Förra gången något sådant här hände i mitt liv var jag tjugotvå år och något liknande hade aldrig någonsin inträffat. Jag kunde inte äta, inte sova, inte träna och jag trodde att det alltid alltid skulle vara så, resten av mitt liv. Såhär skrev jag i bloggen två månader efter det tagit slut. Jag mådde så oerhört dåligt, det gick inte över.

Och på ett annat forum, ett hemligare, där man behövde ha inloggningsuppgifter och alla gick under hemliga pseudonymer så skrev jag av mig. Och jag läser de här gamla inläggen nu och tänker att jag klarade det då, jag klarade det fastän jag aldrig trodde att det skulle gå. Det tog på pricken 11 månader och sedan var jag över honom. Elva jävla månader. Men ändå, det gick. Jag läser de där helt ärliga texterna nu, från en liten 22årig Sandra med sprucket hjärta och de får mig att må bättre idag. De får mig att tänka att jag släpade mig igenom det där helvetet i nästan ett år, men det fanns ljusglimtar och jag började äta till slut, jag började skratta en dag, och jag lyckades gå ut Berghs med skakiga knäveck.
Här har ni dem, inläggen på en hemlig plats som jag skrev och skrev och skrev för att kunna överleva lite enklare, kanske får dom någon av er med trasiga insidor att känna er lite mer hoppfulla också.
.

2007-03-19
Det enda jag vill göra, det enda det känns som jag kan göra, är att bli så överhelvetesjävlafull och bara dansa någonstans. hamna på någon efterfest, sova nära någon som luktar pojke. Vänta på våren.
För det snöade idag och sist det snöade hade jag någon mjuk att hålla i handen.
Jag vet inte ens om jag saknar honom. JAG VET INTE.
Jag bara dör efter att inte ha någon nära. Att inte ha någon som kan lukta en i nacken när man vill.
Så jag blir full istället.
Helst alla dagar fast det går ju inte för då blir man tjock.
Och helst sådär full så att man inte kan styra vad man gör.
Så kanske det kommer någon och räddar en. Man vet ju inte.

2007-04-11
Jag kunde inte koncentrera mig i skolan. tittade ner i ett block och hörde inte vad någon sa. Stängde in mig på toaletten. Skärp dig för i helvete.
Så jag smsade honom. Vi måste ses. Jag måste få ur det här ur kroppen.

Och vi sågs ”över en öl” och jag var så arg och han kunde inte förstå.
”Du gjorde slut med mig. Livet går vidare.”
Men hur kan man glömma någon så fort? Hur kan man komma över något bara sådär?
”En och en halv jävla månad. Kunde du inte väntat längre? Kunde du inte känt efter med kroppen bara lite? Och varför berätta, varför ringa och förstöra? En och en halv månad och sen var du klar.”
Och han ska åka iväg till henne, för hon bor inte i Sverige. Och han ska bo i hennes lägenhet. Sova i hennes säng. Vara med henne i hennes säng.

Och han följde mig till dörren och jag grät och han sa men krama mig men jag ville inte.
Han får inte röra mig om han rör någon annan flicka.
Men han drog mig till sig och jag smutsade ner hans jacka med mascara och han sa ”Vill du att jag ska gå?” och jag visste inte men han sa ”Det spelar ingen roll jag måste gå”
Och jag drog mig loss det bara brast och bara gå! Gå för i helvete.

Och jag ska bli så jävla full i sjuttio dagar i streck och han ska ligga i någons flicka säng. Och någon flicka ska kyssa hans axlar.
De axlarna.

2007-04-16
Vi pratade idag. I telefonen.
Jag satt i skolan och var helt förstörd. Igen. De måste tro att jag är världens vibbigaste brud här. Jag kommer aldrig få något jobb.
Han satt på andra sidan luren. Grät inte. såklart.
Han sa att han mådde bra nu, att han är glad. Och jag sa att det är så konstigt hur man kan plötsligt vara lycklig efter månader i mörker.
Och vi pratade och jag stod på toaletten och höll pappret under ögonen för att inte gråta sönder hela mig.
– Det kommer aldrig bli du och jag igen. Det kommer aldrig hända. Du och jag var då. De sista månaderna gick knappt att andas i. Tror du jag vill tillbaka dit?

Och jag förstod väl ändå. Att även om man kan säga till någon att man dör utan dem och även om man kan drömma om bröllop och leva lycklig i alla sina dagar och även om kan krampaktigt hålla fast i någon och aldrig vilja släppa taget, trots allt detta så måste man kanske bita ihop och låtsas som om det aldrig har hänt.

