgen som ”plåster på såren”. Det var som att hälla syra i såren, det gjorde bara ondare och ondare. Jag saknar honom och han vill inte prata med mig, aldrig någonsin vill han se mig igen har han sagt.

Jag lämnade min pojkvän sen sju år tillbaka för två veckor sedan.
Vi har haft en relation där vi har gått igenom mycket tillsammans. Han har varit väldigt beroende av mig pga. psykisk ohälsa och problem med skolan. Men jag har försökt att stötta och hjälpa så långt det bara gått och med all kraft jag har. Men det har aldrig varit tillräckligt för honom.
Han har gjort slut med mig ett par gånger under årens lopp, men vi hittade tillbaka till varandra tillslut ändå. Varje gång tänkte jag ”Nu kommer det bli annorlunda!”, men träsket vi skapat åt oss blev bara djupare och värre.
Han respekterade aldrig mig för mina beslut, åsikter och värderingar. Mina intressen var slöseri med tid och jag spenderade aldrig tillräckligt med energi på honom.
Tanken på att han har det svårt och mår dåligt hade nötts in så hårt i min skalle att jag slutade tänka på mig själv, satte alltid honom före mig. Tid för mina vänner försvann, de var ju ändå bara ett gäng töntar enligt honom, och jag började leva i en bubbla där jag försökte låtsas att allt var bra.
Tillslut så brast det för honom. Han började bli våldsam. Han rörde mig aldrig men mina ägodelar var måltavlor och att trycka ner mig psykiskt så mycket han bara kunde likaså.
En dag så förstör han allt i min lägenhet och kastar en kastrull igenom köksfönstret. Grannarna ringer polisen och jag kommer hem och hinner se när de kör iväg honom.
Då tog det stopp för mig. Huvudet ekar tomt på tankar, kan inte riktigt smälta det. Vi ska inte vara tillsammans.
Hade jag tagit mod till mig och satt mig själv före honom så hade jag kanske vågat göra slut innan vi hamnade i den här soppan.
Han hör av sig varje dag om att vi ska försöka igen och hjälpa varandra. Det är första gången som jag har ”makten”. Det är första gången som han märker att jag menar allvar.
Det känns verkligen som att jag har övergivit honom. Det här mönstret måste brytas, vi ska helt enkelt inte vara tillsammans. Både för hans skull och min. Framför allt min, jag måste stå emot nu.

Så himla fint skrivet. Det är skönt att höra att folk överlever något så fruktansvärt som hjärtesorg, speciellt nu när jag är mitt i det.

Hei Sandra! Jeg har lest denne lille teksten så mange ganger at jeg kan den utenat. Første gang jeg leste den gjorde det så vondt, fordi jeg det traff noe i meg som jeg da ikke hadde ord for. Jeg forstår hva det var nå; at forelskelsen hadde tatt slutt uten at jeg hadde fått det med meg. Jeg var ikke forelsket lengre. Men selv om jeg ikke var forelsket, var han fortsatt det aller fineste jeg hadde. Den nærmeste og kjæreste jeg hadde. Min beste venn. Og det å velge bort det beste man har virker fullstendig ulogisk, helt vanvittig. For uten han er jeg verdens mest ensomme. Men jeg gjorde det slutt, og her sitter jeg. Og jeg vet at det var riktig, men det gjør så vondt så vondt likevel. Så jeg ville bare si at hver dag etter at jeg gjorde det slutt har jeg lest denne teksten, noen dager opptil flere ganger. Og det har vært så utrolig befriende at du har festet alle disse følelsene til konkrete ord som kan minne meg på at det jeg gjorde var riktig, og at jeg bare må holde ut denne tiden. Denne teksten har vært, og er til så stor hjelp og motivasjon. Så tusen takk skal du ha.

jag är tillsammans med en himla fin pojke sedan över ett år tillbaka. jag älskar honom men det är något som skaver. jag kan inte riktigt sätta ord på det. det värsta är att det växer sig starkare. hans kyssar känns inte längre och det bor inte längre en enda fjäril i min mage. jag har aldrig varit i ett långt seriöst förhållande som detta tidigare, så jag tänker att det kanske ska vara såhär, att det är såhär det blir när man inte längre är nya för varandra, å andra sidan… så får det väl inte vara?
just nu ligger jag klarvaken och livrädd över tanken att jag kanske kommer förstöra oss. säga de där orden som tar slut på allt. livrädd eftersom tanken ”jag vill nog inte vara hans flickvän längre” dyker upp allt oftare inuti mitt huvud.
jag vet bara inte vad jag ska göra…

Hej Sandra,
Jag har gjort detta. Idag. Jag har krossat mitt och en annans hjärta.
Jag har gråtit så det räcker för ett årtionde.
Det gör ont och det känns tomt och hopplöst.
Jag har alltid varit den starka, alltid varit den som alla stöttar sig på.
Men vem stöttar och hjälper mig när det går emot?
Jag orkade inte dra vårt lass, orkade inte hålla det flytande.
Jag öste och öste vårt skepp. En dag orkade jag inte mer fick kramp i armen. Vände mig om för att ge över det till honom. Han var inte där. Så vårt skepp började skjunka. Nu har han börjat ösa. Men det är försent.

Jag känner mig ensam, förtvivlad och fruktansvärt elak.
Jag ville inte att det skulle bli såhär, detta. Jag älskar honom fortfarande men det går inte längre.
Hur krossar man någon annans hjärta och sitt egna på bästa sätt?
Det går inte. Jag vet det!

Jag tackar för din blogg. Vet att alla säger att detta är en möjlighet, början på något nytt. Men detta är bara överlevnad för man måste först kämpa sig upp för att kunna leva igen. Det tar kål på mig just nu.

Ensam är stark har jag hört. Vilket jävla skitsnack!

Tack ännu en gång!

Hej Sandra! Den här texten är helt sjukt underbar, och så jävla sann. Säger som så många andra; har följt dig hur länge som helst, 4-5 år, tror jag. Nu kommenterar jag. Visste att du hade skrivit den här texten, och befinner mig där ungefär nu.
Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 1 år och 2 månader, ungefär. Vi flyttade ihop väldigt tidigt. Eller ja, jag flyttade in hos honom. Bodde hemma fortfarande, och allt det där. Kändes praktiskt att flytta ihop. MEN. Jag vet – och jag visste det nog då med egentligen – att jag bara flydde in i ett nytt förhållande. Jag gjorde slut med mitt ex. Vi var ”tillsammans” i 2 år. Han bodde fortfarande med sin sambo och två barn, och lovade hela tiden att ”snart, snart SNART flyttar jag, det är nära nu, hon vill kontakta mäklare och sälja huset”. Det hände inte, och jag gjorde slut. Jag var trött på hur han behandlade mig. Jag mådde så dåligt redan innan, och det blev värre med honom. Jag drack för mycket (gör det fortfarande), rökte och överdoserade tabletter. Och ändå. Ändå så älskade jag honom så vansinnigt mycket. Mer än allt, jag kunde dö för honom. Första bokstaven i hans namn har jag tatuerat på ringfingret. Ett ”D” som ständigt påminner mig om det jag hade.
Nu drömmer jag om honom. Konstant. I vaket tillstånd och sovande. Jag har aldrig kommit över honom, för han var min the one. Och den stackars pojkvän jag har nu bleknar i jämförelse. Och allt han gör har börjat irritera mig. Precis allt. Han hjälper aldrig till hemma. Så fort han kommer hem från jobbet, sätter han sig vid datorn och spelar. Tar en paus när jag ropar att maten är klar, och sätter sig där igen. Jag tål inte att han rör vid mig. Vi har inte haft sex på över en månad, för jag vill inte. Jag tänder inte på honom längre, utan drömmer om den andre. Den första.
I onsdags var jag på en kryssning till Mariehamn. Träffade en kille som jag hånglade upp, för att han var så lik mitt ex.
Jag vill göra slut, men åh, jag vill inte skada honom. Han har förvisso varit ”otrogen” mot mig. Satt och sexchattade med en brud någon gång i höstas. Flyttade hem till min far för en vecka, och förlät sen. Jag ångrar det. Jag borde stannat. Det är så svårt. Jag kan inte flytta, för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min far bor i samma lilla samhälle som vi, och gillar dessutom inte katter (jag har två stycken nu). Min mor bor ute i ingenstans, och har redan 3 katter i sitt lilla hus. Vi får inte plats. Och jag är arbetslös, och kan inte skaffa något eget. Det är så SJUKT SVÅRT.

