När jag var 16 var jag kär i en pojke i min klass. Han hade mörkblåa ögon och spelade fotboll varje dag efter skolan på gården. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Ni ska se mina dagböcker, jag har säkert 50 sidor fyllda om honom.
Han skulle bara veta.
På helgerna hamnade vi alltid på samma fester. Han visste att jag gillade honom. Drog ner mig i hans knä, pussade mig på kinderna. Hans password till inloggningen på skoldatorerna var mitt namn.
Det här gjorde såklart att mina förhoppningar bara växte. Självklart till ingen nytta. Är man en sextonårig pojke betyder saker som inloggningen till ens skoldator inte så mycket mer än just det.
Jag stod på skolgården och kedjerökte efter lektionerna och tittade på honom när han spelade fotboll. Ibland struntade jag i att ha med mig en jacka till skolan så att jag skulle kunna be om hans halsduk.
Han hade en Djurgården-halsduk och jag tyckte den luktade helt fantastisk. Jag skrev dikter om den känslan (såklart) som finns någonstans långt bak i en flyttkartong på vinden.
En kväll på en fest hos någon klasskompis fann jag honom hånglandes i ett sovrum med ett tjej i parallellklassen. Jag stängde in mig på toaletten, dunkade huvudet mot dörren och bara grät. Mina kompisar tog hem mig och jag låg i fosterställning under fläkten och rökte cigaretter tills det blev morgon igen.
Jag var kär i den här personen i ett år. Det var olidligt.
Vi blev aldrig ihop. Jag flyttade till London och glömde bort honom.
Jag ser honom ute ibland. Känner ingenting.
”Jaha, där är han.”

och så tänker jag på hans namn inringat i min dagbok och hur hjärtat nästan bultade genom kroppen när han satte sig bredvid mig på kemi-lektionerna.