best of.

jag vägrar.

Det sprakar och vibrerar i bloggvärlden just nu. Det kanske inte syns så mycket på ytan, men i kommentarsfält och i samtal med andra bloggare virvlar det till höger och vänster. Även i de småputtriga så kallade ”finbloggarna” är diskussionen hätsk (vilket oftast förresten brukar vara för dessa bloggar är de mest politiska, smarta och feministiska och det är lättare att hitta fel när någon har en åsikt och inte gömmer sig bakom plattityder). Jag tycker det är härligt på många sätt. När jag började blogga blomstrade högkonjunkturen och majoriteten av bloggarna handlade om konsumtion och ”önskelistor” till nästa inköp. Alltmer som tiden gått, lågkonjunkturen varit lång och bloggandet förfinats blottar många en rätt stor del av sin personlighet. Jag vet när mina favoritbloggare är kära, sjuka eller oroliga. Jag kan tyda mellan raderna ibland om något hänt och jag blir jäkligt ledsen om de far illa. Dessa människor på min skärm är människor som jag tycker om och känner bättre än folk jag springer in i och kindpussas med på nån hipsterbar vid Stureplan.

Så även med mig själv. Ni som varit med ett tag har fått följa med från att jag började på Berghs, bröt upp med min första pojkvän, hade panik efter att jag slutat skolan, fick mitt första riktiga jobb, blev kär, vann något reklampris, drömde om framtiden, flyttade till New York, bröt upp, bröt ihop, sa upp mig, tog mitt pick och pack till Paris, gav ut en bok. Och så vidare och allt däremellan. Ni sitter på en hel del maktkapital utan att kanske fundera på det alltför mycket. Ni har möjlighet att trycka ner mig ganska långt i skorna om ni hade lust, ni har koll på många av mina hemligheter, vad som gör mig irriterad och till och med ledsen.

Det är mitt egna val att det är så. Jag ser inget syfte med min blogg om jag inte kan vara mig själv härinne, ge er så många lager av mig själv som möjligt. Annars blir bloggandet platt och ointressant både att läsa och skriva.

Vi lever just nu i en samhällstid där mycket kritiseras (och hyllas och delas). En politisk tid. Jag älskar det på många sätt. Folk vågar höras och föra en diskussion på ett sätt jag aldrig tidigare sett på internet. Internet som trots allt är ännu ett ganska ungt fenomen. Men med det kommer även en moralpanik. En Vän Av Ordning som vill poängtera vad man gör för fel. Som tar sig den rätten.
För när man skriver en stor blogg som jag gör märker jag tydligt en skillnad – helt plötsligt har alla tydligen fått rätten att kritisera för minsta lilla sak. Hytta med näven och be mig att rätta mig in i ledet. Tillrättavisa. Jag kan inte längre skriva ett enda inlägg utan att något är värt att kommenteras om. Något är alltid fel.
Jag tycker för mycket eller för lite, jag tar mig rätten att skriva om saker som jag inte kan något om, jag sårar folk genom att vara glad, eller ledsen, genom att ens existera, jag äter för lite (eller för mycket herregud du fotar ju bara dina burgare troligt att du äter dom), varför äter jag ens kött. Jag får inte skriva om träning eller förresten snälla skriv mer om det, jag är en dålig feminist, korkad, ligger för mycket när jag är singel, eller vänta är hon inte assexuell, en liten överklassfitta som fått allt levererat, mamma fixar jobb i USA, mamma fixar allt, jag lever på mina föräldrar, har inte gjort något överhuvudtaget med egen kraft, nån annan skrev din bok hur skulle du annars hunnit, du skriver förresten dåligt, varför har du på dig kläder som barnarbetare sytt, varför konsumerar du så mycket, varför har du alltid samma kläder i dagens outfit det är astråkigt, kul att du gått upp så mycket i vikt, snälla fota dig inte när du är så smal, du dricker för mycket, varför röker du på bild, varför röker du i din nya lägenhet du är så jävla otacksam, fattar du inte att alla inte kan ha det som du har det, du lever i en jävla bubbla förstår du inte det, du är en dålig förebild, du poserar för brudigt, ta för dig mer ta för dig mindre hur kan du vara hemma en kväll när du är bjuden på fest tänk på oss som aldrig får gå på fest? Sluta klä dig som ett jävla barn du fyller trettio snart! Skaffa ett vanligt jävla liv.

Jag ser två vägar i mitt framtida bloggande:
1. Jag skriver så alla blir glada och snälla. Vanilj och trevligheter. Mellanmjölk så ingen någonsin kan ta illa upp eller känna sig exkluderad. Kolla vilken fin blomma jag köpt. Tack och hej, bloggen förmultnar och dör.
2. Jag är mig själv. Precis som jag är. Med alla mina fel och skavanker och misstag som jag fucking älskar för de gör mig till en människa. En person.