Det var jag som gjorde slut med honom.
Jag får skylla mig själv. Jag kommer aldrig få tillbaka honom.
Det blir aldrig han och jag igen.
Aldrig mer.

2007-04-22
Det här går inte.
Alltså hela mitt hjärta är helt pajat, jag skojar inte.
Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte mer.
Jag hinner inte det här. Jag hinner inte gå sönder just nu.
Fan vad jag saknar honom.
Jag kommer inte över honom. det går inte.
det går inte.

2007-04-30
japp.
sitter i skolan hela dagarna och kvällarna. äter mat som inte smakar något.
sover inte. går inte.
dricker öl. går ut och dansar. är full. hamnar på efterfester fyllda av gräs och bad i för små badkar.
vinglar hem mitt i natten.
ingenting hjälper ändå.
det spelar ingen roll hur många filmkvällar man har med sina vänner. det spelar ingen roll om man lyckas dricka en hel baginbox.
det spelar ingen roll.
vaknar ändå upp varje morgon och önskar mig bort.
bort från den här tystnaden, ensamheten som äter upp en innifrån.
längtan.
och i övermorgon åker han till henne och är med henne hela maj och jag hatar att tycka synd om mig själv jag vill bara gå vidare. och jag försöker. jag har raderat honom från min telefonbok (som om man inte kan numret ändå) men han är för i helvete överallt ändå.
vill bara må lite bättre. vill bara det.

2007-05-01
(och jag hatar att stå i en fullsatt tunnelbana och inte kunna sluta gråta)

2007-05-10
Nu har jag köpt en enkelbiljett till New York den sista juni.
Hejdå jävla stockholm vi ses aldrig mer.

2007-07-06
– jag har velat kyssa dig sedan forsta gangen vi sags i hostas.

vi sitter pa en gata mitt i natten nagonstans i new york. bada helt svettiga efter ett dansgolv fyllt av cure och le tigre. han har kolsvart har och langa morka ogonfransar och ar amerikan. han haller mig i handen. han gnuggar sin nasa mot min.

jag ville kanske kyssa dig da ocksa, svarar jag. och han lutar sig fram och andas in hela mig.
han vill sova hos mig men jag vill inte vakna med den bilden i huvudet. allt ar perfekt nu, pa en smutsig gata i new york och hans kolsvarta har som doftar apelsin och cigaretter.

2007-07-16
jag är hemma hos australienaren. han är fräknig och hans långa snedlugg täcker nästan ögonen. vi sitter i hans soffa med händerna några millimeter ifrån varandra. Han luktar som nytvättade kläder och hans rumskompisar är inte hemma.
Plötsligt tar han upp sin ipod och sätter på mig hörlurarna.
Han viskar
– Det här är min favoritsång.

Och Belle&Sebastian upptar hela världen och han lutar sig fram och kysser mig.

2007-07-27
Varje natt sa drommer jag att vi ar ihop igen. Och varje morgon ar vi inte det.

2007-08-07
Jag vill vakna av att han kysser mig over ryggen.
Sen behover han inte vara dar, sen kan han ga. Jag klarar resten av dagen, kvallen, natten.
Bara de dar forsta tio minuterna pa morgonen.
Bara ett litet tag, over ryggen.

2007-08-16
Jag minns när min lillebror föddes.
Han kom så plötsligt, och var där, mitt ibland oss. Jag var elva och älskade honom handlöst. De små händerna, leendet, de underliga sångerna. Ändå tog det flera år innan han började dyka upp i mina drömmar. Det var som om mitt undermedvetna inte förstod att det kommit en ny liten person in i mitt liv.
Det är precis likadant nu. I mina drömmar är T och jag fortfarande ihop. Även fast det var 7 månader sen nu. I drömmarna ligger vi i min säng, går handihand på gatan, knullar, bråkar. I drömmarna pratar vi om att aldrig skiljas åt och jag kysser honom över kinderna, över halsen, över ögonlocken. Varje morgon tror jag de första två sekunderna att om jag vänder mig om kommer han att ligga där.
Han ligger aldrig där.
Han kommer upp på msn ibland, skickar ett meddelande på myspace, ett sms på mobilen. Men jag vaknar aldrig upp bredvid honom.
Istället träffar jag en pojke från Melbourne, med mörkbrunt hår och fräknar över hela ryggen. Han skickar sms som borde få tusen fjärilar att vakna men jag blir aldrig kär.
Jag blir aldrig kär.
Bara en gång på riktigt och han vaknar inte längre upp bredvid mig i sängen.
Men det var väl meningen så.

