När jag var tretton år åkte jag på språkresa. Egentligen alldeles för liten.
Vi var fyra vänner och allra andra i gruppen var runt sexton år och hängde på en klippa någonstans och söp sig fulla.
Jag var hemskt naiv.
Vad sjutton har de för sig hela nätterna tänkte jag.
En dag blev en kille hemskickad för att han hade kräkts på en bil. Jag var bestört.
Herregud hur kan han göra något sådant?
Det skulle dröja två år innan jag låg framstupa i en park med en för snäll pojke som höll upp mitt hår när jag spydde. Innan dess var alkohol en helt annan värld.
En gång hade språkrese-arrangören anordnat ett disco och en pojke med färgat hår och bruna ögon kom fram till mig och sa att jag var söt.
Jag vred på mig åt alla håll och kanter och sa tack och gick därifrån.
På stranden kvällen senare kom hans vänner fram och frågade om jag inte ville komma och hänga i deras gäng.
– Absolut inte, sa jag.
För vad 17 skulle jag säga? Hur skulle jag få fram ett enda vettigt ord om jag hade sagt ja? Mycket bättre att inte göra något alls istället.
Och sen bodde den här pojken med färgat hår och bruna ögon i min dagbok i ungefär ett år.
För att jag hade varit så oerhört feg. För att jag inte vågade ta chansen och säga du är söt också. eller ja, jag vill jättegärna hänga med er.
Jag låg i sängen alla kalla höstnätterna och slog knytnäven i väggen och tänkte att fan i helvete jag kommer aldrig få vara med om någonting.
Ett år senare ringde en pojke som gick i parallellskolan hem till mig. Han hade ekorrögon och kolsvart hår och frågade om jag ville gå och fika med honom.
Och jag tyckte ju att han var så söt så jag drog slutsatsen att nej det här kan jag absolut inte göra. Han kommer bara tycka att jag är dum och värdelös.
Så jag sa tack men nej tack och la på och undvek hans blick varje gång jag såg honom.
Och sen skrev jag otaliga sidor om honom.
Om vad vi hade kunnat hitta på om jag bara vågat gå och fika med honom.
Alla hångel i sängen. Alla pussar längs gatorna.
Men det var ju försent nu.
Sen gick det fem månader. Och det blev sommarlovsavslutning.
Och han stod där i parken bland alla onyktra högstadiebarn med de där fina ekorrögonen. Och vi sa hej och när vi kramades blev det en plötsligt en kyss. För jag hade folköl i kroppen och tänkte att jag måste våga. Jag måste jag måste.
Och även om det inte blev vi efter det, så var det ändå något jag förstod.
Att vad som än händer måste man säga ja.
Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga.
Och när man väl vågat – vad det än är – och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.
För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med.