Hej. Jag heter Sandra. Jag fyller trettio i sommar och har för korta kjolar ändå. Platåskor och neonrosa läppstift för att jag har lust. Jag har inga planer på att skaffa barn på ett tag. Kanske aldrig om jag känner för det. Jag dricker vin och blir för full ibland. Jag röker cigaretter på uteserveringar fastän mammor med barnvagn tittar irriterat. Jag älskar, alltså ääälskar, killar och jag ser mig som en vettig feminist. Jag är stolt över den här plattformen och har i åtta års tid dagligen fått mail av tjejer (och även grabbs) som skriver att de blir modigare, gladare och vettigare av den här bloggen. Det får mig att känna att jag har bidragit till något viktigt i den här stundtals rätt kalla världen. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag arbetar just nu bara med sådant jag tycker är kul. Jag är så otroligt jäkla glad över det. Jag har jobbat förbaskat hårt för att komma dit och tycker att jag är värd varenda sekund av det. Faktiskt. Vad som händer sedan spelar ingen roll. Det händer nu och jag orkar inte tänka på sen. Jag gör det sen. Det här är jag, varken mer eller mindre, och jag gör precis som ni mitt bästa för att lokalisera mig runt på den här planeten. Skillnaden är att ni slipper höra varenda dag på vilka sätt ni borde göra det bättre.

Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. Vi formar till stor del den här bloggen tillsammans, men i slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Jag kan inte skriva om det som inte är min värld, jag är övertygad om att jag inte är er enda lektyr. Jag förväntar mig att min blogg är en liten del av allt det samlade som ni läser per dag. Jag är heller inget företag med en bot som sorterar kommentarer. Jag är en enda person som sitter här i min säng och läser alla era kommentarer, skriver själv varenda rad härinne och tar åt mig ibland och blir ibland så olidligt trött på att det verkar så svårt att förstå att jag inte kan pleasa alla. Ingen människa kan det. Jag är långt ifrån en perfekt person. Faktum är att jag nog är rätt jobbig, pratar högt, röker för mycket, irriterar mig på personer, har på mig kjolar från the brand we do not speak of och kommer inte slänga dom bara för att, och pratar ibland (läs: ofta) utan att tänka efter.

Du kan se upp till mig om du vill. Du kan få tycka om hur jag skriver men ogilla min naivitet, du kan tycka om min klädstil och samtidigt tycka att jag reser för mycket, du kan tycka om att jag lokaliserar de bästa rödvinshaken i Paris till dig, men bli fullkomligt trött på min boksmak. Du kan gilla delar av den här bloggen och ogilla vissa. Helt okej för mig.
Men försök inte förändra min personlighet, mitt jag, min människa. Förminska inte min rättighet att vara en individ med ups&downs och misstag.
Jag vägrar bli urholkad.
Jag vägrar.

 

Andra på ämnet:
Nina Åkestam: Shit förebilder do.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Emma Sundh: Nu säger vi upp oss.
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Anna Ritar: Det som började som något annat.

 

photo source.

brevväxling med mamma.

2001

Min mamma städade genom sin mail igår och vidarebefordrade mailkonversationer som hon och jag haft när jag varit utomlands. De sträcker sig från 2001-2012.
2001 var jag 17 år och bodde ett år i London. Jag gick på svenska skolan i London under andra året i gymnasiet för de som missat (här finns ett inlägg om det). Hur som helst fanns jättemånga av de mailen som vi skrivit till varandra kvar och det är som en liten skatt tycker jag!
Det är så spännande att kastas tillbaka och se hur man skrev och hur man var och tänkte när man var 17, och också så fint att jag skriver så öppet om killar och liknande tankar till min mamma. Jag tänkte att ni kanske ville läsa ett litet gäng, tycker själv att det är så spännande med tillbakablickar och läsa om hur folk var och mådde en gång i tiden, då när man var ganska liten. Mycket hemlängtan blir det, men så blir det nog när man skriver till sin mamma.

Notera även min tidigt-tvåtusentals-tonåriga e-mailadress: ”star_tear”.

✉ 27 Aug.

✉ 28 aug.

✉ 3 sept.

✉ 10 sept.

✉ 10 sept.

✉ 18 sept.

✉ 19 sept.

✉ 24 sept.

✉ 24 sept.

✉ 8 okt.

✉ 9 nov.

✉ 9 nov.

✉ 12 nov.

✉ 13 nov.

✉ 21 nov.

✉ 25 nov.

✉ 26 nov.

✉ 26 nov.

✉ 1 jan.

✉ 22 jan.

✉ 22 jan.

✉ 23 jan.

.

Translation.
My mom sent me a bunch of old e-mails that we sent to each other in 2001, when I was seventeen and lived in London. Such a long time ago! Here are some of them.

mina skrivtips.


Jag får många frågor om hur man ska göra för att klara av att skriva långt utan att tappa lusten/orken/idén/modet. Blir lite stressad av dessa mail. Jag tror det är för att det finns så många andra människor jag ser upp till som skriver som jag tänker att man borde fråga istället. Jag känner liksom inte att jag har rätten att komma med tips riktigt än. Kanske får min lilla bok tidernas sämsta recensioner och alla kommer peka och skratta. Kanske lyckas jag aldrig skrivit något mer resten av mitt liv. Samtidigt blir jag irriterad över att jag känner så, för det hade antagligen aldrig en snubbe gjort. Han hade bergis redan sökt till Författarförbundet och egen skrivarlya någonstans. Blir galen på mig själv för att jag känner mig värdelös minst sju gånger om dagen.
Men! Jag har ju trots allt skrivit ett word-dokument på nästan tvåhundra sidor. Det gick ju ändå.
Så – här kommer ett gäng skrivtips från en som tvivlar för mycket på sig själv för sitt eget bästa, men som ändå lyckats få ur sig något som faktiskt ska ges ut.

