så jag publicerar om det. om ni hade något viktigt att säga.
jag är ledsen att ni som skrev kommentarer om de försvinner nu.
men jag läste alltihopa.
vi får klara det.
Jag har 3 olika versioner på min hemdator och 2 olika på min jobbdator på ett och samma inlägg.
Ett inlägg jag vill skriva för att jag kan det nu.
Ett inlägg jag känner behöver skrivas, eftersom det bara skrivs om det när man är trasig överallt. Och det är jag ju inte längre.
Men jag får bara inte till det. Det går inte.
Jag är så fruktansvärt orolig för att såra någon. Nu, sen, då.
Jag tassar mellan orden vilket får det att låta krystat och tillvridet.
För när man ska skriva om kärlek vill man bara skriva rakt på.
Inte rätta sen. Inte tänka på grammatiska fel. Bara skriva.
Så här är det: Jag vill berätta för er hur det känns att göra slut.
Hur det känns att göra slut, hur man klarar av att göra slut, hur man överlever efteråt, hur man får tillbaka andningen och hur man till slut lyckats få bort de tusen pistolkulor som borrat sig genom hela kroppen.
Jag vill berätta, för jag vet hur det känns när man tror att man ska dö, och överraskningen att man faktiskt överlevde.
Men jag vill ju inte att det ska misstolkas heller.
Göra någon ledsen.
Och just därför är det bara en punkt i en anteckningsbok. Ett par versioner på en dator.
Suck.