2007-08-23
”gud när ska jag bli fridlyst
slå upp i en bok
hon är en ovanlig art
så förbjudet att såra

sätt henne tillbaks där hon stod.”

2007-08-26
Jag står på en klubb mitt i new york, dricker öl, dansar, pussar på vänner.
Och sen kommer hon. Hon är på sig en liten vit klänning, knallrött läppstift och jag hatar henne. Jag ser att hon tittar på mig, våra blickar mitt i en tiondels sekund och när hon vänder sig tillbaka mot sina vänner skrattar hon, lutar sig bakåt och lägger sina armar runt en kompis. Jag går ut och tar en cigarett, sparkar på en sten försöker koppla bort.
Men hon är där hela tiden. När jag är på dansgolvet, när jag röker, i baren. Hon är där hela tiden. Och jag hatar henne. För hon är så jävla söt och så satans liten.
Och när jag sitter i taxin hem kan jag bara tänka på hur han har sina armar runt henne, hur han kysser henne. om han kallar henne smeknamn han kallade mig.
om hon kysser honom i nacken.

om hon hittar mina ställen över hans kropp.

2007-08-28
I övermorgon flyttar han hit. Jag får ett mail.
Han vill ses direkt när han kommit fram.
Jag förstår inte. Mailar tillbaka, att din flicka då, ska du inte hänga med henne?
Och jo, det ska han väl men hon jobbar ju och..

Jag mailar tillbaka:
”Jag vet inte vad du tror. men jag är inte redo att ”hänga” med dig. Du är inte min kompis. Du är T. ”

Och jag förstår inte, vad tror han? Ska vi hänga på samma fester och hon ska sitta i hans knä? Ska vi vara på samma klubbar och hon ska hålla honom i handen?
Hur kan man komma över någon så fort?

Jag vill också klara det. Jag vill verkligen det.

2007-08-29
Tanken slog mig idag att jag kanske aldrig kommer över honom.
Hur lång tid ska det ta?
februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september.
8 månader?
Vad ska jag ge det? Ett år?
Och om jag inte har kommit över honom då, hur gör jag då?
Hur fan gör jag då?

2007-08-30
– När kommer jag över honom egentligen?
Jag sitter och dricker öl med en kompis. Han tittar på mig länge. Suckar.
– Men Sandra. Du kommer inte komma över honom förrän du hittar en pojke som du tycker är ännu vackrare och finare.

Och på något sätt var den ärligheten så skön. Det gör inget att jag inte kommit över honom. Han var världens bästa. Jag saknar honom alldeles för ofta.
Och jag får det.

(och nu är han här. i staden på andra sidan atlanten och jag kommer träffa honom ute med hans flickvän alldeles säkert och jag ska inte vara för full. jag ska inte gråta. jag ska spela lycklig och glad och säga snabba fraser och dansa vidare in i natten. då lägger jag undan hjärtat, tränger bort allting och låtsas istället. ibland är det viktigare att låtsas.)

2007-09-11
facebook alltså.
Han skriver på min ”wall”. Vill att vi ska ses igen.
Och under honom har min rumskompis skrivit att ”oj vad rädd jag blev för den svarthåriga pojken i din säng i morse”.
Och han skriver i sitt meddelande att ”det känns verkligen jättekonstigt att läsa något sådant”
och jag vill bara säga att fuck you det är du som har någon ny inte jag. jag kan knulla hur många jag vill tills jag kommer över dig.
Men jag säger inte det. För han vill ses och jag ringer upp direkt och bokar en lunch dagen efter.
Och han möter mig utanför mitt jobb klockan ett och det spöregnar och han tar mig i handen och vi springer in på närmsta restaurang. Andan i halsen och mitt hår hänger helt platt och jag blir nervös och spiller ut ett glas vatten.
Vi pratar och ibland lutar han sig fram och drar sin hand över min kind och jag blundar då, bara för att hålla kvar ögonblicket lite längre.
Och sen så tar vi en promenad och jag sneglar på hans örsnibbar (som jag älskade de örsnibbarna) men skrattar och pratar om någon film jag har sett.
Och sen kramar han mig kort hejdå utanför mitt jobb och jag går upp. Men sen så minns jag att jag har ju bränt en skiva till honom (ja jag vet jag är dum i huvudet) och jag vänder mig om och springer efter honom i regnet och tänker att det här hade kunnat vara en film om inte hela världen alltid var en sån jävla verklighet.
– oj hej igen, säger han. och jag gräver i min väska och får fram en blöt cd som det står hans namn på.
Och han lutar sig fram och kramar mig så att jag nästan lyfter marken och jag viskar i hans öra att jag kommer sakna honom.
Och sen är allt över.

