Sandra Beijer

Han biter mig i benen när jag vaknar och håller fast mina händer med tassarna när jag skriver. Han klöser i min soffa och äter kyckling från min tallrik. Han tycker inte om kramar och rymmer alldeles för ofta ut på fönsterbläcket för att titta på fåglar. Han gömmer sig bakom hörn för att skrämmas och han äter torrfoder så det skvätter över halva lägenheten.
Men bland när jag sitter och tittar på tv smyger han upp på armstödet för att pussa mig på munnen.
Och dessutom kommer han i ett paket tillsammans med den här unge mannen. Så jag får väl ta det då.

Kingsley the cat and Ludvig the human.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=tZxuPs0f0oQ[/youtube]

uppdatering: är det bara på min dator eller fryser pussen precis på mitten av videon så att det istället blir något av en mongomin? misslyckad puss helt klart..

jag har varit alltför för dålig för att skriva om böcker jag har läst på senaste tiden. Ändring.
Det här är Norwegian Wood. Vi läste ut varandra för en månad ungefär, och jag sörjer fortfarande.

Den handlar om Watanabe. Om hans liv i Tokyo i slutet av 60talet. Om två flickor han tycker om. Och långa vackra skildringar om ett land man inte vet så mycket om.
Språket är hemskt verkligt på ett sätt som gör att även om man sitter på en fullsatt tunnelbana så hör man ingenting, åker istället raka vägen mot Tokyo.

Den är så fin den här boken. Så oerhört speciell och nästan krispig. Det går inte att förklara jag önskar jag kunde. Men man blir alldeles mjuk och varm av hans språk. Som en grönsakssoppa.
Och det går inte att plocka ut några speciella delar egentligen för det är hela historien i sig självt som bara är värd något.  Läs den.

Ungefär såhär kändes boken:

foto: mo

(sånt här är himla fint tycker jag förövrigt. när översättaren lägger till saker så att man ska förstå)

I read Haruki Murakami’s book Norwegian Wood and it was absolutley delightful in a very serene and beautiful way.