Ni undrade vad jag hade på mig när jag tog studenten.
okejdå.
Jag tog studenten för 5 år sen. Det är en väldans massa år om man tänker på det.
Men ändå känns det som om det var ännu längre sen.
Jag var 18 då, en liten indiebrud som levde för onsdagar och fredagar.
Onsdagar – Babasonic. En mörk indieklubb som fortfarande finns kvar på mariatorget. Två öl för en i plastglas innan elva. Smiths på repeat och spinkiga pojkar längs väggarna som drog i sina luggar. Jag älskade det.
Fredagar – Metropolis. På riddarholmen. Jag är så ledsen att ni som är indiekids nu missade de här åren. De här var den finaste bästaste nattklubben som någonsin existerat. Med stora fönster med gardiner som man kunde dra för och sitta därinne och hångla. Hur som helst. Det är ju inte det här jag ska prata om.
Studenten.
Vit klänning ska man ju ha.
Jag ägde inga vita plagg. Bara svarta. Och randiga.
Men bredvid där jag bodde fanns en liten second hand affär som bara sålde plagg med en historia bakom.
Där köpte jag en vit sextiotalsklänning med en rosa rosett. Den hade tillhört någon flickvän till en tennisspelare (minns inte vilken) och hon hade haft den vid någon stor fest vid Wimbledon.

såhär såg jag ut ungefär.
med världens största plåster under hakan. Två dagar innan hade vi haft vår studentskiva.
Temat var ”hångel” och vi hade pool. Allt blev blött. Jag ramlade på dansgolvet, slog i hakan och fick sy 3 stygn.

ea var såhär fin på studenten. som en 20tals flicka.

karolina, jag och emmeli.

filip och jag

jag och min pappa

på min studentmottagning hos mina föräldrar på östermalm fick jag givetvis välja musik.
Det var ju min studentmottagning.
Jag lät Doktor Kosmos ”Kapitalist nu ska du dö” gå på repeat.
Underbart roligt och oerhört naivt när jag tänker tillbaka.
Helt självklart, tänkte jag då.

slut på historien.