2007-11-16
jag såg en film i förrgår om kärlek.
de blev ihop i slutet. blev kära. gifte sig och skaffade tjugotusen barn. De applåderade i salongen. Jag låg med huvudet mot knäna, skakade. torkade bort tårar på en smutsig vante.
jag är inte kär i honom längre. jag önskar inte att vi var ihop igen. jag tänker inte på honom det sista jag gör innan jag somnar. han finns inte i mitt huvud när jag vaknar.
jag står inte på nattklubbar med öl i handen och önskar att han var där.
jag gör inte det.
men ibland, när jag ser saker som påminner om honom, hur jävla lyckliga vi var när allt var som bäst; då saknar jag honom så att jag nästan dör.
och jag tänker – vad är det egentligen som fattas? är det han? eller är det helt enkelt ångesten över att aldrig hitta någon mer som kittlar sönder mig i sängen?
jag skrev i min dagbok:
inga mer pojkar. inget mer på ett långt tag. du måste växa i dig själv nu sandra. du måste bli stark och orka mycket.
jag är beroende av att hångla i pojksängar och ha någon som pussar mig över ansiktet. det gör att jag klarar en hel vecka.
nu har det gått 18 dagar sen något sånt hände.
abstinens.
men jag överlever.
så länge jag undviker romantiska komedier.

2007-11-27
Igår drack jag öl med T för första gången sedan New York.
Jag var nervös innan.
Jag mår ju bättre nu. Jag orkar inte gå ner mig.
Jag orkar inte gå hem och banka huvudet i väggen och tänka att varför var det så fint när vi var tillsammans?
Men.
Vi satt där. Och jag tänkte.
Det känns inget.
Det känns inget alls.
Jag har kommit över honom.
JAG HAR KOMMIT ÖVER HONOM!!!
.
.

Excerpts from my diary when me and and my ex boyfriend T broke up in 2007.

Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.

Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.

Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.

Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.

Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv.  Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det.  Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.

Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.

Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.

Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.

pic source.

Rädda Barnen frågade om jag ville skriva en text om mobbning till deras sommarblogg, och det ville jag såklart.
Läs den hemskt gärna och ni får ännu gärnare (nytt ord) säga vad ni tycker här på min blogg, för det är så trevligt med kommentarer. Texten handlar om mitt högstadium och lite om allt som hände då.

Läs här: http://blogg.rb.se/effekt/2011/07/07/sandra-beijer-mobbning/

Uppdatering: Här är texten i sin helhet:
.

Jag börjar högstadiet under en av de varmaste augustidagarna någonsin. Trottoarerna är kulliga och mjuka efter veckor av trettio graders värme och jag sover med vidöppna fönster och duschar kallt. Det är 1997 och mina kläder är nyinköpta. Platåskor i blått och korta hotpants, svart kladdig kajal och vitlackade naglar.

Jag går genom korridorerna och kan varenda flagnande vägg utantill. Vilka toaletter som inte går att låsa och vilka gångjärn som snart kommer falla ur dörrarna. Det är mitt sjunde år på Engelbrektsskolan, men ändå är alla ansikten i aulan nya. De har flyttat från mellanstadieskolor i närheten och jag har bestämt mig för att också bli ny. Inga fler spetskantade blusar och snörskor. Aldrig mer.

Jag sätter mig ensam längst bak och ser min bästa kompis några rader längre fram. Hon har håret tillrättalagt i röda spännen och en ljust blå knäppt skjorta. Hon börjar i matteklassen idag och vi kommer inte att säga mer än några ord till varandra under högstadiets tre år, men det vet vi inte än. Jag har tjock mascara, en stram hög tofs och lever på trettionio kilo förväntningar. Nu börjar allt om.
Nu ska jag bli populär.

Jag börjar i klass 7B. Min klasslärare heter Edward och är polack med fyrakantiga silverbågar på en rund potatisnäsa. Han luktar tvål och har små vita tänder och pratar yvigt och förväntansfullt om hur bra vi ska ha det här, hur bra det ska bli i 7B. Om två år kommer Louise i klassen skriva Pedward över korridorrväggarna med sitt täckstift. Pedward Pedward Pedward. Och ingen kommer tvätta bort det, ingen kommer att kommentera det, och det kommer att stå där en hel dag och sedan kommer han att sjukskriva sig.