Åh vad jag behövde läsa detta. Det ska göra ont, och sen så ska det gå över. Och det är ingen lösning att springa tillbaka till varandra för det är redan försent. Tack <3

Nu är vi där. Trodde aldrig att det skulle hända, men myggbettet kom i somras och sedan fanns det ingen väg tillbaka.

Helt fantastiskt skrivet! Precis vad jag behövde läsa. Blir mer säker på min sak. Jag måste göra slut med min pojkvän. Det håller inte längre. Så kära i början, det lixom ”klickade”. Dock fanns brister redan då men de såg man inte, något man borde gjort och tagit på mer allvar. Idag, 1.5 år senare, känner jag bara irritation och stress. Allt han gör och säger irriterar. Vi är så olika och befinner oss på olika plan i livet. Bor inte ihop, ses endast helger. Det tär på förhållandet. De flesta av hans uttalande eller sms är i mina ögon onödiga och poänglösa. Men han är hopplöst kär i mig och har inte riktigt sett eller förstått dessa brister som jag, 6 månader sedan har börjat uppfatta och förstå. Kommer bli tufft men det måste göras. Jag mår psykiskt dåligt av detta. Det drabbar mig, mitt privatliv och mitt yrke. Saknar gnistan i livet. Alltid vart en tjej med två fötter på jorden och skinn på näsan. Alltid älskat vad livet haft att erbjuda. Med detta sagt har jag nu ventilerat mig lite och samlar kraft för att släppa bomben till killen inom kort. Ser fram emot att träffa mitt gamla jag igen ♡

Oj vad jag behövde läsa det här och oj vad jag grät, gråter. Jag befinner mig där du befann dig mitt under den här texten. Känns som det aldrig kommer gå över, aldrig nånsin.

Hur vet man om det är dags eller om det bara är så att man har en tuff period?
Jag vet inte. Vi har varit ihop i två år och allt kändes så självklart. Självklart att vi skulle skaffa lägenhet tillsammans, köpa dyra möbler och planera vad våra barn skulle heta. Nu vet jag inte längre. Vi ligger knappt med varandra längre och jag har spenderat sommaren på krogarna med vänner. Jag har inte träffat någon ny, faktiskt inte en endaste gång, men jag tänker ibland hur mycket jag vill bli upphånglad mot en vägg. Det där med att någon vill ha av mig kläderna omedelbart, det var länge sedan. Hur gör man när man är för vana vid varandra? När man inte längre prioriterar varandras sällskap och närhet?

Jag vet inte. Ska det inte räcka med att man älskar och förstår varandra.

Vet inte hur många gånger jag läst detta inlägg sen i maj. Många är det iallafall. De är fantastiskt bra och har hjälpt mig så mycket. Tack, för det<3

Ramlade in här av en slump.. Det var det bästa jag läst på länge, kände igen mig och slogs av hur mycket vi människor har gemensamt när det gäller känslor.

Tack tack tack <3

Jag vet exakt vad du skriver om och jag tror det var menat att jag skulle hamna här inne på din sida just nu. För jag sitter just nu i ett stort vägskäl.. där smärtan är större än allt. Där frågorna är fler än svaren.

Min historia.
Mitt liv är så komplicerat. Det går knappt beskriva med ord. Varje dag är en kamp mellan nutid och dåtid. Min första kärlek gjorde jag slut med för sommaren 2011 och det var ett helvete rent ut sagt för jag gjorde inte slut för att mina känslor hade försvunnit, det var andra faktorer som spelade in. Så en höst kom med smärtor och känslor som jag inte visste vart jag skulle göra åt. Träffade en ny kille och tänkte att han är bra för mig, han verkade stabil och trygg. Exakt någon som jag behövde. Hösten avslutades och vintern inleddes med att mitt ex dog i en bilolycka. Mitt liv stannade upp, känslor som jag haft och hade blev överväldigande. Jag kunde inte längre sova utan att drömma om honom, jag drack vin dagligen för att slippa smärtan som gnagde i mig. Den nya killen fick en del törnar av att jag mådde dåligt och att alla mina känslor var nu hos min bortgångna kille… Men den nya killen valde att stanna hos mig. Jag lät mig sörja och känna i en månad och sedan stängde jag av. Jag bestämde mig för att jag orkar inte må dåligt, jag har inte tid att må dåligt. Jag måste plugga så jag klarar av min utbildning. Där i mitt bland mitt beslut fanns den nya killen som jag umgicks med… ju mer tiden gick så lät jag han bli en del av mitt liv och tillslut var han min pojkvän.

Mer än ett år har nu gått och vi har bråkat så kopiöst mycket. Han har velat att jag ska ha visa mera känslor, ge mer kärlek, vara mer ödmjuk och varm. Men har aldrig lyckats uppnå dessa och därmed inte kunnat tillgodose hans behov. Vilket har lett till ännu fler bråk om att jag ”skiter” i vad han vill… Det har också kommit fram att han har svårt för saker jag sa när mitt ex gick bort..

Nu i några veckor har jag insett att jag mår verkligen inte bra. Jag har för mycket som jag inte har bearbetat och jag vet inte om jag klarar av att göra det när jag är i ett förhållande där jag får höra att jag aldrig räcker till. Så jag har vänt och vridit på saker och talar om för min nuvarande att jag inte vet vad jag vill längre. Vilket ledde till kaos. Han säger att han inte klarar av att leva utan mig.. När jag säger att jag vill vara i från varandra ett tag så säger han att det inte är möjligt för han eftersom han inte vet vad ”ett tag” betyder. Nu senaste trodde jag att han dock hade bestämt sig för att ge upp, fixat boende men det slutade med kaos återigen. Kaos innebär, skrik, oförståelse, hot om att lämna livet (inte från min sida)… Dock slutade bråket med att vi kom överens om att vi ska vara ifrån varandra i två veckor och sedan prata igen…

Det känns som att jag sitter fast och bara dras neråt… Det är inte så att jag inte tycker om honom.. men nu har det varit så mycket bråk och han förstår verkligen inte mig, vilket får mig att tänka på vad jag mår bäst av… oavsett om jag älskar honom. Eller övervinner verkligen kärlek allt? Är det kanske mig det är fel på?

Har aldrig pratat med någon utifrån eller skrivit till någon så här på internet förut.. men just nu vet jag knappt vad som är rätt eller fel.

