Sandra Beijer

När jag var 16 var jag kär i en pojke i min klass. Han hade mörkblåa ögon och spelade fotboll varje dag efter skolan på gården. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Ni ska se mina dagböcker, jag har säkert 50 sidor fyllda om honom.
Han skulle bara veta.
På helgerna hamnade vi alltid på samma fester. Han visste att jag gillade honom. Drog ner mig i hans knä, pussade mig på kinderna. Hans password till inloggningen på skoldatorerna var mitt namn.
Det här gjorde såklart att mina förhoppningar bara växte. Självklart till ingen nytta. Är man en sextonårig pojke betyder saker som inloggningen till ens skoldator inte så mycket mer än just det.
Jag stod på skolgården och kedjerökte efter lektionerna och tittade på honom när han spelade fotboll. Ibland struntade jag i att ha med mig en jacka till skolan så att jag skulle kunna be om hans halsduk.
Han hade en Djurgården-halsduk och jag tyckte den luktade helt fantastisk. Jag skrev dikter om den känslan (såklart) som finns någonstans långt bak i en flyttkartong på vinden.
En kväll på en fest hos någon klasskompis fann jag honom hånglandes i ett sovrum med ett tjej i parallellklassen. Jag stängde in mig på toaletten, dunkade huvudet mot dörren och bara grät. Mina kompisar tog hem mig och jag låg i fosterställning under fläkten och rökte cigaretter tills det blev morgon igen.
Jag var kär i den här personen i ett år. Det var olidligt.
Vi blev aldrig ihop. Jag flyttade till London och glömde bort honom.
Jag ser honom ute ibland. Känner ingenting.
"Jaha, där är han."

och så tänker jag på hans namn inringat i min dagbok och hur hjärtat nästan bultade genom kroppen när han satte sig bredvid mig på kemi-lektionerna.

Jag hade en rolig fika med Michelle.
Såhär sa hon:
"Om min hund Pinto vore en människa så skulle han alltid vara klädd i en vit linnekostym, rosa skjorta och rosa sidenscarf. Han skulle ha panama-hatt och mustasch och alltid gå runt i tofflor. Han skulle röka cigarr, dricka whiskey och ibland ringa hem pojkar i sin sena tonår och hångla med dem i sin soffa".

Fantastiskt tycker jag.
Jag måste göra samma sak.
Jag har två hundar (fast de är min familjs så de bor bara hos mig ibland).
Vera & Milla. En chokladbrun labrador och en rufsig tax.

Om mina hundar vore människor:

Vera
Vera skulle vara en kurvig brunett som spenderade alla sina dagar och kvällar på olika barer och caféer.
Hon skulle dricka svart kaffe och rödvin, kedjeröka cigaretter och skriva långa dikter om att skära sig i armarna, om att ingen någonsin skulle förstå henne. Pojkarna skulle ringa på hennes mobil, drömma sig bort i hennes mörka ögon. "Vera.. Kan vi inte ses? Jag kan inte sluta tänka på dig."
Och Vera skulle bita på sin blyertpenna sucka och säga att 
okejdå. om du bjuder.
Och om nätterna skulle hon ligga vaken titta in i väggen och känna sig ensammast i hela världen.

Milla
Ni vet den där tjejen i ens skola som hänger med populära gänget, alltid får hångla på privatfester trots att hon kanske inte direkt är den hetaste tjejen i stan? Det är Milla. Alla älskar Milla, hon har alltid roliga historier att berätta och hon är den studsigaste man känner. Milla var den som blev full först, förlorade oskulden först, rökte sin första cigg redan i mellanstadiet. Om dagarna står hon på bakom skolan och kysser någon äldre kille, får lite halvdåliga betyg i skolan. Men det gör inget tycker hon. På helgerna när hon inte är på någon hemmafest spelar hon basket. Hon har hånglat med baskettränaren i omklädningsrummet en gång.

Ni kan säkert tänka er vem av de två som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag har en lätt fäbless för svåra, djupa brunetter.

Hur skulle era husdjur vara?