Jag känner ingen i klassrummet förutom fem pojkar från mitt mellanstadium. De har redan utvecklat knappögon, små svarta hål som kommer sticka sönder de som inte går rakryggat förbi dem i korridoren. Jag sätter mig vid en av bänkarna längst bak, bläddrar igenom klassrummet för att hitta en vän. En bundsförvant och kompanjon i jakten mot ny status.

Hon heter Nathalie och vi är bästisar efter tre dagar. Hon har lila läppstift, tjocka kastanjebruna lockar och skrattar åt allt, högt över gator och tunnelbanor. Hon skriver tusen kom-ihåg-lappar i sin filofax och ritar sirliga bläckblommor runt om. Inom en månad har vi synkroniserat vår garderob och är oskiljaktiga. Jonna börjar tre månader efter skolstarten och ansluter sig till oss. Hon har mjölkblont hår och pratar tyst och försiktigt. Vi svär på evig vänskap och köper matchande ögonskuggor.

*

Allting börjar på ett disco i november som skolan bredvid vår anordnar. Jag vet inte varför just då och varför just oss, men det blir så bara, den 4 november på en skolgård på kommendörsgatan. Jag har nya hårspännen, små fiskar i ljusblå plast spända över hela håret. Vita buffaloskor, kort kjol och en ryggsack i formen av Nalle Puh. Det är 1997 och jag har Geri Halliwell uppklistrad över väggarna och vill aldrig mer smälta in. Bara stå ut, bara synas, bara vara med. Pa dansgolvet spelas Puff Daddy’s senaste singel och vi dansar i glittrigt rouge och sjunger med. Armarna högt upp i luften, hårt pressade tonårsögon i ett hav av människor vi inte kan namnet på.

Knuffen kommer bakifrån och jag faller in i Nathalie. Vänder mig om och ser att det är Thomas från klassen över. Han lutar sig över mig och väser.
– Ni kan inte se sådär jävla dumma i huvudet ut. Fattar ni inte det?

Får alla tårarna torkade på toaletten och vi pressar ner Nalle Puh-väskan i Jonnas större, bättrar på sminket och hatar dem. Ställer oss utomhus och tittar in mot dansgolvet genom de stora glasfönstren. Elena i 8C har klättrat upp i en klätterställning några meter ifrån oss. Hon har hårt ritade ögonbryn och har markerat läpparna med en mörkröd penna. Hon vinkar till oss, försiktigt och manande och vi går dit. Hon frågar om vi går i hennes skola och det gör vi ju. Vi svarar ja.
– Ni kommer få se en grej på måndag, svarar hon.

Men när måndagen kommer har vi redan glömt fredagen. Dimmiga discon är så långt ifrån vardagsmorgnar, de luckras upp och försvinner i matteläxor man inte förstår. Elena står och väntar i trapphuset tillsammans med han i 8E, som ser lite ut som en schäfer om man kisar. Han står och håller upp dörren och gör en djup bugning när han ser oss. Vi nickar tillbaka, förvirrade och morgontrötta. När Nathalie tar steget från stengolvet till korridorsheltäckningsmattorna pressar han blixtsnabbt handflatorna mot dörren så att den går igen med en smäll. Vindpusten drar genom Nathalies lugg. Jag känner på handtaget. Han håller fast det inifrån och jag hör skratt på andra sidan. Jonna glider ner till golvet med en suck.

Efter några minuter öppnar schäferpojken. Han bugar igen, släpper förbi oss och vi hukar, som små djur. När vi passerar honom säger han,
– Det är såhär det går för dem som ser helt jävla dumma i huvudet ut.

Det tar en vecka tills det känns som att alla vet vilka vi är. Det är som en visklek som blir mer förvrängd ju fler den skickas vidare till och folk vänder sig efter oss i korridorerna. Vi går där, tre trettonåringar i pastellfärgade kjolar och matchande kalendrar och försöker förstå. Jag hittar våra namn överstrukna på en vägg.

Kim går i samma klass som schäferpojken och dyker upp i vår värld i början av januari. Jag har aldrig sett henne förut men hon är lång med blonderat hår i en tofs och har adidasbyxor i alla kulörer. Hon hamnar i ständiga bråk och jag ser henne riva sig blodig på skolgården med flickor i andra årskurser. Och så en dag bestämmer hon sig för att hata oss. Kanske beror det på tristess. Kanske är det bara bekvämt att ge sig på någon som är femton centimeter kortare än en själv.