Idén.
Först och främst måste man ju ha en idé, och den måste formuleras ner på papper. Jag skrev först idén som en mening. Sedan skrev jag en halv a4 som summerade hela historien och sedan skrev jag en lista på alla punkter som skulle hända från början till slut. Jag har aldrig gått en skrivarkurs så jag vet inte om det är såhär man ska göra, men jag tycker i alla fall att det gör att man får en slags överblick. En början, en mitten och ett slut är ju en klassisk grej som man i alla fall måste ha. Att bara börja skriva från början utan att inte veta var historien ska ta vägen kan bli supersvårt och göra att man tröttnar direkt. Man vill ju veta var målet är, inte bara springa hejvilt.

Platsen.
Man skriver bra på olika platser beroende på vem man är förstås. Jag skriver bra runt många människor. Människor som också sitter vid datorer och smattrar, skickar deadlines, mail eller vad de nu pysslar med. Jag måste se andra människor utföra saker för att själv komma i samma mindset. Jag tror det är för att jag är rätt lat som person egentligen. Jag är inte en sådan som tröttnar på långsemester och säger saker som ”nä nu är jag faktiskt klar med att ligga i den här solstolen”.  Jag älskar att vara ledig, äta middag sent sent utan att bry mig om morgondagen och så. Därför skriver jag mest på platser där jag kan leka upptagen. Det bästa vore om jag hade haft en skrivchef som i slutet av varje dag krävde ett kapitel. Det har jag inte, men därför sitter jag på caféer som har wifi. För där sitter alla andra som frilansar, och då kan jag leka att vi alla måste skynda oss att skriva klart det där som vi lovat vår skrivchef att skriva. Så helt enkelt – hitta din plats där du blir mest inspirerad. Om det är ett stökigt cafe eller i ett badkar spelar ju ingen roll, man får prova sig fram.

Inspireras.
Läs läs läs böcker, se på sjukt mycket film. Jag har börjat med en tradition där jag går hem på lunchen någon gång i veckan och ser en långfilm, gärna sorglig. Sitter och snyftar i min ensamhet och sedan vill jag bara skapa något lika sorgesamt själv. Samma gäller böcker, försöker börja mina skrivardagar med att i alla fall läsa ett kapitel ur någon bok. Inspirera ihjäl dig av de du tycker är coola, bra och fantastiska. Ur det kommer oftast ens egna ord att flöda enklare.

Musik.
Svinviktigt, iallafall för mig, att helt stänga in sig i en värld av musik där jag inte hör något utanför. Införskaffa bra hörlurar och gör en spellista med dina bästa skrivlåtar. Jag skriver bäst när ingen sjunger. Här är min lista.

Multitaska.
Jag har dåligt tålamod. När jag skriver hoppar jag mellan olika dokument och idéer. Jag skriver ett halvt kapitel, byter till ett annat, skriver några meningar på en krönika och just nu sitter jag och skriver den här listan. Nyss skrev jag kapitel femton i en ny historia utan att varken ha skrivit kapitel 10, 11, 12, 13 eller 14. Jag tror jag måste göra så, för att annars är det som att jag klättrar in i mig själv och får inga andra idéer. Krönikan kanske föder en ny sidohistoria som sedan föder ett blogginlägg och så vidare. Jag vet att de säger att man ska vara så himla koncentrerad och fokusera på det som händer nu nu nu. Men jag kan inte det, kanske har det att göra med tiden vi lever i, där man inte kan kolla på tv-serier utan att spela ett spel på mobilen. Så för att inte bli galen på en sak så byter jag ofta projekt. Det gör att det går sakta, men allt går ändå framåt. Jag är ingen snabbskrivare, men då får det väl vara så.

Listor.
Ibland går det bara inte att skriva. Varenda mening blir ett trassel. Då skriver jag listor istället. Istället för att skriva hela det där kapitlet om när de bråkar så skriver jag istället punkt för punkt vad som ska hända. Typ ”Hon kommer i i rummet. Han dricker kaffe. Hon stänger av teven. Han blir arg. Hon distraheras av en hund på gatan” osv. Då kan jag gå tillbaka en annan dag och skriva mer på riktigt när jag känner att fingrarna och huvudet har lust.