åh alltså sandra du är helt otrolig. jag vet inte vart jag ska ta mig till.. detta, detta som du skriver, som du förklarar så fint, men fina ord som sätter sig rakt på hjärtat, detta är så sant. det är precis såhär man mår. jag mådde precis likadant när mitt ex gjorde slut med mig för ungefär ett halvår sedan. jag grät konstant och ville bara dö. jag ville verkligen bara dö. för mig fanns det inget som var värt att leva för om jag inte hade honom. men jag kom över det till slut, efter många tårar, efter långa samtal med min bästa killkompis då jag bara grät i telefon och lät hans röst torka mina tårar.

tacktacktack. verkligen tack. jag önskar jag var så bra som du. tack igen!

fy i helvete vad fint. och tack. verkligen tacktacktack.det tog slut i lördags och världen rasar omkring mig. men detta hjälpte. tacktacktack.

Jag blir aldrig igen hel.
Det är slut mellan oss men båda vägrar släppa taget, Det har tagit slut varje dag i över ett halvår nu.
Och det är så orätttvist att jagvill riva hela världen i bitar.
När min mamma kom för att hämta mig, bära mig hem, Ta mig ifrån allt för att jag inte vill. Men han väntade utanför och sa att han behövde mig at jag inte fick gå på planet att det ska va vi.
Men på kvällen kunde han inte hålla om mig.
Det är orättvist att vi så gärna vill va med varandra att ingen vill göra slut att man vill så mycket att orden inte kan lämna ens mun. För jag vill inte, jag vill inget annat än honom.
Jag var så trasig innan och han gjorde mig hel. Men ändå ljög jag för honom, Jag ville bara ha tröst men vågade inte säga sanningen om varför jag mådde dåligt.
Jag mådde så dåligt att jag förstörde allt. Jag försörde det ända som fick mig att känna mig värd något igen.

Hur vi höl om varandra i all olycka. Hur vi bara hade varandra hur vi legat och gråtit i varandras famn tusen gånger och sagt att ingen kan säga att vi inte försökte och att vi kämpade och att allt är slut men ändå kan vi inte förmå oss att släppa taget.

Båda vägrade fast vi blev så trasiga utav att älska varan så mycket.

Det kan inte va en rättvis värld om två personer ska slitas isär för att dem älskar varandra för mcket.
Hur vi måste prata om att vi är rädda att man aldrig ska kunna uooleva något gott utan att önska att man fick dela det med varandra.

sms
-Stäng dina ögon och känn hur jag står bakom dig och håller om dig, Hur vi är tillsammans i all olyka i att världen är så orättvis.

Hur kan det va så orättvist att allt som hänt innan och runtomkring har rätten att va större än vår kärlek.
Livet är inte rättvist.

Jag kommer än en gång ligga där med män som föst in mig till en säng, Försöka säga nej men sen va så svag att jag bara ligger där som en död flicka.
och nu kommer jag veta att den här gången kommer ingen komma och dra upp mig från allt det som du gorde, För du har redan räddat mig en gång och att det är över nu.

Är rädd att behöva gå tillbaka till det liv som är utan dig.

Men jag fick uppleva riktig kärlek och jag fick veta hur det känns att känna att det kanske inte är mitt fel fick höra dig viska till mig att jag var värd allt.

Men nu vet jag att jag måste lämna honom för att jag vet att jag inte har förmågan att göra honom lycklig.

Ingen av oss vill, Varför får det va så.
Jag kommer aldrig mer att bli hel.

My mouth is full of testimonies, Am miss PRECIOUS E my husband left the home for four years to south Africa for a tourist, where he meant this prostitute and he was bewitch by the girl my husband refuse to come back home again, i cry day and night looking for who to help me, i read a news paper about a powerful spell caster called Dr Red and i contacted the spell caster to help me get my lover back to me and he ask me not to worry about it that the gods we fight for me.. he told me by mid-night when all the spirit is at rest he will cast a spell to reunite my lover back to me. and he did in less than 3 days my husband came back to me and started crying that i should forgive him, i,m so happy for what this spell caster did for me and my husband.. Dr Red of {[email protected]}’

Jag gjorde slut med min kille för två dagar sedan. Vi var ihop i 2 månader och 3 veckor. Inte särskilt långt. Men det var mitt första riktiga förhållande. Första gången jag lät någon komma mig nära. Jag älskade honom och han mig…men det var något som inte var helt bra… Så jag tog till mig det där modet och sa att det här funkar inte för mig. Det kan inte va vi. Och det var, och är fortfarande hemskt, men jag är också helt säker på att det var tvunget att ta slut. Jag är 20, men absolut inte redo för ett förhållande – och enligt mig, inte han heller. Eller så var det bara så att vi inte var menade för varandra. Himla smärtsamt. Och tårar och känslor. Tycker inte om dem så mycket för tillfället. Men det går över.
Tack Sandra för allt du skriver om! Kram

en vän skickade denna länk till mig. jag är just i detta nu i den perioden när jag precis har blivit lämnad. jag blev lämnad, jag lämnade inte, fast jag många gånger kände att det var dött. fast jag ville inte se det, jag ville kämpa för att det skulle bli bra igen trots att vi stod och trampa på samma ställe och gick aldrig framåt, men jag kämpade fortfarande. För fem dagar sen gjorde min pojkvän slut, han bara stack. och själv står jag i vår gemensamma lägenhet med hans grejer överallt.
det är så sjukt jobbigt, jag har inte kunnat äta på dessa fem dagar, jag har bara druckit kaffe och rökt. cigarett efter cigarett.. jag kan inte stå, jag kan inte le, jag kan inte sova, jag kan inte äta, och efter jag har läst detta så känns jag så mänsklig. det är inte bara jag. jag har inte kunnat få ut mina känslor i ord, men när jag läser dina ord, så känns det som det är jag som har skrivit.

jag vill bara tacka dig, för att det här inlägget stärker mig. för att du får mig att inte känna mig ensam, för att du får mig att känna mig mänsklig. tack.

upplevde precis detta efter 6½ års förhållande. men jag vill liksom inte festa eller träffa någon annan, jag är ihålig hela tiden. det känns som att hela livet är ett enda töcken, det finns någon slags dimma över allt. skratten är inte lika hjärtliga, när jag är ledsen är jag det på det tommaste sätt och jag blir inte arg över huvud taget. jag lever när jag sover och drömmer och då finns han där, men när jag vaknar är det bara tomt igen. jag vill bara vara ensam i min tomhet, jag vill inte visa att jag är ledsen för någon. det är sorgligt och det känns, precis som du säger, som att det aldrig ska gå över. som att jag alltid ska vara såhär tom och dimmig.

Så rätt.. Började ana det där mygggbettet i somras, och hela sommaren blev det bara mer och mer. Det absolut värsta jag varit med om. Och många förstår inte varför JAG mår dåligt, det är ju jag som valt det här. Fast så är det ju inte. Jag har inte valt nåt myggbett. Så träffsäkert skrivet. Och det är så skönt att vet att man inte är den enda i världen som gått igenom det här, och gett så mycket smärta till en annan person.

men det känns ändå som att det är något fel, ska det stå*

Tårarna rinner. Har läst det här inlägget 100 gånger men har aldrig riktigt kunnat relatera. Idag kan jag det.
Är kär i min pojkvän men det känns ändå inte som att det är något fel, det är en pusselbit som saknas… I morgon ska vi prata om det. Jag tror det är slutet, jag har anat myggbettet ett tag nu.
–
Grät hejdlöst idag i flera timmar, på bussen, på sängen.. på min pappas axel. Tårarna bränner hela tiden.
Vet inte hur jag ska klara av det här.

