jag har varit alltför för dålig för att skriva om böcker jag har läst på senaste tiden. Ändring.
Det här är Norwegian Wood. Vi läste ut varandra för en månad ungefär, och jag sörjer fortfarande.

Den handlar om Watanabe. Om hans liv i Tokyo i slutet av 60talet. Om två flickor han tycker om. Och långa vackra skildringar om ett land man inte vet så mycket om.
Språket är hemskt verkligt på ett sätt som gör att även om man sitter på en fullsatt tunnelbana så hör man ingenting, åker istället raka vägen mot Tokyo.

Den är så fin den här boken. Så oerhört speciell och nästan krispig. Det går inte att förklara jag önskar jag kunde. Men man blir alldeles mjuk och varm av hans språk. Som en grönsakssoppa.
Och det går inte att plocka ut några speciella delar egentligen för det är hela historien i sig självt som bara är värd något.  Läs den.

Ungefär såhär kändes boken:

foto: mo

(sånt här är himla fint tycker jag förövrigt. när översättaren lägger till saker så att man ska förstå)

I read Haruki Murakami’s book Norwegian Wood and it was absolutley delightful in a very serene and beautiful way.