My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
Det här med att älska spaghetti har ju både sina fram och baksidor.
Baksidan är väl att jag helt slutat med tighta american apparel-aktiga fodral eftersom jag inte alls uppskattar min siluett. Min mage har en sån där trevlig form som allra helst trivs bäst i kjolar med vidd.
Men å andra sidan, varför tänka på det när man kan tänka på pasta med pesto?
Igår var jag på fest och såg ut så här:
(elsapelsa har fotat.)
Jag kom på att jag glömt att visa den här klänningen för er och det är ju dumt för den är helt fantastiskt bra. Köpte den i vintras. Till exempel hade jag den när jag var Mimmi Pigg:
Inhandlades på Vivien of Holloway, 50talsklänningarnas mecka!
Här ska ni inhandla alla klänningar ni behöver när ni ska vara fina för bröllop, studenter, födelsedagar och alla andra vardagar också.
Fina Irene har den också och såhär ser den ut på dockan i affären:
shoppa loss här!
Jag tänker mig att jag ser ut ungefär som min hemkunskapslärare.
Hon hade alltid frisyren i en silvergrå page som slutade precis under hakan och ett stort rött spänne på ena sidan för att dra tillbaka en lugg. Hon var klädd i små koftor, rutiga kjolar och en scarf runt halsen. Som en blandning mellan bulltant och italiensk älskarinna. Så ser jag ut när jag blir ett gammalt skrutt.
Min man läser mycket böcker och håller mig i handen när vi går på gatan. Och så är han fortfarande en jäkel på att hångla upp mig när ingen ser.
När vi fyller 65 vill vi precis samma sak. Så måste det vara.
Arbetet är avklarat, vi kan stryka över den delen av våra liv. Vi behöver inte ställa någon väckarklocka, vi behöver inte klä på några barn. Vi behöver inte kasta i oss en kopp kaffe till frukost och vi behöver inte trängas framför badrumsspegeln för att bli klara i tid.
Istället säljer vi allt vi har. Alla serviser och tavlor som vi samlat på oss genom åren som gått upp i värde så mycket så att vi tappar hakan när allt är sålt.
Vi gör oss av med lägenheten och packar två resväskor.
Sedan köper vi två enkelbiljetter till södra Frankrike. Där flyttar vi in i ett stort hus vid havet. Vi fyller källaren med champagne och installerar tvspel i alla fyra vardagsrum. Vi gör om matsalen till ett enormt bibliotek och vi bygger en koja i trädgården av tyger och madrasser. Där ligger vi hela dagarna, läser och skålar.
Det tar inte lång tid förrän hela vår vänskapskrets gör precis samma sak. De säljer allt de har och kommer ner till oss. Tur att vi har köpt ett så stort hus.
Alla får plats och vi har stora middagar varje kväll, sover länge och gör precis som vi vill. En måndag kanske vi vill spela tv-spel hela dagen. Det går finfint.
En annan dag har vi biomaraton i trädgården, en annan dricker vi rödvin till frukost.
Vi har alltid barnbarn och släkt på besök som springer runt och klappar på hundarna och katterna och kaninerna.
Vi är aldrig uttråkade för vi är klara med att vara uttråkade.
Vi avskärmar oss från verkligheten och vi lever på låtsas (på riktigt) i vår södra-frankrike-värld där spaghettin aldrig tar slut och där man kan ligga på madrasser i trädgården och spela super mario en tisdagseftermiddag när resten av världen stressar sönder sig.
Så ska mitt liv som pensionär se ut.
Vill du följa med?
Igår pysslade jag ihop en hjärt-bokeh till mitt objektiv.
Det här är en fantastisk fin idé och jag kan bara tänka mig hur fint det kan bli när man fått in snitsen. Jag övade lite på mina ljusslingor över dörren. Allihopa förvandlades till hjärtan. Så himla flott.