Ligger i sängen och gråter, gråter och gråter. Det var ändå en månad sen vi gjorde slut. Ändå fortsätter tårarna att rinna. Just nu känns hela min tillvaro som ett djupt svart hål, ser inget sätt att ta sig upp. Vad har jag gjort? Trodde att jag skulle vara starkare än det här.

Förstår inte hur du kan sätta ord på precis allt jag känner. Det känns som om du är en vän och det är precis vad jag behöver för det känns som jag är ensammast i världen…

Tack för att du kan sätta ord på precis hur det känns i mig, även om våra omständigheter skiljer sig. Jag gjorde slut med min tjej i somras och tack vare ditt inägg tror jag att jag kommer kunna acceptera det en dag. Det är skulden som är värst just nu.

Tack för detta inlägg!
Det är träffsäkert och precis vad jag behöver efter det som hände igår.
Tack för en underbar, vacker och inspirerande blogg Sandra!
Många kramar till dig, jag hoppas du mår bättre snart.

Jag sitter ensam i min lägenhet. Min familj har nyss åkt och jag är själv. Så himla själv. Jag hatar att vara själv! Och Han befinner sig mindre än 10 meter bort. Det skiljer en vägg mellan oss. Men den där väggen är som en evighet. Jag vill inget hellre än att gå och knacka på hans dörr, men jag ska inte (skainteskainteskainte!!!). Jag ska vara stark!

Jäklar i havet vad fint skrivet! Sitter här på jobbet med rysningar och tårar i ögonen….

Svar till Anna som skev 2/6

Vet precis hur du tänker och känner. Känner likadant (dock är det inte det där med familj och sånt för mig utan annat). Allt känns fel och jag vet vad jag vill. Samtidigt är det fruktansvärt svårt att ta det där steget för man gör ju inte bara slut med sin partner utan ens samboliv, familjerna och allt annat man har tillsammans. Känns som att man sviker. Frågan är vem man ska svika? En själv om man inte följer sitt hjärta eller partnern om man gör slut? Och om man egentligen inte har något problem i förhållandet förutom svalnade känslor, hur kan man då rättfärdiga sitt beslut efter många år tillsammans?

Jag hoppas i alla fall att det ordnar sig för dig, oavsett vad du väljer att göra. Lycka till!

svar till ”S” här ovanför.

Är i så gott som exakt samma situation. Distansen har varit så himla svår för oss båda och i torsdags efter att jag bestämt mig för att följa mina drömmar och inte flytta hem till ett ”ingenting” till hösten så tog vi en paus. En paus på 2 veckor, en paus som jag blir mer och mer säker på kommer ta död på oss. På det som är vi. Ingen av oss hittar någon lösning, han kan inte flytta, och jag kan inte sätta hela mitt liv på paus i 3år, ta jobb på Ica och leva ett otillfredsställt liv tills han har pluggat klart.
Jag vet inte hur vi ska göra. Allt känns tomt, tyst och för djävligt. Vi älskar varandra, han är ju min, det är ju så det ska vara, alltid. Eller?

Jag återvänder till det här inlägget då och då. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart fyra år och senaste året har varit jobbigt, i alla fall för mig. Till en början handlade det om att jag vill ha barn/förlovning/giftermål/hus och hela det köret ganska snart. Han är inte redo. På senare tid har det utvecklats till att jag tvekar på mina känslor för honom. Ser olikheterna istället för likheterna. Har sex med honom och tänker jag vill inte vill inte vill inte. Funderar på hur det skulle vara att göra slut. Att inte bo tillsammans. Att berätta för släkt och vänner. Att vara med någon annan. Jag vet knappt vem jag är utan honom. Senaste sex veckorna har jag spanat in en annan kille. Han har flickvän och det kommer aldrig hända något mellan oss, men han är så himla fin och jag kan inte sluta tänka på att jag borde känna så för honom jag lever med istället. Ikväll är han ute på fest med sin klass. Jag sitter hemma och hoppas att han ska komma hem och säga att han har kysst någon annan. Ge mig en anledning till att göra slut. En väg ut. Fan. Det ska ju inte vara så här. Hjälp?

Och igår gav han upp. Det finns inget vi. Det finns inget oss. Det finns inget att se fram emot. Distansförhållandet tog allt vi hade, varandra. När känslorna finns kvar, när båda två älskar varandra. När det gör lika ont i oss båda. Vad gör vi då egentligen? Hur lagar vi sorgen. Hjärtat. När kommer smärtan att försvinna? När kommer alla mina, och hans tårar att ta slut?

det finns ju ingen bättre än han.
den känslan som du kände länge,
har jag känt i två månader nu.
och kommer känna för alltid.
men jag har accepterat det.
ensam för alltid.
jamen visst är det så, som han skulle sagt

Jag läste denna texten många gånger och var livrädd för att göra slut med min pojkvän/sambo efter fyra år tillsammans. Livrädd verkligen! Sedan pratade vi, tog en paus i två veckor och sen tog vi ett gemensamt beslut om att göra slut. Och det var det bästa break-upet någonsin. Vi tog till och med en promenad i en timme efteråt och pratade på som vänner.

Efter detta insåg jag att jag inte hade älskat honom på samma sätt på väldigt väldigt länge.

Kaos: det har precis hänt mig och jag vet inte längre hur jag ska kunna andas.. 🙁

det kommer hända snart. jag vet ju det. hur ska jag överleva. jag orkar inte

För två veckor sedan låg jag i famnen på en man som jag var kär i, han var stor och trygg och vi skrattade åt något tillsammans. Jag kände att det här är han, det här är den jag väntat på. Jag har letat efter honom så länge och nu ligger vi här tillsammans. När jag skulle somna efteråt vände jag örat mot hans bröst och lyssnade på hjärtat som bultade tungt. Det bultade för mig.

Jag visste inte att jag älskade honom ännu, men det vet jag nu. Jag sa ”Bryr du dig inte om att jag är ledsen” och han sa ”Jag vet inte”. Jag kände det där suget i magen ni vet, det där när man vet att samtalet är på väg åt ett håll som kommer stanna hela världen.

Nu känns det bara som om jag har dött och måste leva.

Va gor man nar den dar killen rakar vara den man flyttade till andra sidan jorden for? Den man verkligen lamnade allt o alla for, ja startade ett nytt liv for…???? O den dar killen nu var modig o gjorde va som va tvunget att goras….. ja, jag sitter har, i borjan pa den har ”resan du beskriver…. De va bara tidigare idag de hande…. O ja tararna strommar…o strommar…o strommar…. att jag ens kan trycka pa tangenterna e ett under… men en sak e saker, jag onskar jag kunde snabbspola o vara i slutet av resan, for de har gor bara for ont, men jag vet att du har alldeles ratt <3

Till Amanda som skrev här ovanför:
Jag känner precis lika dant med min pojkvän! Hur vet man om man är kär i honom eller i kärleken? När man var kär i början, men sen har det hänt så mycket, så mycket som har gått fel. Inte så att han är dum eller så, bara inte som jag trodde (eller kanske hoppades)… Och nu har det gått 2 år och inget känns som förut.

