Sandra Beijer

min blogg är ju rätt stor. trots det får jag i princip aldrig några arga eller elaka kommentarer.
det är fint. men sen är jag ju inte heller ute efter att provocera.
för det mesta får jag så hemskt bedårande kommentarer. jag älskar varenda en.
ibland kan jag tänka att den här bloggen är inte bara inläggen jag skriver, utan också kommentarerna. ni berättar om pojken i skolkorridoren, om en snuddning en måndag. ni skriver om kärleksproblem och hör av er när de är lösta. ni svarar till och med på varandras problem då och då i kommentarsfältet.
det här gör mig himla glad. som att vi har skapat en liten plats för internet!
i alla fall.
vad arga många av er var i förra inlägget. jag blir lite matt.
japp, jag pratar stockholmska. japp, mina i:n kanske känns ovana.
jag är uppväxt mitt i stan och tycker inte alls att det är speciellt konstigt att jag låter som jag gör.
men jag blir trött på att ni skriver att jag skulle vara en fejk.
att allt annat, som tidigare publicerats i bloggen, skulle vara ett på låtsas. ja för nu är det ju helt självklart, bruden sitter småfnittrig på en brygga, då kan hon ju omöjligt ha menat någonting alls innan här på niotillfem.
usch vad dumt.
kanske kan det bara ha varit en vårdag, en lördag, bakis och övertrötta men himla glada. vi hämtade stolar från vinden, packade en väska med glas och billig cider. satte oss på en brygga, skrattade så vi fick ont i magen och sen tryckte vi rec på videokameran.
för att fånga ett ögonblick.
inte en hel person.
var snälla mot varandra nu.
det sista jag vill ha är en blogg med läsare utan respekt. då finns det ingen poäng med det här alls tycker jag.
trevlig söndag nu och puss.

jag och nathalie sitter i hagaparken. precis just nu faktiskt.
så här förtjusande har vi det:

top – vanessa bruno
kjol – söta jenny har sytt den till mig!
strumpbyxor – wolford
snörskor – repetto
band i håret – mattsons band

min bästis nathalie säljer sina fantastiska marc jacobs skor. spana in här.

idag är det nästan sommar kände jag när jag gick till jobbet.
sen försökte jag räkna ut hur årstiderna fungerar i sverige.
ungefär såhär skulle jag säga:
2 månad vår (april, maj)
3 månader sommar (juni, juli, augusti)
2 månader höst (september, oktober)
5 månader vinter (november, december, januari, februari, mars)

Och sen tänkte jag: (och nu tänker jag svära) Vilket jävla skitland vi lever i. vi fryser ju mest.
Sen rökte jag en cigarett i ren frustration.
Och sen tänkte jag på vad som kunde ha varit min bästa dag under 2007.
Då kom den här dagen upp nästan direkt, det måste nog betyda att det var den allraste bästaste.

Den 19 augusti.

Det var en lördag. Vi vaknade ganska så sent i vår rått- och kackerlacksfyllda lägenhet på upper east.
Hade dansat på Ruff Club hela natten, åkt till en mataffär och handlat frukost 4 på morgonen.

Vi gjorde feta och tomatmackor, köpte Vitamin Water (som är världens godaste saft), tidningar och sent gick jag och Michelle och Daniel och la oss i Central Park.

Det var säkert 35 grader, fast ändå alldeles perfekt.

Vi pratade hemligheter, pinsamma fylleminnen, olyckliga kärlekar och sen spelade vi ”jag har aldrig” fast utan alkohol. Jag var övertrött och skrattade så jag fick ont i magen åt allting.

Michelle köpte en glass som smakade syntetiskt.

Och jobb kändes tio mil bort, och Sverige existerade inte.

Runt sex tiden, gick vi hem. Drog på oss nya kläder och michelle gjorde drinkar.
sen åkte vi ner till soho och mötte upp sara och pierre för att dricka björnbärsvodka på en rysk bar.

efter det hamnade vi på världens skummaste hiphopklubb. men vi bestämde oss för att inte bry oss om det och dansade som 17 istället.

sen gick jag och michelle vidare till en indiebar på lower east. där träffade vi två pojkar som bodde i någon slumlägenhet i brooklyn. deras rumskompis var hög på någon läskig drog och de vågade inte sova där.
– sov hos oss! sa jag och michelle rusiga på björnbärsvodka. så snälla är vi.

sen var dagen slut.

ibland saknar jag new york så mycket så människor i min närhet har förbud att prata om staden när jag är med.