Säga vad man vill om Linda Skugge nuförtiden men när jag var fjorton var hon min idol.
Jag läste hennes krönikor slaviskt och försvarade henne i alla väder oavsett vad det handlade om. Jag skrev ner hennes texter på A4papper och klistrade in i min kalender, över mina väggar.
Jag drömde om att skriva långa brev till henne. Brev jag aldrig skulle våga skicka men ändå.

Den här boken var min bibel.
Jag hade Linda Skugges Saker under huden konstant i min väska, för att läsas om och läsas om igen.
Så där är det ju precis. Så där känner jag, just så.

Helt sönderläst.

Den handlar om att vara ung. Om att vara tonåring och om att vara vuxen. Om att längta och vara feg.

Den här boken är ingen vacker kärlekshistoria.
Den är brutal och på riktigt utan onödiga adjektiv.
Det är just därför den är så bra.

Att läsa Linda Skugges blogg gör mig fortfarande förvirrad. Jag kan inte förstå hur någon som brann så mycket för att rätta till och våga visa unga tjejers ångest ser närmast ner på dem nu.
(Annika skrev en krönika om precis det här förövrigt. Läs den.)
Men om vi ser bort från det så har den här boken någonting alldeles precist. Och kanske kan du känna igen dig i den också, precis som jag gjorde.
Kanske blir det ett sönderläst exemplar i en bokhylla. Kanske.