Det här hjälper lika mycket varje gång. tack<3

om man som stör sig på honom ibland, om man liksom läser om alla andras fina förhållanden och allt romantiskt de gör och alla fina presenter de får och liksom blir avundsjuk för att man inte blir sådär bortskämd fast man liksom har det riktigt bra. man liksom bråkar ibland och måste gråta men så blir det ju bra igen. om man liksom ler varje gång man ser honom och verkligen vill träffa honom men efter två år som inte vet om man älskar honom. om man bara är så van att vara vid hans sida eller om det på riktigt är kärlek. han gör mig lyckligast i världen men också olyckligast, utan att egentligen göra någonting. men samtidigt så vill jag följa varje steg han tar, jag vill vara med honom. men säg varför funderar jag då på att göra slut ibland? övertalar mig själv att nej så är det inte, sluta tänk – vi har det så fint tillsammans ju och slutar tänka på det i några veckor men så kommer det ändå tillbaks så fort någonting inte är så toppen. men ändå planerar man alltid in sina veckor för att få vara med honom och älskar att somna bredvid honom och att skratta med honom och att prata med honom, hur vet man då? man är rädd för att han inte ska älska en men sen tänker man efter och inser att det kanske är tvärtom. eller så inte. åh Sandra jag är så förvirrad. jag älskar honom ju. åhhhh.

Det du beskriver är symptomatiskt för en misslyckat emotionellt förhållande á la kvinnoperspektivet. Det byggde på emotionella irrationella grunder, det var dömt från början, att dra ut på det var bara att göra plågan värre. Men eftersom du vägrade, var ovillig att se det har du gjort det till ett misslyckande för dig själv.

Alla tjejer som läser detta, försök se vidare o djupare än de rent patetiska stunderna över ångesten av att gjort dåliga val, som man vägrar se som dåliga. Undvik de dåliga valen från början istället.

Behöver råd från en som verkar kunna något om sånt här. Jag har aldrig i mitt liv känt så här. Att vara kär på det här sättet har jag aldrig varit förut. Han går i min klass.Vi har träffas och sagt attt vi gillar varandra. Vi båda vet det. Eller visste det. Nu vet jag inte vad han känner. Han gjorde ”slut” idag. Vi är inte ens ihop, men kändes som det var så. Han mår inte alls bra. Klarar inte att vara tillsammans med någon sa han. Han vill inte trycka ner mig. Vi bestämde oss för att vara vänner. Vill jag inte, insåg jag när det var lite väl sent. Men om han gillar mig spelar det väl ingen roll om han inte mår bra, sålänge han mår bra när han är med mig? Jag kan ju hjälpa han? Eller gillar han mig ens? han har då sagt det. Hjälp mej med detta snälla. Gillar din blogg hur mycket som helst och den är så fin och du skriver så bra texter.

gjorde slut med min pojkvän nyss och kände att jag behövde läsa det här igen. och det stämmer så jävla bra allting, det om myggbetten, jag har varit så hemsk mot honom bara för att jag inte velat erkänna för mig själv hur fel allt varit. det värsta nu är inte min egen sorg för det känns nästan mest bara skönt utan jag är så jävla jävla ledsen på mig själv för att jag sårat honom så mycket. ska skriva ut din text och ha den att läsa när allt känns sämst. tack.

jag gjorde slut nyss. Nu är hela jag trasig. Han är nog mer trasig för han sa att han fortfarande älskar mig.Och när han gick ville jag bara springa efter och skrika att jag bara skojade. Kom tillbaka. Men jag gjorde inte det, för det här kommer ju går bra. Fast nu känns det inte så. Det känns inte som att det här blir bra. Så nu sitter jag här i hans skjorta. Jag vill bara ringa honom och säga förlåt.

igår gjorde jag slut med honom efter bara en månad.
han verkade lite knäckt och gick till sitt tåg utan att kolla mig i ögonen, men nu känns det faktiskt ganska bra ändå. sorgligt med pojkar med brustna hjärtan.

det har gått ett halvår för mig sen jag blev dumpad av min första stora riktiga kärlek. jag gråter fortfarande konstant. denna text fick mig precis att inse saker som jag aldrig insett förut. tusen tack kan jag bara säga, jag kanske äntligen kan gå vidare nu!

Du ger verkligen alfabetet ett riktigt värde. Ingen använder det så bra som du.

Åh.Tack. Du hjälper mig att tvivla lite mindre på mitt beslut varje gång jag läser detta inlägg. Jag lämnade min sambo för en dryg månad sen. Jag hatar mig själv för det men ändå vet jag att det är rätt! Tack

jag har läst din blogg ett tag och har hafft ett förhållande sedan jag va 14 elr 15 med en kille alltså av och på i ca 5 år och det tog nyss slut på riktigt…jag har inte den där fina vännen som du beskriver som hade varit bra å ha just nu.. jag vet inte vad jag ska göra, hur börjar man om liksom.. man måste bygga upp sitt liv på nytt,skaffa nya kontakter. men hur? hur börjar man om .

Det går ikke fysisk an å slå opp med ham. Det er meningen at vi skal være sammen. Og jeg hater det. Jeg skulle ønske jeg aldri hadde møtt ham.

jag & min pojkvän gjorde slut för 18 dagar sedan, vi hade varit tillsammans i 20 månader. med 7 veckors uppehåll där emellan. av dom 20 månaderna var det ungefär de första 4-5 som var bra men vi kämpa hela tiden för att få det bra igen. vilket sedan visade sig var ovärt. vi båda är 17år och imorgon går vi ur första året på gymnasiet. jag insåg tillslut att jag var tvungen att leva lite och ha kul, började få upp kontakten med mina vänner igen som jag förlorat pga av att jag lagt all tid med min pojkvän. en vecka innan vi gör slut gick det lite fel, jag och en killkompis fick i oss lite mycket alkohol och han gav mig två pussar på halsen. det klarade inte vårt förhållande av så vi bröt det.. efter 4 dagar hånglade jag med en annan och efter 9 dagar jag låg jag med honom. jag trodde verkligen jag gick vidare så fort. sedan gick han hand i hand med en annan tjej igår och idag sa han att han tyckte väldigt mycket om honom. där slets min värld upp. och efter ha pratat med mitt ex hela kvällen så har jag insett att jag bara vill ha honom som vän bara att det svårt att se honom gå vidare o inte jag. dock har vi nu sagt upp all kontakt då han sa att allt är min bästa väns fel och han ska hata henne. gymnasiet verkar vara den bästa men jobbigaste tiden i livet, det är väl bara att försöka inse. tack för allt du skriver, det är helt underbart bra! denna texten har lästs ungefär 100 gånger bara ikväll…

Jag blir så himla berörd av din text och känner igen mig så mycket att det gör ont. Om man har världens snällaste, finaste pojkvän som man dessutom passar ihop med, varför känns det ändå så fel? Varför känns det så fel, liksom inuti mig? Varför tänker jag på andra så fort jag kommer utanför lägenheten? Känner mig som världens sämsta människa och kan inte sova alls längre. Vet inte hur jag ska ta mig ur detta, vet inte vad jag ska göra. Fem år tillsammans, fyra och ett halvt i samma lägenhet. Vi är ju som en och samma person. Hur ska man kunna göra slut på något sådant?