Skrivprogram
Jag skrev Det handlar om dig till 50% på mobilens anteckningar och till 50% på Mac’s program textredigerare. Båda programmen är helt värdelösa, rättar ord och är estetiskt fula. Men för mig hjälpte det för då blev historien inte för viktig. Jag mindfuckade mig själv helt enkelt. Skriver man en bok på mobilen kan det ju omöjligt bli en bok, och därför kan jag heller inte fastna och få panik för att det inte blir något, för det ÄR ju ingenting. Fast sedan så blev det ju någonting ändå (och tog typ hur länge som helst att skriva över till datorn från mobilen..).
Men vill man skriva på tjusiga program kan jag rekommendera:

Scrivener
Min förläggare rekommenderade Scrivener till mig förra veckan och jag testar nu versionen som är gratis i 30 dagar. Scrivener är som ett mer avancerat Word, och kanske framförallt gjort för dom som försöker skriva något längre. Du kan dela upp dina kapitel i mappar, hur smått du vill, organisera och skriva stödord så du inte tappar bort dig. Du kan också spara bilder och länkar i särskilda research-mappar. Väldigt bra om man som jag är lite virrig och skriver lite här och där och hipp som happ. Då är Scrivener ett praktiskt sätt att hålla koll på trådarna i sin historia. Går att ladda ner här.

Ommwriter
Ommwriter tar över hela din dataskärm, täcker mail, bloggar och spotifyfönster. Istället hamnar du i en liten tyst värld där bara ditt skrivmaskinknatter och något stilla grottdroppliknande ljud hörs. Eller fågelsång om du har lust med det. Går att ladda ner här.


Låt någon annan läsa.

När du känner att du har en historia, den behöver ju inte vara hundra sidor liksom, men i alla fall ett början och ett slut, låt någon du litar på läsa den. Någon som kommer komma med vettig input och kanske har ett annat skrivsätt än du själv har. För mig var Nina värsta drömpersonen. Hon skrev ut mitt första utkast och kom tillbaka några dagar senare med en bunt full med gula markeringar och frågetecken i svart bläck. ”Är du medveten om att du använt orden ”käkben” åtta gånger? Det går ju bara inte, du får använda det högst EN gång.” Att låta någon annan läsa gör att texten helt plötsligt får liv och blir på riktigt. Någon ska ju faktiskt till slut tycka att det är roligt att läsa den. Men låt inte folk läsa hela tiden, man måste också få vara i fred med sin text. Jag lät några få läsa den först när den var tunn men hade hela historien där, och sedan när jag kände att den var ”klar”, dvs samma historia men med mer kött på benen. Jag hinner tyvärr inte läsa era verk, får så många skickade till mig, hinner inte. Hoppas ni har någon annan i närheten som kan hjälpa er. <3

När man känner: blä.
När inget annat funkar. När det känns som det man skriver är bara strunt och skit och värt noll och ingenting. Då tänker jag att jäklar ändå vad få det är som pallar skriva en hel himla historia. Lyckas jag bara skriva färdigt den, då är jag ändå så mycket närmare målet än dom som slutade mitt i. En riktigt dålig roman är ju bättre än ingen roman alls. Kanske världens futtigaste tips, men funkar på mig och hjälper prestationsångesten en del. För det behöver ju egentligen inte bli bra, inte än, bara det blir NÅGOT.

Lycka till med skrivandet.
.

Translation. My best writing tips.

picture sources.

 

att komma över någon.


link.

Nästa vecka har jag varit singel i elva månader. Kanske inte så lång tid om man tänker på det stora hela, men jag tycker det känns som ljusår och kometer sedan som Ludvig var min pojkvän.
Jag är inte längre samma person som jag var för ett år sedan. Genom det här uppbrottet har jag varit tvungen att uppgradera och skapa en ny slags version av mig själv och jag tror att det är nog så det fungerar när det tar slut, rötterna vrids upp och man måste börja om från början. Just där och då kan det kännas helt jävla omöjligt, men nu vet jag att den här personen som jag är nu är både starkare, modigare och rejälare än hon som var jag för ett år sedan. Ur allt hemskt kommer alltid något lite mer förfinat och annorlunda. Annorlunda på det bra sättet.
Mitt liv nu är är inte samma som det jag levde april 2012. Då bodde jag i New York, jobbade måndag till fredag på reklambyrå, hade distansförhållande sex timmar bort med flyg och längtade till något annat, inte riktigt säker på vad, men bara NÅGOT. Nu bor jag i Paris, skriver på heltid och vaknar inte med ångest på måndagar. Jag umgås med människor jag aldrig hade träffat annars och mår bra. Jag mår bra.
Några av det mest återkommande mailen jag får från er är frågor om hur man kommer över någon. Jag vet inte riktigt själv, mer än att det tar tid. Men, det finns sätt som kan göra vägen dit enklare och jag tänkte att jag skulle ge bort mina bästa, den här lite molniga måndagseftermiddagen, för att jag är inte ledsen längre, och det vill jag inte att ni heller ska vara.

1.
Du är inte ensam. Detta kanske låter lite utnött, men man får verkligen inte glömma det när man ligger där på sängen och hulkar sönder lungorna. Det som händer dig nu, det händer miljoner flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och gubbar samtidigt som dig, runt om i världen, just nu. Varje dag året runt krossas någons hjärta, och varje dag året runt reser sig någon igen och har klarat sig igenom sorgen. Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar.