Hon och hennes kompis Linn förföljer oss över skolbyggnaden. De skriker, knuffas och hotar. Kim hämtar killkompisar och hetsar dem till att berätta för oss hur fula vi är. Hon skriver saker på våra skåp och skräms. Ja, hon bokstavligen skräms, ställer sig bakom dörrar och hoppar fram och skriker BU.

Jag är så rädd för att någonsin hamna ensam i en korridor tillsammans med henne.  Jag, Nathalie och Jonna lämnar aldrig varandras sida. Vi går som en samlad tumör genom våningar och klassrum. Vi skriver lappar på lektionerna vad vi skulle göra med dem om vi bara vågade. Hur livet kanske skulle kunna vara bra och annorlunda på en annan skola och vi drömmer om platser där vi får klä oss på vilket sätt vi vill utan att någon spottar i ens dunjacka. Men trots alla ord och allt pekande ändrar vi inte på oss. Istället köper jag blått läppstift och Jonna ännu högre platåskor. Vi går som en treenighet i alla regnbågens färger.

Och det var kanske det som gjorde dem så fruktansvärt arga. Att vi aldrig ryggade tillbaka, att vi aldrig vek oss, anslöt oss till massan. Att vi aldrig tog av oss de enorma rosetterna och randiga strumpbyxorna. Aldrig någonsin.

När sjunde klass går mot sitt slut pratar ingen med oss. Ingen sätter sig bredvid oss i matsalen och ingen frågar om dagens läxa. En gång jag hittar jag en lapp i mitt skåp som jag inte ens förstår: Du var så dålig igår.
Några dagar innan skolavslutningen tar de tag i Nathalie när vi är påväg från lunchen, skriker, Varför har du de där skorna? Ta av dom.
När vi kommer in i klassrummet ställer sig killarna upp och buar. De ställer sig upp och buar och läraren låtsas som ingenting.

*

Två år senare börjar jag nionde klass. I uppehållsrummet har klassföreståndarna satt upp de årliga lapparna till att anmäla sig till fotbollslaget, skoltidningen, festkommittén. Jag skriver mitt namn högst upp på pappret där det står Årsbok och tre veckor senare är jag chefredaktör.  Fem personer ansluter sig till gruppen och inte en enda av oss är populär. Vi är kantstötta ensamvargar, långa luggar och trasiga armleder. För höga platåskor i för spinkiga ben. Efter ett kort möte på skolans bibliotek börjar en fem månader lång hämndplan att forma sig.

Från att ingen har velat röra vid mig blir jag inkallad bakom hörn och får instuckna brev i skåpet. De ger mig bilder på sina så kallade bästa vänner när de ligger på badrumsgolv och spyr, när de sitter på skateboardplaner och hånglar utan tröja och när de halsar vodka direkt ur flaskan.
Det är statusfolket som vänder sig mot varandra.

– Säg inte att det var jag. Säg inte var du fick korten ifrån.
Så viskar de till mig, varenda en, och inom två veckor kan vi fylla hundra sidor med drottningar och kungar som ligger som ynkliga kattungar i sina föräldrars tjusiga matsalar och kräks upp Bacardi. Vi får ett eget rum på skolan där vi tejpar upp alla fotografier, fascineras och skriver bildtexter, klipper och klistrar. I april är boken klar och vi lämnar in den för tryck och får tillbaka tusen ex.

Vi säljer den 120-sidiga boken för 70 kronor styck en onsdagsmorgon. Redan på eftermiddagen blir vi uppkallade till rektorn.
Hon skriker åt oss. Pekar på bilder i boken där åttans populäraste tjejer stoppar papper i behån och smygbilder från gymmet på skolans elevrådsordförande som klammer finnar. Hon läser högt de iskalla bildtexterna och tittar på mig med förfasan i blicken. Hon tittar på mig som att jag är skolans monster, som att allt samlat tonårshat göms inuti mig.
Och jag tänker på nar hon passerade oss den där dagen när de höll fast Nathalie I lunchmatsalen utan att säga ett ord.

De på fotografierna sitter utanför och gråter. Det är dom som har spottat efter mig i korridoren. Som har skrikit ord och smällt igen dörrar i våra ansikten och skrivit cp på väggarna i cafeterian. De gråter och rektorn skriker och årsboken dras in. Men skvaller är högstadieguld och vi säljer den svart för dubbla priset i våra skåp. Det vackra folket tar omvägar i skolan för att undvika oss. Mikael i min klass trycker upp mig mot ett skåp efter en musiklektion och väser,
– Du ska få för den där boken. Du ska få.
Men jag får ingenting.