Vi tog en promenad runt en av sjöarna. Sa inte så mycket till varandra alls. Du verkade inte märka något. Inom mig härjade tumören som hade bott i mig så länge nu. Någonstans där på promenaden bestämde jag mig. Sen kom vi hem. Du låg på sängen. Eller om det var jag som låg där. Huvudet snurrade, blodet strömmade fort fort genom kroppen. Jag sjönk allra längst ned under jorden och svävade på samma gång. Sen sa jag det. Skyndade mig att säga det. Medan jag kunde. Du sa att jag fick vänta till morgonen efter, att du vägrade att jag gjorde slut med dig nu. Att jag hade gjort det förut men ångrat mig nästa dag. Jag tror jag sa att jag hade bestämt mig, att jag måste, men jag minns inte riktigt. Inom mig visste jag att nu tog jag steget, nu var det definitivt, att det som hände nu aldrig hade hänt förut. Det som aldrig skulle hända, med dig. Du grät inte ens. Jag grät de tårar som jag hade kvar.

Jag tror jag har läst den här texten minst hundra gånger nu. Har till och med satt upp små rosa post-it lappar i mitt rum med mina favoritstycken ur din text och varje gång jag känner att tårarna kommer för att jag aldrigkanslutatänkapåhonom så läser jag dom om och om igen. Det får mig faktiskt att känna mig lite bättre och lite starkare varje gång. Du är bäst.

Jag har läst din blogg i ca 4 år, har tänkt så många gånger på att kommentera men aldrig gjort det. Förrän nu.

Jag har nog läst det här inlägget flera gånger förut, men det har aldrig berört mig särskilt djupt. För jag var ju lycklig i mitt förhållande. ”Lycklig”.

För ca 2 månader sedan läste jag det igen. Det stack till i mitt hjärta. Det där är ju vi. Paret som alla tror har det så himla perfekt. Ni har det ju så bra. Han är ju en så bra och hederlig kille. Tumörer överallt. De växer och gror. Efter jag läste ditt inlägg skrev jag ett mail ( jag gör det ibland för att få fram alla mina tankar) till honom och berättade allt jag kände. Att vi var som två hackkycklingar. Att vi bråkade som syskon. Att det inte fanns någon respekt kvar. Och allt jag fick till svar var en arg och sur kommentar av en kille som så länge hade tagit mig för givet.

Men man håller ut, man tror att det går att laga. För vi hade hållit ihop i nästan tre år. Det var ju vi. Vi träffades den där sommaren efter jag kom hem från ett medelhavsland och var förstörd och uppriven av ett förhållande med en elak, otrogen mytoman. Jag var lycklig över att vara i Stockholm med alla mina nya vänner. Och så träffade jag dig. Du var perfekt, en hederlig svensk kille. Många var intresserade av dig. Men du ville bara ha mig, ingen annan.

Två år senare. En massa bråk. Han glömde att man måste investera lika mycket i förhållande som man gör i jobb och skola. Han trodde att jag skulle stanna. Jag sa till honom, varnade. Gjorde allt för att han skulle förstå. Men han gjorde absolut ingenting annorlunda. Fortsatte som vanligt. Som om jag skulle stanna vad som än hände.

Men jag har blivit sårad förut. Blivit så nedvärderad och stampad på som man kan bli av en annan människa. Har legat och gråtit och förstört en halv utlandsvistelse pga en kille som trodde att man kunde göra vad som helst mot mig. Aldrig mer.

Jag tog en paus. Var lycklig de veckorna och trodde att allt skulle bli bättre. När vi sedan sågs kändes det bra. Man var så lycklig över att se varandra igen. Men tumörerna fanns fortfarande kvar. Första dagen dolde jag dem. Men andra dagen gick det inte längre. Bråk. Han förstod mig inte. Kommer aldrig att förstå mig. Så jag gjorde slut. Det läskigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Att lämna den trygghet jag haft i 3 år. Min bästa vän. Mitt allt. Hans familj och allt runtomkring.

Ditt inlägg hjälpte mig att förstå, hjälpte mig att inse var vi var. Att ett förhållande inte ska vara som vårt var. Man ska inte bråka så som vi gjorde. Man ska bry sig. Man ska ta vara på varandra. Trösta varandra. Svälja sin stolthet. Man ska respektera varandra. Jag tror inte du förstår hur många du egentligen hjälper med dina texter. Säkert 50 % kommenterar inte heller. För mig tog det 4 år.

Jag blir lycklig när jag ser dig och din pojkvän. Lycklig för din skull men även för min då det ger mig hopp. Jag kommer också hitta min Vinden. Någon gång. Någonstans.

Det har bara gått två veckor. Jag trodde att jag skulle längta efter att bli tillsammans med honom igen. Kanske efter några månader när vi mognat för varandra. Men jag vill inte längre. Jag älskar honom men man gör inte som han gjorde mot mig. Aldrig mer. Jag tänker bara på mig själv nu. För aldrig mer ska någon få behandla mig så. Aldrig mer ska jag vara med någon som sätter sin stolthet före sin flickvän.

Jag ligger inte hemma och gråter. Kanske är jag för arg för det. Därför tror inte mina vänner att jag lider. Men det är ett tyst, dolt lidande. Dina texter hjälper mig och ger mig hopp om att det kommer gå över. Det var inte meningen att det här skulle bli så långt. Men jag vill bara tacka dig för att du finns och hjälper och förgyller så många personers vardag. Många fler än du någonsin kommer att förstå.

Det var ett år sedan vi gjorde slut. Älskar henne lika mycket nu och gråter då och då över henne. Vi ses varje dag. Mitt hjärta blöder när jag inte är nära henne men när jag ser henne svävar jag. I 5 sekunder varje dag. Fan.

”Att göra slut börjar lite som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. ”

Så himla genialiskt.

[…] Niotillfem: […]

Sandra. Du tog precis andan ur mig.

[…] du en bästa respektive sämsta tid i ditt liv? När var det i så fall, och varför? Sämsta: Den här tiden. Bästa: Andra halvan av det året när allt gick över och mitt liv tog en helt annan vändning […]

här skulle man bara läsa någon ”random blogg” innan man gick och la sig och så slutade det med tårar! Kommer definitivt titta in här igen, du skriver helt fantastiskt!

Verkligen jättebra skrivet, känner igen mig ifrån mitt förra förhållande (inte det du kommenterade på min blogg).
Jag och denna killen (han jag skrev om)
vi tog bort allt det elaka som funnits..
Jag har inte glömt det och jag har inte förlåtit det men jag har gjort upp ett nytt liv med honom, även fast mardrömmarna om att han ligger där med henne kommer tillbaka ibland.
Jag har alltid sagt att jag aldrig , aldrig skulle ta tillbaka någon som hade sårat mig på det sättet. Har intatuerat på min arm : God forgives , I don`t och det är = Svek för mig.
Men jag tänkte såhär : Ska man följa sina principer eller ska man göra det man älskar? Jag valde det sistnämnda.
och om det nu är så att han gör om något liknande så kommer jag aldrig att börja om hur mycket jag än älskar honom. För man ska ge folk en andra chans , en del fler.
Men sådana chanser ger man inte många av.

Jag vill tacka för att du skickade till mig, tack !
Hoppas att du får ett bra & lyckligt liv och om du redan har det hoppas att du får det ännu bättre !

bölar som en gris. åh. alltid. dör.