2.
Det är på riktigt. Det här är också så himla viktigt! I somras när jag skrev mycket på bloggen om hur ledsen jag var kunde jag få någon enstaka kommentar här och där (majoriteten var förstås så sjukt fina och fantastiska och stöttande) som var typ, ”det är en kille, skärp dig. värre saker har hänt.” Det kanske är sant, att värre saker har hänt, men detta händer en själv just nu och det finns en anledning till att det gör så inihelvetes ont i bröstet.
Man har förlorat någon, och inte vem som helst, utan ens allra viktigaste människa. Den som vet allt om en, ens djupaste hemligheter, ens trasiga förhållande med ens pappa, de mest skadade och skamsna hörnen av ens liv och som ändå stått kvar. Man har förlorat någon som har tagit hand om, klappat, kramat, lyssnat och lovat att alltid vara där. Någon som man kan läsa utan och innantill och som man vet hur dom mår bara genom hur dom vinklar ett ögonbryn. Detta måste man ta på allvar. Min mamma sa till mig i somras i telefon när jag satt på olika trottoarkanter och grät att du måste respektera din sorg på samma sätt som om att han har dött, för det är precis det som har hänt med ert förhållande. Och även om det låter makabert finns det mycket sanning i det. Det som han var för mig finns inte kvar. Tillåt dig själv att sörja det och respektera din sorg.

3.
Var inte själv. EJ BRA. VARNING etc. Var med människor hela tiden! Roliga, snälla, vettiga kompisar som sitter bredvid och håller handen, lyssnar och tar hand om, men även pratar om annat, går och handlar glass och rosévin, köper cigaretter åt en och kastar fotografierna på honom för att man inte förmår sig att göra det själv. Sov hos de här människorna, gråt med dom, låt dom krama dig, länge och ofta. Fråga om du bara kan få sitta hemma hos dom när de pysslar med annat. Det är jätteviktigt att ta stöd från sina kompisar när man verkligen behöver det. Det här har mycket att göra med punkten här över, respektera att du är ledsen och skäms inte över det. Säg exakt hur du känner till dina vänner och de kommer vara där för dig. Samt hjälpa dig att inte ringa honom också, vilket är ju vettigt det med. Ett bra konkrekt tips är att varje gång du vill ringa ditt ex, smsa en kompis och skriv ”nej nu vill jag ringa igen!”. Din kompis kommer svara ”NEJNEJNEJNEJNEJ” och då känns det lite enklare att inte slå de där siffrorna.

4.
Det är okej att vara destruktiv. Det här tipset är ju inte så politiskt korrekt men det kan man inte alltid vara. Hörrni, bli fulla om ni känner för det. Bli fucking jävla svinfulla, dansa på något dansgolv, ramla in i någon, hångla med någon ni aldrig träffat förut och bry er inte om att komma ihåg vad hen heter, sparka på en vägg, kräks, gråt wtf bara kör. Man har så mycket adrenalin och ilska i sig som måste ut. Man är så trasig att det inte funkar att dricka te och äta bullar för att komma över någon. Och då sveper man en halv flaska whisky och hånglar med någon i en taxi och även om det känns förjävligt dagen efter är de där millisekunderna klockan tre en lördagsnatt någonting, någonting som sprakar och knäpper och det kan vara skönt att känna något. Detta tips kan ju dock hoppas över om man inte har druckit förut, stay sober etc blabla

5.
Ta dig själv i kragen. Ett mycket viktigt steg efter det tidigare. Grejen är den att man ska ju få vara ledsen och så. Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag. Dagarna och veckorna och månaderna kommer att gå snabbare om du gör saker och sysselsätter dig. När jag en morgon låg helt förlamad på mitt sovrumsgolv och tänkte att nä, jag kommer ju inte upp, jag kan inte röra mig idag, det gör för ont bestämde jag mig för att låta mig själv ligga där i prick två timmar och sedan skulle jag ställa mig upp hur svårt det än var, hur lång tid det än skulle ta. Och sen gjorde jag precis det. Jag vet att det är lätt att falla tillbaka in under den där varma täcket, men stålsätt dig, duscha, klä på dig och gå ut och sluta älta. Gör det bara.

6.
Ha en (eller fler) kompisar att hata ditt ex tillsammans med. Det här kanske inte heller är så politiskt korrekt, men det struntar vi i nu. Egentligen spelar det ingen roll om det var du som gjorde slut eller den andra, om uppbrottet var värdigt eller om hen var en idiot och så vidare. Är du panikledsen så är du, och då måste du få spy skit på personen i fråga. Det finns inget som är så skönt som en kompis som säger saker som x är så jäkla dum i hela huvudet, eller du förtjänar någon mycket bättre än x, eller x är svinful eller till och med asså, jag gillade ju egentligen inte x under hela tiden ni var ihop. En av de finaste sms:en jag fick under de första veckorna som singel var från Nina en helt vanlig onsdagseftermiddag. Hon skrev: Hej. Nu har jag tänkt lite och kommit fram till att han ändå var alldeles var vanlig för dig. Du ska inte ha en sån ju, såna som du ska bli tagna med storm av typ Mick Jagger.

