Sandra Beijer

igår hade stefan finfin middag!

vi fick där här goda feta-och-pumpa-mackorna.

de tog slut på ett kick.

stefan lagade mat.

det blev tomatsås bland annat.

ibland kommer det mycket små människor och hälsar på.
men de var inte där igår.

simon.

sebastian.

så här god var maten.

matilda och simon.

sen spelade vi spel. orangino! det är mitt roligaste spel.

man måste akta sig för att spela med för känsliga personer för vissa blir arga.

sebastian gillade spelet.

moi.

vi åt glass också.

rebecka.

sebastian och matilda är kära.

vi spelade Orangino i sju timmar i sträck, det måste vara något slags rekord.
Kom hem vid halv sex på morgonen.

Fridaynight with wine, pasta and Orangino.

När jag tog studenten hade jag studentskiva med tre vänner.
(Vårt maskeradtema var ”hångel” förövrigt. Är inte det finaste temat någonsin?)
Hur som helst. På studentskivor brukar alla föräldrar hålla tal, prata om hur vuxna ens barn blivit, att det stora livet väntar och herregud vad stolt jag är.
Ni vet.

Min mamma höll tal för mig. Men inte genom ord, hon gjorde en film istället.
Den ska ni få se idag tänkte jag.
Temat genom filmen var att det var dags för mig att skriva ett cv:

[youtube width=”480″ height=”295″]http://www.youtube.com/watch?v=3KGKDZKxb1o[/youtube]

Puh. Lite smått pinsamt.
Saker jag kommer fram till efter att ha sett filmen nu efter en miljarders år sen jag såg den allra första gången:
Jag hade ett mycket märkligt kroppspråk när jag var liten, lite ryckigt sådär.
Min naturliga hårfärg är rätt så fin ändå. Ljusröd. Den har jag inte sett på riktigt sen jag var tolv. Japp. Jag har färgat mitt hår i miljarders olika färger sen jag gick i mellanstadiet.
Visst är jag en flott programledare?
(ni kanske märker för övrigt att jag säger ett annat efternamn än det jag har nu. jag bytte från min pappas efternamn till min mammas när jag var 17.)

Klart slut!

A movie my mother made for me when I graduated.

Igår var en fin tisdag.

jag började med chevresallad på riche med carl fredrik och vinden.

flugor förvandlas lätt till prickiga rosetter om man fäster dem i håret.

det är fint att riche är byggt så att man har gatunumret inuti restaurangen.

sen mötte jag upp Stefan för att gå till Operan.
Det var en utställning om operasångerskans Maria Callas scensmycken. Visst okej tänkte vi.

Klart man inte tackar nej till Kungliga Operan. Här är allt så flott så man dör.

En operasångerska som heter Lena Nordin sjöng för oss.
Det var så hjärtklappningsfint.
När jag har varit på opera förut är det tjusigt i tio minuter och sen får man stå ut i tre timmar till.
Ett kort litet framträdande på en kvart var alldeles perfekt.
Vi tänkte att så får nog kungen och drottningen sin opera. I små doser.

stureplan fotade mig.

sen gick vi hit för stefan var hungrig.

här är han!

han beställde köttbullar.

vi kollade i goodiebagen vi fått. en svarowski-sten.
undrar vad vi ska hitta på med den här.

hejdå!

tuesday at the opera.