Tack Sandra, just idag, just nu behövde jag det här. Jag tror att det är sådär omöjligt att rädda nu. Hur mycket jag än har tyckt om honom är det nog dags att släppa taget och våga gå vidare. Men jag är skräckslagen för att bli ensam.
Min kalla pappa kom och kramade om mig när han såg att jag grät, han pussade mig på kinden och sa att han alltid finns där för mig, och så kramade han mig lite till.
Jag vet att jag överlever, det är det som är så fantastiskt med mina två yngre systrar och mamma och pappa. De finns alltid och stöttar.
Men tack Sandra för att du och dina fina texter finns.
Du får mig att tro på en ljus framtid.
Tack

Ojojoj jag sitter med tårfyllda ögon. Jättefint skrivet! Igenkänning på hög nivå.

[…] absoluta bloggfavoriter är Niotillfem, och hennes texter är helt galet underbara. Kolla dessa. Att göra slut Det sorgligaste Att bli […]

du borde skriva en bok. du skriver så bra. man blir så fångad, det känns som man är med i din text. Din text var oerhörd fin, jag uppskattar verkligen när du länkar till gamla texter. Jag har följt din blogg någon månad och vet att jag har missat massa fina saker du har skrivit.

nu fick jag kramp i magen. serisöst, så himla fint!

[…] gråter. Inte för att jag är ledsen. Utan för att jag läser saker som är så jävla bra. Jag läser scener som är så vackra. Och jag tänker kära rara vem som […]

Här sitter 18 åriga jag och gråter åt din fina text. Kan inte förstå hur du kan få det hemskaste som finns att låta så fint. Hoppas att du skriver en bok för i så fall kommer jag läsa den, om och om och om igen!

[…] vågade knappt prata. Vi dejtade i tre månader innan vi blev ihop. Hur vi blev ihop kan du läsa här. Vi var sedan ihop i tre och ett halvt år (bodde ihop i två år) och här […]

Jag gjorde slut, för över ett år sedan. Han fattade ingenting, jag hade pussat en pojke på en fest, mitt hjärta var tomt och jag ville bedöva ensamheten. Fast jag hade en pojkvän, som jag inte älskade längre. På samma fest var en kille som var kär i mig, han var söt men knepig. Jag var tillsammans med en pojke, kysste en annan pojke och gjorde nästa pojke ledsen. Jag åkte hem med magknip och ett brinnande hjärta. Efter en vecka gjorde jag slut, vi grät i varandras famnar, han för att han inte förstod. Jag för att jag var rädd för ensamheten som skulle komma.

Den där söta, men knepiga, pojken tog över mitt hjärta mer och mer. Jag åkte hem till honom och vi spelade Mario på hans NES. Sen möttes våra läppar och jag åkte hem. Jag var rädd den natten, ville se honom igen, men jag ville ge det tid. Var det rätt? Var jag kär? Ville jag bara döva mitt brinnande hjärta?

I dag, ett år senare, vet jag att jag är kär. I den där söta, men knepiga, pojken. Det är inte ”han” och ”jag” längre. Det är ”vi”. Jag älskar honom men vill fortfarande döva mitt hjärta ibland, gråta lite, för att jag var så svag. Bästa platsen att gråta på är i hans nakna famn och låta tårarna trilla ner på hans varma bröst. En gång sade jag att jag inte vill vara utan honom, då sade han ”vad bra, då har du kommit rätt.” sedan grät jag i hans nakna famn.

Helt klart det finaste jag någonsin läst! och fan vad jag har gråtit.

idag gjorde vi slut. för andra gången. eller, jag gjorde slut. för andra gången. ändå känns det som om det är jag som mår sämst. jag kan inte vara med honom och jag kan inte vara utan honom. när vi var tillsammans tänkte jag ibland på andra pojkar – att oskyldigt flörta med dem, eller till och med att kyssa dem. men nu hatar jag alla pojkar i hela världen. alla utom min älskade älskade pojkvän (jag kan bara inte skriva expojkvän, det går inte). han är så underbart fin, och så är han från italien också. han är en av de få pojkar som är sådär jättelång, som jag. han är och kommer alltid vara både min första pojkvän och min första kärlek. jag önskar att jag såg positivt på detta, att jag inte förbannade kärleken. men det gör jag. passade inte han, vem i helskotta passar då? han var ju min matchande pusselbit. jag vill aldrig mer i hela livet ha en pojkvän, om det inte är han. jävla skit, hur ska jag klara det här? jag vill ju inte ens klara det.

Finaste jag läst. Tack.

Gud vad fint…

Han har en ny. Men jag är inte ledsen.. Hon är skiful.. ;P

Nu dör jag, nu vet jag att jag dör. Jag trodde så länge att jag hade glömt honom, jag var säker på att han aldrig nånsin skulle få störa min tillvaro igen. Och så ringer han, i söndagsnatt. Jag smög ut vid ett och låg i hans famn, hur kunde jag? Nu är allt upp och ner igen, nu är allt ett jävla helvete. Han var inte snäll, den pojken. Han var inte snäll.
”jag saknar oss, jag saknar att det inte längre finns ett vi. Lägg dig här”
Och så var jag fast igen, fast i hans jävla nät.
Nu dör jag, nu vet jag att jag dör.

tack, tusen tack för att du skrivit det här.

jag gråter och kinderna är täckta i mascara. jag grät på träningen nyss. jag har gråtit hela helgen. jag står där på tröskeln, precis innan läpparna öppnas och man viskar orden som kommer eka i hans huvud. ”det här funkar inte längre” han har ett så stort hjärta. världens finaste och underbaraste hjärta som tillhör världens finaste och underbaraste pojke. och jag kommer att behöva krossa det, jag kommer att krossa honom.

idag gjorde jag och min pojkvän slut, och det gör så ont, för hur kan man vara ensam? och varför kan inte bara kärleken räcka?
jag kom och tänka på denhär texten för jag läste den när jag tänkte på våran framtid och hur vi skulle göra.
jag älskar ju honom, men vi är som dag och natt, helt olika.
och det är faktiskt tyvärr så att lika barn leka bäst, hur mycket vi än har försökt förneka det.

men nu vet jag inte hur jag ska överleva, hur jag ska påminna mig själv att andas.
jag förnekar det mest också, för det händer inte.
ikväll ska jag dansa och imorgon kommer jag få ett hemskt uppvaknande.

finns det någonting i denna värld som gör mer ont än att lämna den man älskar?

idag gjorde jag och min pojkvän slut, efter 1,5 år tillsammans. vi var varandras första kärlek och han har varit mitt allt under hela vårat förhållande. vi låg och grät i varandras famnar i fem timmar och sa hur mycket vi älskade varandra. men att vi måste göra det här, för det inte fungerar längre. för att det varit trasigt och förstört så länge av allt bråk och bitterhet. trots att de på sätt och vis var ett gemensamt beslut, så känns det som om jag ska dö nu. det gör så jävla ont. precis som du beskriver det känns det, som att jag förstört allt och aldrig mer kommer att bli lycklig. aldrig någonsin. jag känner mig bara fruktansvärt ensam.

tack för att du sätter ord på mina känslor Sandra.

inatt så skrek jag: men du bryr dig ju inte ens om det tar slut och han svarade inte ett ord satt bara tyst medan jag skrek för att jag inte visste hur jag skulle få ut paniken ur bröstet för att det känns som att jag brister för att jag alltid blir för jävla kär(någon gång sa någon att,det kan man inte bli men det kan man) för att jag är flicka med pappalängtan men jag vill ju bara känna mig trygg ska det vara så jävla svårt? och sedan det där ögonblicket när man vaknar och inser att det inte alls bara var en dum dröm, och det gör så förbaskat ont i varenda liten kroppsdel, och man vet liksom inte hur man ska leva utan honom. för jag vill inte leva utan honom.