Och den boken är det enda som finns kvar från den där tiden. Det enda beviset. Några år i slutet av nittiotalet på en högstadieskola i Stockholm ligger den och bränner som ett ensamt minne. Och där inuti äger de populära inte längre skolan.
De äger ingenting.
De ligger istället däckade under köksbord med sminket rinnande längs med kinderna. Böjer sig ner över papperskorgar, gråter av illamående.

Och vi andra ler. Alla punkare, ensamvargar, indiepoppare, mattegenier, datanördar, glasögonormar och spice girls-fantaster ler och är lyckliga för en liten stund. Lyckliga några millisekunder framför en kamerablixt innanför de hårda högstadieväggarna som vi äntligen får lov att äga. En liten stund.

.

I wrote a text about high school and how childen are kind of terrible to each other for the organization Save The Children. You can read it by clicking the link, but it’s in Swedish. Google translator might work but as you already now, it make the words kind of confusing sometimes.

Jag står i köket och kokar spaghetti. Du är inte hemma än. Du är i skolan och jobbar med en uppgift som måste vara klar tills imorrn. Jag har varit i mataffären och handlat lök och tomater. Vi äter spaghetti nästan varje dag. Det är torsdag och senhöst och vi bor inte med varandra men vi delar säng varje natt. Jag går jämt omkring med en påse extrakläder. Bär runt på hårspray och locktångar, knuffas runt i tunnelbanan på morgnarna och får blickar för att man ska inte ha mer än en väska när det är rusningtrafik tycker folk. Du smsar mig att du kommer hem nu och jag sköljer sallad och rör ner tomater i en kastrull. Fyller på med olivolja och salt, vispar om när det börjar ryka, ställer åt sidan och häller av vattnet från spaghettin. Fastän det är oktober har jag fönstren öppna. Bara när jag vet att du kommer sova här för du plockar bort vintersömniga spindlar som om det vore ingenting.

Jag hör låset i ytterdörren och du ropar hallå och då stänger jag av plattorna och möter dig i hallen. Man får inte krama dig den första halvminuten för du är alltid så varm. Du säger det också, varje dag på samma sätt och sedan drar du tröjärmen över pannan. Det är för att du cyklar genom hela stan, blixtsnabbt, förbi rödljus och trottoarer. Jag har sagt nittiotvå gånger att du måste cykla långsammare och mer försiktigt men du skakar av dig det, som om du var toppcyklist och zickzackar självklart över gatorna. Men jag vet att det stora ärret på ditt knä kommer från när du cyklade in i ett av bronslejonen på drottninggatan en sommar innan vi kände varandra.

När du har sparkat av dig skorna och knäppt upp jackan får jag krama dig. Jag gräver in ansiktet i dina mjuka tröjor och du håller om mig runt ryggen, andas varm luft över min panna. Jag har lagat middag säger jag och du går till köket och tittar efter och jag drar upp din skjorta ur byxorna och drar mina fingrar över din rygg när du lutar dig över spaghettin. Du ställer fram glas och tallrikar och så äter vi spaghetti med sallad och tomater framför en dålig dokusåpa och genom fönstret klättrar det in spindlar vi inte kommer att märka förrän dagen därpå. När tallrikarna är tomma flyttar jag mig till ditt knä. Varje kväll efter urdruckna mjölkglas och smutsiga bestick vilar jag hakan på din axel och tittar ut över gården och trädet som gömmer årets kastanjer mellan grenarna. Du är varm igen, av spaghettin. Du klagar men jag bryr mig inte och kanske inte du heller för du kramar hårt tillbaka och jag pressar mina kinder mot dina.

– Vi lägger oss lite i sängen, säger du och vi lämnar tallrikarna på bordet och kastrullerna i diskhon. Jag lägger mig med knäna över dina och spelar ett spel på telefonen. Du tittar på katter på youtube och vill visa mig.
– Titta på den här vad gullig.
Och jag svarar att jag måste klara banan först och du attackkysser mig och säger att jag är fin när jag är koncentrerad och jag tittar på den gulliga katten på youtube och du vinklar dina ögonbryn sådär som du bara gör när du tycker något är extra fint. Sedan tar du av mig min tröja och dina axlar luktar så gott och spaghettitallrikarna är odiskade och dokusåpan på tv är snart slut och dina händer är så mjuka mot mig. Du smakar salt av cykelfärder genom Stockholms gator, andas tungt.

