Sex and the city. Vilket skräp.
Förlåt.
Men jag måste skriva det här för hela bloggvärlden och världen utanför verkar hylla det här.
Hade jag velat se en romantisk komedi hade jag gått och sett en romantisk komedi. Men jag förväntade mig något annat den här gången. I alla fall en liten bit av den kärna som skiljde serien mot alla andra serier för och om tjejer.

Jag gillar ju pojkar. Ni vet ju det. Hur de luktar. Deras axlar. Sättet de vaknar på morgonen.
Och sex and the city-serien var så fin på det sättet. Den handlar om pojkar, killar, män.
Men den handlade också om att festa tills det blev morgon igen, röka för många cigaretter och alltid alltid ha fina skor.
Sånt man tycker om, så som man lite önskade att alla dagar vore av ens liv.

Men filmen spann vidare på precis det som var fel med den sista säsongen – pojkarna, killarna och männen förvandlades till Mannen.
För tydligen spelar det ingen roll hur fantastiska vänner man har, hur underbar en stad på andra sidan havet kan vara – för i grund och botten är man inte hel utan den där drömprinsen.
Och jag älskar kärlek. Känslan i magen, smaken vid hans nacke.
Men jag tänker inte bygga hela mitt liv runt en längtan. Och det känns så oerhört gammaldags att tro att alla flickor drömmer om sin prins. Jag gör inte det.
Jag drömmer om att bli lycklig.
Inget annat.
Bara det.

Och när stråkarna dundrar och Carrie springer mot sin Mr. Big så knyter jag näven för jag tänker inte låta mig luras av en amerikansk klyscha och dansas med i känslosvallet och gråta.
För det här är inget att gråta till.
Det här är en sorglig begravning för en serie som visade en annan sida av livet, men slutar precis likadant som alla andra romantiska komedier.
Att flickan får drömprinsen på sin vita springare. Att allt runt omkring är fina pusselbitar men att Han är i grund och botten anledningen varför man andas.
Det är inte så. Det är så många blir olyckliga tror jag.
Bygger in sig i sin lilla kärnfamilj och glömmer bort mörka nätter, för hög musik och vackra klänningar (eller andra saker som får ens mage att kittlas).

Carrie sa någon gång i ett avsnitt något man hellre borde spara närmare hjärtat än amerikanska klyschor:
Kanske inte alla kan tämjas. Kanske behöver man helt enkelt någon lika vild att springa bredvid.

Och jag lyssnar hellre på sånt.