jonna, jag och nathalie i åttan.

När jag var fjorton år var jag spinkig som en tioåring. Jag köpte de minsta jeansstorlekarna på gul&blå och sydde in dem tio centimeter, hatade mitt utseende, min kropp och den där förbannade blygheten. Jag ramlade omkring i alltför höga platåskor, tjock mascara och med tuggummipop dunkande i öronen.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, jag var inte den som blev inbjuden på hemmafesterna. Jag satt inte bakom någon buske och drack folköl. Jag kysste inte de där pojkarna med tjock gelé i håret och ingen tung doft av axe-parfym fastnade på mina kläder.
Men det blev februari ändå. Som det blev alla åren på nittiotalet innanför grundskolans väggar.  I cafeterian veckan innan alla hjärtans dag stod elevrådet med listan. På den kunde de som blev bjudna på festerna och som hånglade på helgerna ge bort rosor till varandra. När dagen kom visste man vilka som betydde något.  En elevrådselev som kom in i klassrummet under en mattelektion, läste upp namn och ett par få bänkar som blev täckta. Och de som inte var så mycket värda lämnades med en tom bänk. Utan rosor.
Flickor i blyertstunna ögonbryn och täckstift runt läpparna gick runt med famnen full av rosor. Pojkar i nerhasade jeans och sugmärken över halsen stod lutade mot skåpen och jämförde vem som fått flest.
Och vi andra fick nöja oss med avmätta blickar. Ett tomt skåp och ännu ett erkännande vilken grupp man tillhörde.
Så, till dig som går i högstadiet:
Det spelar ingen roll om du blir utan ros. För hela högstadiet är liksom meningen att vara rätt värdelöst. Ett ingenting man är tvungen att genomlida i tre år och sen är det över för alltid.
Aldrig mer listor där ditt namn inte står, aldrig mer känslan att vara den enda utan blomtaggar som sticker in i fingrarna. Aldrig mer lärare som tittar bort, barn som bygger egna regler och den tryckande längtan bort till något bättre någon annanstans där antalet kyssar över halsen inte är det som räknas.