the year my voice broke.











Jag såg en så himla fin film i förrgår. The Year My Voice Broke, en australiensk kärlekshistoria som utspelar sig året 1962. Handlar om Danny och Freya som är bästa vänner, enda knixet är att han är så himla kär i henne. Sommaren hon fyller sexton och börjar hångla och röka och dricka whiskey står han bredvid och ser på, skriver poesi, gömmer sig i buskar, tjuvkikar.
Himla romantiskt är det hela tiden, och fantastisk musik, framförallt den här förstås.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=q48hLGtazdw[/youtube]
.


I saw the Australian movie The Year My Voice Broke two nights ago. It’s such a wonderful love story about two Australian teenagers in the 60s. They are best friends and the story begins when everything is slowly starting to tear apart; she turns 16 and starts to long for kissing, whiskey and adventures.

kung fu fighting, dancing queen, tribal spaceman and all that’s in between.


Jag var 13 år när jag fick mina första Buffalos. Det var ett par mörkblå med vita detaljer och att plocka ur dom ur kartongen, snöra på och försiktigt drar over kardborrbanden var minst sagt en religiös upplevelse. Jag hade dem varje dag. Allra oftast till kritvita gul&blå jeans som jag hade sytt in så de knappt gick att få på sig, eller till korta kjolar med svart spetskant. Mitt andra par införskaffades i slutet av sjuan, ett par pastellblå utan snörning och min bästa vän bytte upp sig till ett par lackröda. Vi köade till Spice Girls-konserten i 14 timmar och stod längst fram och grät. Hetsgrät, så att ögonskuggan rann ut och glitterrouget kladdades bort.


De kallade oss för idioter i skolan, jag hade skåpet fullt av bilder på Geri Halliwell och kunde danserna till alla deras musikvideos (kan de faktiskt fortfarande). I mitten av åttan ställde jag skorna i garderoben, mest på grund av att de tappade sin magi. Brudar i adidasbyxor och stram tofs som kom till vårt högstadium för att slåss bar buffalos, och jag i min blå plastklänning och rosetter i håret jämfördes med dom helt plötsligt. Det var ju helt fel, de var ju så arga, jag var ju Ginger Spice! I nian gav jag bort mina två par till min teatergrupp, sa tack och hej, ni kan säkert använda dem i en pjäs, jag kommer aldrig mera i mitt liv röra platåskor.


Men!!


Jag stod i kö i en och en halv månad för det här lilla paret. De sålde slut i min storlek direkt och i tisdags fick jag ett mail om att de kommit in igen, kastade mig pa datorn, beställde ett par, betalade extra mycket frakt för att de skulle komma inom ett dygn och nu är de här.


Geri Halliwell var lika gammal som jag är nu när hon stod på Globens scen och hoppade runt i korta hotpants och svarta buffalos. Jag stod nedanför med skakig engångskamera och torkade tårarna på en magtröja. Jag tänker att cirkeln är sluten nu.


.


Once a spice girls fan, always a spice girls fan. These are my new buffalo platforms. First time in 14 years.

grillfest på gatan.


I söndags var det Joakims sista dag så självklart började festen om igen, puh. Freddy hade hej-jag-har-precis-flyttat-till-new-york-vi-grillar-på-gatan-fest.


Vi åkte dit vid tvåtiden för att grilla korven och dricka ölen. Det var meddelanden i himlen när vi kom dit.


Pablo var grillansvarig.


Bra grillat.


Många som var redo för söndagsfest.


Adam, jag och Pablo.


Harald.


Joakim.


Erik och Matilda.


Pablo och Adrian.


Efter några timmar blev vi hungriga igen så då grillades det kyckling.


Martin fick en kompis.


Natalia.


Fler och fler dök upp.


Hade trevligt mest hela tiden och var dödstrött på måndagen.
.


Freddy had a BBQ on her street last Sunday to celebrate that she’d moved to New York. It was Joakim’s last day in the city so we partied for far too long and I was extremely tired on Monday. So worth it though.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!