Och det är allt vad jag saknar med dig nu när du inte är här hos mig. Att dricka mellanmjölk och koka spaghetti, titta på tvprogram vi glömmer bort att vi har sett, att ligga bredvid och spela mobilspel och att vara så nära dig utan kläder. Varje måndag, tisdag, onsdag med dig. Alla dagar som inte skiljer sig särskilt från varandra. Att säga hej och god morgon och att inte göra det. Att istället gå runt på gatorna i ett land jag inte är född i, att dansa på dansgolv bredvid människor som jag aldrig kommer se igen. Som inte gick i min skola eller växte upp i mitt kvarter. Att gå hem, skicka suddiga sms till dig där jag bara minns enstaka ord dagen efter. Att gå och lägga sig i en tom säng och vakna i en ännu tommare. Att inte ha en måndag, tisdag eller onsdag, när jag sätter mig i ditt knä efter en tallrik spaghetti och du är varm från cykelturen men vi bryr oss inte.

Vi har kysst varandra vid fyra tillfällen. Den första gången var på en hemmafest. Jag var inte beredd, vi stod och pratade i toalettkön och helt plötsligt, mitt i en mening, lutade du dig fram och kysste mig. Eller kanske inte ens lutade, tog sats, överrumplade mig. Vi ramlade in på toaletten, fastnade i ett duschdraperi. Du var så fin i din nya jacka och när jag öppnade ögonen såg jag att du blundade hårt. Vi hånglade i en soffa utan paus i fem timmar. Vi var de sista som gick utan att ha pratat med någon och jag kände mig som femton år.

Den andra gången var dagen efter, en lördag. Jag var på middag men fick reda på att du var ute på en nattklubb i närheten. Tvingade dit en kompis och hittade dig vid baren. Ställde mig strategiskt för att köpa öl samtidigt, sa hej och du log, la din arm runt min midja. Dina kompisar var där och jag fick hälsa på dem och du hade randig tröja och röd snusnäsduk runt halsen.

Den tredje gången var i hörnet norrtullsgatan och frejgatan. Det var några dagar efteråt, vi rökte en cigarett ihop och jag visste inte längre om vi var vänner eller om vi skapat något annat, odefinierbart. Vi satt nära på en fönsterkant, på en Dagens Nyheter som du haft med dig. Du tog min hand efter den andra cigaretten och sedan snuddade du med dina läppar mot min kind och jag vände mig om mot dig. Det var minusgrader men varmt i din mun.

Den fjärde gången var utanför en bar på birgerjarlsgatan och det var första gången jag sårade dig. Jag såg dig i baren och gick rakt förbi, utan att säga hej. Jag vet inte varför. Fick kramp i magen och visste inte hur vi hälsade på varandra. Vad vi var. Våra blickar möttes for en halv sekund och jag vek undan och passerade dig. Iskallt och utan kommentar. Jag såg dig gå ut från baren nästan omedelbart efteråt och jag lämnade min öl på ett bord och sprang efter. Du väste att jag undvek dig och jag sa förlåt, att jag var så förvirrad. Du lät mig följa dig några kvarter och utanför Humlegården satte du dig på en bänk.
– Om du inte vill så behöver du inte, sa du och jag blev teatralisk och viftade med armarna och sa att jag vill jag vill men lite i taget. Och sedan tog jag ditt huvud mellan mina händer och tryckte vara pannor mot varandra. Du kysste mig försiktigt men tog en taxi ensam hem.

Du vet inte att jag smsade dig gott nytt år jag saknar dig på nyårsafton. Du vet inte det för att du tappade din mobil i vattnet den natten. Jag fick reda på det efteråt och sa aldrig något. Du gav mig en bränd dvd i julklapp och vi tittade på den i ditt sovrum, satt bredvid varandra under tystnad och jag räknade dina andetag. 1440.

Nu sitter vi på golvet på en hemmafest med andra människor som inte heller känner varandra riktigt och du tittar på mig, bara mig. Du dricker öl och släpper inte min blick och jag får blixtont i magen och hinner tänka att du är sötare än alla andra i rummet och som från någon annanstans, som om du inte passar in bland oss. För vassa käkben, för vackra axlar när man klär av dig. Jag ställer mig upp för att gå och hämta en öl och känner längs med ryggen när jag går ut från rummet att du också ställer dig upp. Du ställer dig upp, går tyst fram till mig och lyfter upp mig. Du bär mig in till köket och jag skrattar och du pressar dina varma kinder mot min nacke. Vi hånglar mot kylskåpet och dina glasögon ramlar av men du låtsas inte om det.
Dagen efter smsar jag:
Bli ihop med mig.
Och du svarar: Såklart.