Jag blir glad när jag har skrivit om en bok och upptäcker att den inte långt senare dyker upp på flera olika bloggar. Små citat, en recension. Det kan ju vara en ren händelse men fint är det i alla fall.

Böcker är till för att spridas vidare och jag har läst den här boken nu. Eller det var ett tag sen, men ändå.
800 sidor lång har den fått följa med mig lite överallt.  På bussen, över en lunch, i en park, mellan hans lakan.
Sista natten låg jag själv i min säng och mitt hjärta bultade så högt under täcket att jag var tvungen att gå upp och titta efter om jag hade låst dörren.
Jag läser nämligen inte läskiga böcker. Jag ser inte på läskiga filmer. Jag rör mig gärna inte i mörker och jag har aldrig haft Skansens tarantella i handen.
Av den enkla anledningen att jag inte tycker om att vara rädd.

Och det här är en obehaglig bok. Den är spännande, konstig, och stundtals mycket läskig. Men den är också romantisk, sagolik och mjuk. Alltihop på en gång.
Och jag skrev ju om Norwegian Wood som var den första boken jag läste av honom, och lite så som jag beskrev den är Fågeln som vrider upp världen också. Man dras med in i ett språk och vill aldrig läsa någon annan författare någonsin mer. Man lär känna alla karaktärer så till den grad och boken får bara inte ta slut.

Fågeln som vrider upp världen handlar om Toru Okada som lever ett rätt vanligt liv till den dag då hans fru försvinner. Samtidigt kommer ett gäng märkliga människor in i hans liv. Som Kreta och Malta Kano som kan se in i framtiden, den spinkiga kedjerökande grannflickan, Kanel och Muskot som är så vackra att man tappar andan eller den gamla löjtnanten som varit med om alldeles fruktansvärda saker under andra världskriget.
Toru hamnar i ett spindelnätsdrama och i jakten på sin kärlek börjar han att spendera den mesta av sin tid i en djup torrlagd brunn för att kunna lösa gåtan.

På bokens baksidan står det att Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i Underlandet. Och det kan nog stämma.

Läs den.

I’ve just read the The Wind-up Bird Chronicle by Haruki Murakami and I loved it.