Sandra Beijer

Min dag spenderades såhär.

waxholm är fint från färjan. och på bilden ser det nästan ut som sommar.

min mamma hade köpt jättekonstiga ägg.
– men mamma. varför kunde du inte bara köpa vanliga ägg? det känns jättekonstigt att äta typ ett ankägg.
– de här är mycket finare att titta på förstår du väl! och de smakar precis likadant, fast mer verkligt!

mina vovvisar är så fina.

jag var tydligen jätteglad.

sen tog vi en promenad i snön.

hundar med snö på nosen är nog något av det finaste som finns.

vinter?

milla och mira.

sen blev det champagne.

och mat. min mamma har en grej för gulliga kaniner. som jag.

påsktallrik med underliga ägg.

jag och mira.

sen måste jag bara säga.
en läsare sa till mig att jag måste ta en titt i nya Café med intervjun med håkan hellström, att han såg precis ut som Vinden.
och herregud. Han ser precis ut som honom.

jag vill inte vara den som är den, men det känns ganska så fint att ha en alldeles egen håkan.

ser ni att jag har en ny header också?
vad tycker vi om den?
puss

Hejsålänge!
Nu åker jag till landet och firar påsk som jag har gjort varje år i urminnes tider.
Såhär såg det ut förra året:

jag tycker om påsken.

Glad påsk!

Igår hade jag och Stefan sagan om ringen-maraton. vi kom igenom 50% (extended version).
Jag har ju aldrig sett sagan om ringen förut, men jag gillart.
Efter det plockades den unge herrn fram två par plastglasögon från buttericks och sen gick vi ut i natten med dem för att dricka vin och dansa med nya människor.

buttericks kan sina grejer 😀

jag ser ut såhär idag:

klänning – h&m
blus – kookaï
skärp – kookaï
knästrumpor – wolford
skor – chloé

Jag tänker mig lite att det skulle kunna vara femtiotal i den här klädseln och jag står och vinkar av min man när han åker i vår lilla bil till jobbet. och när han precis försvunnit runt kröken kastar jag av mig förklädet, slänger vattenkannan i en rabatt och och rusar genom vårt tvåvåningshus ut på bakgården. och där väntar min nittonårige älskare med långa mörka ögonfransar och stora vackra blå ögon.
ungefär så.

bild: octavio putative

in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.

late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

– ”the quiet world” av jeffrey mcdaniel