För ett år sen gick jag på spindelfobikurs.
Det var min mamma som tvingade mig dit. Jag hade ingen lust alls.
Spindelkursmannen lovade att han inte hade några spindlar i rummet. Det hade han såklart visade det sig sedan.
En stor och obehaglig en.
Efter tre timmar med mig och spindeln på olika sidor av rummet vågade jag ta den i handen.
Mest för att jag verkligen ville därifrån.
Ifrån Spindelmannens lugna pepptalk som bara kändes konstlat och rummet med en alldeles för stor spindel i en plastburk.
– Nu är du botad! sa spindelmannen. Nu har du haft en spindel i handen!

Det här stämde inte alls.
Igår kväll när jag kom hem och lyfte på min väska sprang det förbi en spindel stor som en femkrona. Inte en sådan med långa ben, utan med en tjock svart kropp.
Jag sprang ut i strumplästen i höstnatten och ringde min pojkvän. För att jag inte kunde andas. För att den fanns någonstans i min lägenhet och kunde gömma sig under mina kjolar och bakom mina tröjor. Och komma upp i sängen när jag sov.

Han kom cyklandes och skakade trött på huvudet. När vi gick upp för att inspektera fann vi två spindlar till.
Som hängde runt lite. Som trivdes hemma hos mig.
Varför gör de så här?
Varför hos mig?

Jag vill inte ha insektsfobi. Jag tycker det är fånigt. Jag vill inte börja gråta. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Jag är 24 år och måste banne mig växa upp.

Men när jag var på den där spindelkursen, och spindeln klättrade upp på min hand, så blev den rädd. Och den kutade iväg över handflatan upp på min arm och jag skrek och kastade mig över den där spindelmannen.
– Vart är den någonstans nu?! VART ÄR DEN!?
Och han blev livrädd och skrek
– JAG VET INTE?!?

Och då kände jag att helvete heller. Det här kommer inte hjälpa ett dugg.
Och nu har jag ett spindelharem i min lägenhet och vet inte hur jag ska våga gå hem ikväll.

Hur blir man av med en fobi? Eller – hur utrotar vi alla spindlar från världen?
Vill inte ha det så här.