Sandra Beijer

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.
Så börjar Tove Janssons bok Pappan och havet. Och det sammanfattar den här lilla historien ganska fint. Om en familj som packar ihop sitt liv, tar en båt ut över havet till Ön. Där flyttar de in i en fyr som inte fungerar för att leva ett liv där pappan kan ägna sig åt ritningar och beskydda sin familj. En familj som från början inte behövde beskyddas men innehöll en pappa med behovet att beskydda.
För vad kan pappor göra när de inte är ämnade till att leta vackra stenar eller laga mat? tänker muminpappan och känner att det här med att vara pappa inte alltid är så enkelt.

Varje morgon sätter pappan kryss i en gammal kalender så att de ska minnas dagarna. Men istället flyter de ihop till en grå massa och när man inte vet om det är torsdag eller söndag är det omöjligt att leva säger muminpappan.
Muminmamman blir aldrig arg, ifrågasätter aldrig. Hon ser pappan tillbringa dagarna med att leta skatter som inte finns och göra viktiga ritningar i en bok hon inte får titta i. Hon ser hur lilla My skapar sina egna äventyr och hur mumintrollet tar sin sovsäck och flyttar utomhus. Tänk om mammor också fick leka, tänker muminmamman när hon uttråkat klottrar kaprifoler på fönsterbrädet. Kaprifoler som en dag slår ut på både väggar och golv, för när dagarna är så långa och flyter ihop med varandra får blomklotter inte längre plats på en fönsterbräda.

Pappan och havet var alldeles underbar. Sorgsam och obehaglig och lättsam och fin på samma gång med tvära vändningar man sällan var beredd på. Hur små troll som vill börja nya liv istället fastnar i roller som gräver ner dem djupt och fast i marken. Och hur öar inte kan bestämmas över och att det inte spelar någon roll hur många matematiska formler man gör över ett hav för det lever sitt eget liv. Och hur allting plötsligt kan kännas lite bättre med kaffe, födelsedagskalas och kakor.

.

I’ve just finished Tove Jansson’s book Moominpappa at sea. It’s a wonderful little story about how the moomin family moves to a small island in the middle of nothing. Instead of feeling safe and calm, everyone has the same problem as home to struggle with, but the small island just make the problems seem larger.

Grå onsdagar med värdelösa förkylningar som gör att man inte ens kan känna smaken på jordnötssmöret vid frukosten blir alltid några hekto trevligare när man har varit hos frisören och blekt bort envisa rötter.

A grey wednesday is always a little nicer when you’ve bleached your roots.

Sommaren försvann för fort för att jag ska komma ihåg den. Ramlade den inte bara förbi och sedan blev det kallt igen? Så kändes det inte förra året, det gjorde inte det.
Jag hämtade ut min Diana-rulle på lunchen. 6 bilder av en sommar 2009. Som en sammanfattning av något som helt plötsligt känns som flera evigheter sedan.

12-timmarsdag i hagaparken.

på landet.

promenad i skogen.

hej.

min mamma och min lillebror <3

.

My summer through my lomo-camera.

1 2 3

Hej kära ni.
Jag är lite opepp på att blogga, vilket jag hatar, för jag tycker så mycket om den här platsen. Att läsa era kommentarer,  att skriva om lite allt möjligt. Men för en stund har det känts som att ha ett  födelsedagskalas stormat av människor som inte egentligen borde vara där, som man inte har bjudit in. Och jag blir trött på mig själv att jag känner så, att jag är så jäkla naiv som fortfarande går runt med känslan att vi inte är mer än tjugofem stycken härinne. Därför har jag istället ägnat mig åt att hångla, försöka ta mig igenom alla mail, börjat läsa en novellsamling och snickra ihop låtlistor.
Ni ska få en låtlista i present. En låtlista som jag i och för sig haft redo för er ett litet tag.
Hade låtlistan haft en färg hade den varit ljust, ljust rosabeige och hade låtlistan varit en doft hade den luktat mörkt bröd doppat i olivolja och salt. Det ni.
Varsågod,

superflotta låtlistan.

I’ve made a playlist for all the spotifyusers out there. Get it here.