jonna, jag och nathalie i åttan.
Jag har också varit 14 år.
Jag var spinkig som en tioåring, vägde runt 35 kilo. Osäker som sjutton.
Jag köpte de minsta jeansstorlekarna på gul&blå och sydde in dem tio centimeter. jag hatade mitt utseende, min kropp och min blyghet.
Jag stapplade runt i alltför höga platåskor, tjock mascara och med tuggummipop dunkande i öronen.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän. Jag var inte den som blev inbjuden på hemmafesterna. Jag satt inte bakom någon buske och drack folköl. Jag kysste inte acnetäckta pojkar med för mycket gelé i håret.
Men det blev februari ändå. Som det blev alla åren på nittiotalet bakom grundskolans väggar.
I cafeterian veckan innan alla hjärtans dag stod elevrådet med Listan. På den kunde alla som blev bjudna på festerna och som hånglade på helgerna ge bort rosor till varandra. När dagen inträffade visste man vilka som betydde något.
En elevrådselev kom in i klassrummet under en mattelektion, läste upp namn och ett par bänkar blev täckta av billiga knallröda blommor.
Och de som inte var så mycket värda lämnades med en tom bänk. Utan rosor.
Flickorna i högklackat och täckstift över läpparna (vad var grejen med det modet?!) gick runt med famnen full av rosor. Killar i baggyjeans och sugmärken över halsen stod lutade mot skåpen och jämförde vem som fått flest.
Och vi andra fick nöja oss med avmätta blickar. Ett tomt skåp och ännu ett erkännande av vart på popularitetsskalan man låg.
Så.
Till dig som går i högstadiet.
Det spelar ingen roll om du blir utan ros. För hela högstadiet är liksom meningen att vara ett helvete. Ett helvete du blir tvungen att genomlida i tre år och sen är det över för alltid alltid alltid.
Då behöver aldrig mer känna blickarna i ryggen när du går längs skolkorridoren utan blomtaggar som sticker in i fingrarna.
Och du behöver aldrig mera hänga med människor som bryr sig mer om antalet rosor än riktig kärlek.
Lova mig att du inte tar den här dagen för allvarligt. Den är faktiskt bara ett på-låtsas. Precis som att den där populära tjejen i din klass är ett på-låtsas och om du kände henne på riktigt hade du nog ändå inte velat vara med henne.
Och de där killarna som står och röker vid tunnelbanan kommer bara växa upp till losers som lever på att de fick hångla när de var fjorton.
Därför bojkottar jag den här dagen.