Herregud, en sån fin text!

riktigt bra skrivet, vet inte hur många gånger jag läst om texten. jag vet att det här kommer att hjälpa mig någon dag, när jag behöver det. så tack.

Vet inte hur många gånger jag har läst det här nu.
Gråter varje gång.
Tack, för jag vet att det här kommer hjälpa mig någon gång i framtiden.
Så tack. För att det här kommer finnas, när jag håller på att dö.

igår låg jag med någon jag inte gillar egentligen bara för att min pojkvän inte älskar mig längre. eller nej, inte min pojkvän, min expojkvän.
igår låg jag med någon jag inte gillar för att jag har en expojkvän och inte en pojkvän

Fantastiskt skrivit Sandra! Du är otroligt duktig på att formulera svåra tankar till rörande meningar! Hoppas du en gång ger ut en hel bok. Stort lycka till i New York

Gråter. Så fint!

tänk om man inte har någon vän då…

Det var ett och ett halvt år sen och det var jag som ville det mest, jag var fullkomligt livrädd för att lämna tryggheten för en oskriven framtid men gjorde det till slut. Första tiden (året?) var jag lättad och fri efter att äntligen vågat ta steget, och jag har hånglat och träffat andra men inget som blivit på riktigt. Nu har det gått ett och ett halvt år och HAN HAR TRÄFFAT NÅGON. Jag kan inte sluta gråta. Snälla kan du inte berätta, hur går man vidare?

det här behövde jag läsa just nu,
tack,
puss.

Sandra, jeg leste denne først for halvannet år siden, da jeg bare håpet at det aldri kom til å skje meg. Så sendte jeg den til en venninne da hun hadde det kjipt og aldri trodde noenting kom til å bli bra igjen, og tro det eller ei… Nå har det nettopp blitt slutt med kjæresten etter 2 år+, og venninna mi sendte teksten tilbake til meg… Takk for at du skriver så ærlig, og så godt, og så trist, så man vet at man ikke er alene. <3

Att göra slut börjar inte alltid som ett myggbett.
Min kille och jag gjorde slut för ca en vecka sedan och det kom så plötsligt som ett getingstick. Det gjorde satans ont (jag är allergisk mot getingar) och sedan svullnade hela jag upp och kunde inte göra annat än att ligga i sängen.
Sedan tvingade jag mig till sjukhuset (mina vänner) och nu mår jag mycket bättre.
Dock behöver jag fortfarande höra att jag förtjänar någon bättre, att han inte är den enda i hela världen och att han faktiskt inte alls är så snygg som jag tycker.
Jag tycker att du är en fantastisk människa och om jag kände dig hade du varit en sådan där person som jag kunde fika med, baka med och bara vara med. Prata med.
Du verkar veta mycket om krossade hjärtan och du har fått mig att förstå att han inte är den enda i hela världen. Trots att han har de finaste ögonen jag sett och en sådan fantastisk kropp att jag nästan dör när jag ser honom.
Han kan inte vara den enda för jag är bara 18år och har aldrig haft någon innan. Visst är det så? Att han inte är den enda?
Tack!

gud vad fint skrivet 🙂

Woooow, det där var galet vackert.

HERREGUD vad fint skrivet!!!! :O:)

uscha den där känslan är vidrig:(

bra skrivet!

blä vad fint!

Du är så underbar, vet du det? Jag har känt mig döende, som om hjärtat snart nog slutar slå, eftersom det gör så ont. Som om kärlek inte är för mig. Då tänkte jag, Sandra om någon borde ju kunna få mig på fötter. Så gick jag till din blogg, sökte i dina best-of’s och hittade denna. Det känns som om jag kommer läsa om det typ 100 ggr till, för det är just det här jag behöver just nu. Tusen tack!

Min pojkvän… Eller jag menar mitt ex… Gjorde slut i onsdags natt efter 1 ½ år. Han var inte snäll. Men igår mådde jag riktigt illa för det var första natten jag sov ensam sen dess. Men innan jag somnade kom jag på att du hade skrivit detta inlägget och kände tvång att läsa det. Och det gjorde så att jag i alla fall kunde sova.

Så tack Sandra för att du ibland bestämmer dig för att hjälpa tonårsflickor, som mig själv, och skriver såna här inlägg… Dom behövs.
Du har en av de finaste bloggarna jag vet och jag läser den så ofta jag kan.

Många fina fluff moln och pastell fjärilar till dig.
(Tror att du hellre vill ha såna än pussar och kramar av en främling)

Du skriver så jäv*a fint, blev tårögd när jag läste den här texten. Jag har aldrig upplevt detta, men ändå så drogs jag med, det kändes som om du skrev till just MIG. Trots att jag som sagt aldrig dumpat, eller blivit dumpad. Jag har en underbart vacker pojkvän, som är så fin på alla möjliga sätt som finns. Och han är även min bästa, bästa vän. Vågar inte tänka på hur det skulle vara utan honom just nu, och det tänker jag heller inte göra.
Tack för mig. Kramkram.

Du skriver så vansinnigt fint!
Okomplicerat poetiskt.
Tack för en jättehärlig blogg!

Tack för den bästa bloggen som någonsin funnits.

Började gråta när jag läste det här. Dels för att du är så otroligt bra på att skriva, men också för att jag känner igen mig. Jag är arton år och min första stora kärlek gjorde slut för ungefär tre månader sedan. Första dagarna efteråt var precis sådär som du skrev. Helt obeskrivligt jobbiga. Det enda jag gjorde var att ligga i min säng och gråta och skrika och se på teve utan att riktigt se. Jag kunde inte förstå att han verkligen hade gjort slut, för vi skulle ju ta oss igenom det svåra tillsammans och han älskade ju mig mest av allt. Plötsligt blev han kortfattad och tyckte att jag var jobbig om jag hörde av mig. Jag tyckte mest att allt var en hemsk mardröm. Att vi gick i samma klass gjorde inte det hela lättare heller.

Nu är det bara några få veckor kvar till studenten och sen kommer vi inte gå i samma klass mer. Kanske kommer vi inte heller ses mer. Jag är inte längre lika ledsen, jag är faktiskt ganska glad. Kanske till och med mycket glad! Men ibland kan jag inte låta bli att önska och undra och ångra. Önska att jag fick möta hans läppar igen. Och undra om jag någonsin kommer känna lika starkt för någon som jag gjorde för honom. Om jag någonsin kommer bli sådär hopplöst förälskad igen. Om det finns någon annan där ute i världen som kan älska mig för den jag är. Jag hoppas det av hela mitt hjärta, för precis som du så tycker jag att kärlek är det bästa som finns.

En lite ledsam kommentar, men ibland kanske det är okej? Din blogg är helt underbar och väldigt inspirerande! Tusen kramar.

När jag läser det här så kommer jag att tänka på den här låten som också handlar om att göra slut på ett så träffande sätt. http://www.youtube.com/watch?v=RlElUNtXNXY

Du är helt fantastisk. Otroligt att skriva inlägg som framkallar tårar, gång på gång

åh herregud så fint skrivet. jättefint verkligen
blev helt rörd, för det du förklarar, du får ut allt så bra i ord.