7.
Tänk inte – jag kommer aldrig hitta någon som honom/henne. Det här med ”the one” finns inte. Asså släpp det! Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv. Det finns liksom inget sånt tror jag, faktum är att jag skulle tippa på att det finns typ hundratusen killar/tjejer där ute som inte vet om det men längtar innerligt efter att bli förälskade i dig. Sedan handlar det ju mest om slump eller ödet (om man väljer att tro på det vilket jag hävdar att jag inte gör fast ändå gör i hemlighet) vem av dem man ramlar ihop med. Det känns som att du aldrig kommer hitta någon igen som var sådär himla kär i dig och vice versa. Men det kommer du att göra. Vill man ändå vara ihop med någon som inte vill ha en längre? Nej tack känner jag.

8.
Det är svårt att äta. Jag vet. Shit, jag gick ner så fort i vikt månaderna efteråt för att det liksom inte gick att få i sig något. Men att dricka vin till middag fungerar ju inte i längden och även om man inte orkar måste måste man vara lite vuxen och snäll mot sig själv. Ett bra knep tyckte jag var ett snöa in på något som smakar helt sjukt tryggt. I mitt fall: cheeseburgare från McDonalds. Man behöver inte äta hela i taget och man behöver inte äta på någon särskild tid. Ha den i väskan och ta upp ibland och peta i dig några tuggor. Smaken är så välbekant att det inte ens smakar något. Man kan också dricka läsk istället för vatten så man får i sig lite energi i alla fall.

9.
Samla på dig citat från pinterest, tumblr och diverse låttexter. Ibland finns det saker man vill säga och tänka på, som man inte klarar av att uttrycka själv. Jag bodde på Pinterest och pinnade allt från megasorgliga historier till fuck-you-jag-ska-överleva-citat. Jag kan tycka att det kan vara ganska skönt att kunna forma sin sorgsenhet till en mening, nästan som att byta blad efter man har stått och stampat och funderat på hur det där mörka som känner ser ut. Här är min pinterest, sorgliga saker och annat i den genren hittar du om man scrollar ner ett litet tag.

Som Frank Ocean säger ”when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”

10.
Ta hjälp av ”experter”. Det kan ju kännas ganska så idiotiskt att köpa en självhjälpsbok, men när man är helt hållet desperat efter att må minsta lilla bättre så kan det hjälpa. Jag fick tips av en bloggläsare att köpa It’s Called a Break-up Because it’s Broken. En amerikansk bok skriven av ett gift par som steg för steg går igenom olika faser i ett uppbrott. Även om den inte direkt var en bok med så mycket genustänk och att den innehöll ganska mycket sex and the city-klyschor så kunde det ibland vara högst nödvändigt att återigen läsa om kapitlet om varför man inte ska ringa honom. Hittade även en artikel i DN  om hur man överlever ett krossat hjärta skriven av en pskyolog som jag lärde mig typ utantill. Finns här.

11.
Skriv. Eller måla eller spela in musik eller vad nu ditt kreativa intresse är. Även om det fullkomligt suger att vara ledsen blir man ju otippat kreativ när det känns som att varenda gatuhörn försöker säga en något om hur obegripligt trasig man är. Skriv av dig! Vänd det här sorgliga till något du kan använda för dig själv. Mina anteckningar på mobilen var fullkomligt nedklottrade med listor om hur idiotisk han var, det dåliga i vårt förhållande, uppdiktade historier om framsida kärlekshistorier och bara lösa tankar.

12.
Träna. Det är kanske mitt absolut bästa tips när jag tänker efter. I alla fall svävar det där runt topp tre. När man tränar och gör något fysiskt jobbigt är det svårt att fokusera på hur ont det gör inuti. Jag sprang och sprang och sprang på ett löpband och kände mig fri och i korta ögonblick lycklig när jag passerade en halv mil och svetten rann nerför pannan och Alina Devecerski dunkade i hörlurarna. Man mår bra av att träna, det är vetenskapligt bevisat, och om det är något man ska göra när man är ledsen är det att göra saker man mår bra av. Iväg och köp ett träningskort nu, eller snöra på dig gympadojorna och spring i en park. Att vara ifred en stund och bara fokusera på hur benen rör sig hjälper så fruktansvärt mycket.

13.
Tecknad film. Tecknad film fungerar ungefär på samma sätt som när man har jättehög feber och inte förstår vad det står i en enda artikel på dn.se, det är bara mjukt och snällt. Bädda in dig i Hitta Nemo eller Toy Story (man kan ju strunta i typ Wall-E som är för sorglig) och tänk på absolut inget annat än vad som händer i filmen. Det gör ingenting att du just nu inte bryr dig om vad som händer angående ett krig i ett annat land, ett mord i din stad eller en svår politisk konflikt. Man orkar bara inte hålla upp andra saker än sitt eget hjärta just då, och då ska man inte heller behöva det.

14.
Häng med djur. Klappa, pussa och var nära dem. Gå ut med en kompis hund, sov med en katt, krama en kanin.

15.
Musik. Musik som förstår dig, stärker dig, men också trasar ner dig ibland. Sorglig musik, arg musik, bitter musik och bäst-i-hela-världen-musik. Jag skapade en spellista som bara innehöll diverse break-up-sånger och jag vet inte hur många gånger jag har spelat den men nu kan jag varenda himla låt på den utantill. Den listan behöver jag inte längre, så jag tänkte att ni skulle få den. Varsågoda.

