När jag tänker efter centrerar hela mitt liv runt väder. När jag vaknar, när jag klär på mig, när jag promenerar till tunnelbanan, när jag tittar ut genom fönstret på jobbet. Jag tänker aldrig, aldrig att det skulle vara trevligt och fint med en halsduk. Jag gör det för att jag är tvungen.
Jag pratar ofta om väder. Inte för att något annat är ointressant, utan för att man aldrig riktigt kan veta, och saker man är osäker på blir ofta viktiga. Vissa dagar går solen inte ens upp och man tillbringar en hel dag i någon slags märklig grå massa. Kylan är hela tiden påtaglig.
Här är vädret som en liten del av många olika saker. Jag känner ingen ångest över en förmiddag inomhus för jag vet att himlen kommer finnas där senare under dagen. Jag tänker inte riktigt på vad jag ska ha på mig mer än vad jag har lust med, för allt passar ändå. Jag är så fruktansvärt trött på att frysa och det kan bara inte vara meningen att jag ska spendera så många årstider med tre par strumpbyxor samtidigt. I ett perfekt land dricker vi rosévin en februarikväll och snörar av oss skorna för att känna på gräset i oktober.
Hur som helst, idag har jag fotograferat mönster istället för människor. Det var en sådan dag helt enkelt.

The fifth day of the photography course. This is the day I got tired of people so I spent the afternoon finding patterns in the city. Pastel green doors and long shadows seem to be the theme 🙂