16.
Hångla och kanske ännu bättre, hitta ett rebound. Det tar olika lång tid tills man känner sig redo för någon annan. Och då menar jag inte redo för ett nytt förhållande, utan någon annans läppar. För mig gick det ganska fort, typ fyra veckor, men jag tror att det beror på person till person. Jag ser inte så himla mycket allvarlighet med att hångla med folk, det är mysigt och behöver inte vara så mycket mer än så. När man känner sig redo så kör bara. Nej, den här personen kanske inte är din nya love men det kan vara sjukt fint att skeda med någon om natten och att gräva sig in i någons nacke. Och känner du dig inte redo, du kanske inte ens gör det på flera månader, glöm inte att det också är okej. Det kommer att komma, låt det ta tid.

17.
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och grät och grät och grät och grät. Snyftade att jag skulle dö och var helt säker på det också. Jag skulle helt enkelt inte överleva om inte han flög över till mig och bara höll om mig en sista stund. Jag möttes ofta av en stenhård vägg till svar och det gjorde mig så splittrad och trasig. Hur är det ens möjligt att han inte vill ta hand om mig nu när han alltid velat det förut? Jag kunde inte förstå det. Men ditt ex kommer inte att hjälpa dig. Det är bara att bita ihop och inse fakta. Hen vill inte mer. Det är dags att ta sig igenom något helt på egen hand och även om det i början kommer kännas helt jävla omöjligt kommer det göra dig starkare och klokare efteråt, när du en dag inser att du står upp rakryggad och mår bra, och har tagit dig dit helt av dig själv.

18.
Det tar tid. Och inte som några veckor av sorg, utan oftast månader, halvår upp till år av ostabilitet, destruktivitet och ett hjärta som inte orkar så mycket. Du har blivit sviken, och något sådant tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att lita på folk igen, det är svårt att låta någon komma nära och det är svårt att inte jämföra andra med den du var ihop med då. Det är okej. För mig nu, även om han inte är den sista jag tänker på när jag går och lägger mig och att det kan gå flera dagar utan att han kommer upp i mitt huvud, kan det fortfarande bränna till när någon särskild låt shufflas fram på en spellista eller någon på tunnelbanan påminner om honom. Det är inte för att jag saknar honom har jag insett, utan för att det påminner mig om hur inihelvetes jäkla ledsen jag var och hur otroligt sårad jag blev av någon jag litade så mycket på. Men grejen är den att man kommer över folk. Det är bara en kille (eller bara en tjej). Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du kunna älska igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret.

19.
His fucking loss. Seriöst.

92 dagar.

Nu har jag varit singel i precis tre månader. Jag läste någonstans att man skulle bestämma sig för ett datum, och sedan skulle man tänka att det var okej att vara så jäkla ledsen ända fram till det datumet. Men efter det skulle man ta sig i kragen, acceptera att det som hände har hänt och att världen helt enkelt har andra planer för en. Ja, så jag bestämde att det här skulle bli mitt datum. Nu är det september. Han gjorde slut dagen då sommaren började och idag är höstens första dag. Tre månader. Det känns ibland som det bara var en dag sedan som han låg bredvid mig och ibland som som om han aldrig någonsin har varit min.

Månad 1
Som en grumlig mardröm. Första veckan satt jag på jobbet framför min dator och lyckades inte göra en enda sak. Nina lät mig sitta där, skrev allt som behövdes skrivas, blev inte arg när jag gick ut och rökte fem cigaretter på raken eller kräktes på en toalett istället för att hitta på en rolig idé. Jag ringde honom varje dag och grät att jag skulle dö utan honom och trodde på riktigt att det var så. Låg på mitt sovrumsgolv och orkade inte stå upp. Min mamma kom till New York i slutet av veckan för att ta hand om. Vi skulle göra manikyr men det gick inte för att händerna darrade så mycket. Var så himla trött men kunde aldrig sova.
Fick märkliga blåsor på hela överkroppen som inte ville forsvinna på flera dagar. Drack rödvin och räknade till tre ringar under varje öga. Vi pratade varje dag. Jag skrek åt honom i telefon, ångrade mig ringde och bönade att ta tillbaka mig, ringde igen och var iskall och sa att jag mådde bra. Tog promenader vid vattnet, lyssnade på samma låt om och om igen (den här), vaknade flera gånger om natten med klappande hjärta och trodde att jag bara hade drömt alltihop.
I slutet av den andra veckan bjöd jag ut en vacker amerikan som jag visste tyckte om mig, för att jag tänkte att det skulle göra saker bättre. Det var såklart för tidigt och jag mådde bara ännu sämre. Vi hånglade i en hiss och jag grät på en toalett när han var och köpte vin till oss för att det var fel jävla läppar. När månaden var över kändes det nästan overkligt, så jäkla befriande att jag faktiskt hade lyckas överleva utan honom. Han ringde mig en sista gång en måndag och frågade hur jag mådde och jag sa att nu är det dags för oss att sluta prata, för jag orkar inte gå runt och tänka på när nästa gång du ska ringa mig kommer att bli.

Månad 2
Joakim packade sin väska och flög över. Flyttade in hos mig, kramade mig, lyssnade, pratade, pussade. Ställde mig upp när jag föll ner, torkade tårarna när vi stod på dansgolv, la sig bredvid mig när jag inte orkade gå ur sängen på morgnarna och visade roliga bilder på instagram. Drog ut mig på dagsfester, fick mig en dag att skratta så jag ramlade ur en soffa, satt på trottoarer och berättade hemligheter. Och en söndag i mitten av månaden frågade någon hur lycklig jag var på en skala från ett till tio och jag kunde svara att just idag var det banne mig en åtta. Och vi skålade i frozen margaritas fastän klockan var alldeles för tidigt på en söndag och någon sa att man nog blir lycklig för en stund av att saker är ostrukturerade och knäppa.
Träffade en ung man med strålande axlar som hånglade upp mig på gatorna, på barer, i hans säng, på hans brandtrappa och i mitt vardagsrum. Som sa att jag var rolig, knäpp och het. Som lirkade sig in mellan mina lager kläder på klubbar och maratontittade på youtubeklipp på söndagarna. Jag började äta igen, spaghetti på italienska restauranger, soppor och wraps och till och med ett och annat ostron igen. Någon sa att jag såg ut att må bättre. Jag bestämde mig för att inte kolla hans facebook, twitter och instagram på en hel vecka och jag klarade det. Tog sömntabletter varje natt men gick i alla fall och la mig i tid. Oftast.
Saknade honom väldigt mycket. När man inte längre var lika ostabil som i första månaden blev dagarna så tydligt tomma av att han inte ringde mer, aldrig mer, och frågade hur jag mådde eller hade det. Jag hittade en låt jag visste att han skulle älska men kunde inte skicka den till honom. Vet inte hur många gånger jag önskade att han bara skulle sitta bredvid mig, bara sitta där, bara vara bredvid mig, en liten liten stund. Jag grät i duschen och färgade håret ljusrött.
Den sista veckan kom förstås samtalet som jag hela tiden förstått skulle komma men önskat att jag bara fått för mig. Att det fanns någon annan. Såklart. Jag stod utanför en restaurang i West Village och svarade att jag hoppades att han skulle bli påkord av en jävla lastbil. Bytte repeat-låt till denna.

Månad 3
Mådde märkligt nog så mycket bättre efter att han ringt och berättat. Innan hade allt varit så förvirrande. Åkte till Sverige på semester. Hade inte stått på en flygplats sedan alla de gångerna som jag hälsat på honom på andra sidan USA. Det var samma terminal, samma kiosker, samma flygbolag. Låste in mig på en toalett och försökte andas bort ångesten. Kändes så mycket som att han skulle stå där när jag landade. Men han kommer aldrig mer stå där. Sista dagen i Stockholm träffades vi på ett cafe. Jag hade inte sett honom sedan i maj och då hade vi varit ihop. Jag visste att jag behövde en annan sista bild, behövde se att han inte ville längre. Grät ner hans jackärm och ställde hundra frågor som inte gick att svara på.
Det värsta var nog att det var Ludvig som satt där. Under de två och en halv månader ifrån varandra hade jag byggt upp helt andra, nya bilder. Den här mannen som gjorde slut helt plötsligt, blev kär i någon annan och som såg så himla glad ut på alla bilder där jag inte var med. Jag hatade honom. Men när vi sågs var det Ludvig som satt mittemot och han var min en gång, faktiskt alldeles nyss, och det var en fruktansvärd känsla. Grät på planet hem i sju timmar i sträck och den nioåriga flickan som satt bredvid mig kunde inte sluta stirra. Vägde mig och kunde konstatera att jag gått ner fem kilo sedan det slutade vara vi. Så jävla ovärt.
De sista veckorna av augusti var enklare att andas i än jag först varit beredd på. Att vara i Stockholm en liten stund gjorde att jag uppskattade så himla mycket att vi aldrig bodde i New York tillsammans. Min lägenhet har nästan inga minnen med oss och det är likadant med gatorna, restaurangerna, affärerna och barerna. De är bara mina. Det här är min stad och även om han tog så mycket tog han inte New York. Och det är jag så jäkla glad över.

Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre.
Men jag är glad över att jag har varit så jävla kär i någon, att han var så kär i mig. Att han satt på en middag och försökte förklara för någon hur fina mina knän var, att han målade en cykel rosa på min födelsedag och glömde bort vad jag sa när han tittade på min mun. Att vi hade så jäkla roligt och allvarligt på samma gång, att det kändes precis såhär, att vi trots att vi varit tillsammans så länge aldrig slutade hångla upp varandra överallt. Att jag har älskat någon så handlöst och varit så stolt, trygg och lugn. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig, det finns där och kommer alltid göra.

Livet kommer inte att bli som det var innan, någonsin igen. Det blir något annat istället, förhoppningsvis (och antagligen alldeles säkert) något bättre. Jag har varit lycklig förut och därför kommer jag bli det igen för så fungerar det. Och det handlar inte om att ha en pojkvän eller inte, bara om att vakna upp och vara glad över att man gör det. Paris finns, parmesanost finns, hundvalpar, rödvin och takfester finns.
Allt blir bra en dag. Hej hösten.


source.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!