Jag har skrivit en liten krönika så att säga för Tjejjouren (som är en himla bra organisation tycker jag).
Här är den i sin helhet:

Jag har varit kär i honom i exakt två månader. Jag vet inte riktigt när det började, när han förvandlades, men jag är så överjävla kär i honom nu. I jackfickan sparar jag en tändare han lånade en natt på en balkong och han har fått tio egna sidor i ett svart anteckningsblock. Det mesta skrivet i slarvig bläck, otydligt, med smörfläckar bredvid från nattliga rostade mackor efter rusiga ben på dimmiga efterfester. Vi umgås med samma kompisar och han har rågblont hår och tre födelsemärken på ena kinden, som en väntan på morrhår. Han stammar ibland och mina killarkompisar brukar skämta om det. ”Gi-gi-gi-gi-ssa vem jag är” och sedan skrattar de. Jag skrattar också, så att ingen ska förstå, men halsen som ingen ser när mitt hår är utsläppt blir rödfläckig, pulserande och hundra grader varm.

Han är det finaste jag vet.

Det är fredag på en fest som min kompis är med och ordnar. Hon går på en musikskola och de har svartklubb i en lokal vid Rådmansgatan. I en lång betonggång, under en tunnelbanestation ligger lokalen. Det spelas hög electro ur högtalarna, för det är år 2002 och alla som är något har minimal techno och electro i sina skivsamlingar. Inte jag, bara några låtar, för i hemlighet kan jag bara inte släppa de där mjuka Belle and Sebastian-gitarrerna. Vi står lutandes mot ett räcke på övervåningen med tio kronors svartklubbsöl i handen och hettande kinder.

– Jag borde inte säga någonting alls, säger jag till min kompis. Hon har sitt huvud mot min axel, vinglar lite på för höga klackar.

– Jag tycker det. Jag tycker du kan säga allt nu, för han är inte ihop med henne längre. Och han vet ju inte vad du känner, han kanske skitgärna vill hångla med dig.

Och det är såklart. Jag vill inget hellre än att hångla med honom. Men jag vill också ligga i hans säng varje söndag, gå bredvid honom längs med gatorna, dela handflator och pussa på nästippar.

– Men vad ska jag göra då, säger jag lite högre tillbaka för att överrösta allsången till Miss Kittin på nedervåningen .

– Gå bara fram till honom. Gör det bara. Han är ju full, du med.

Hon sticker ner två sugrör i min öl som hon tydligen haft i sin väska. Ett rosa och ett gult, sådana som går att böja, sådana som man kan köpa i mataffärerna när man ska ha barnkalas hemma.

Jag sneglar mot honom där han står vänd med ryggen till, ser när han drar händerna genom luggen, ser hans beniga tonårsaxlar genom en tunn tröja.

Jag släntrar fram efter tio djupa andetag och lika många klunkar öl. Säger hej och han vänder sig om, vänder sig bort från sina kompisar, mot mig och ser mig rakt i ögonen.

– Hej, säger han tillbaka. Han frågar om jag tycker festen är rolig, om jag är full. Jag svarar att jag är full, jättefull faktiskt, och undrar om han vill smaka på min öl. Att vi kan ta ett sugrör var. Det tycker han är en strålande idé och vi delar på ölen med var sitt sugrör, ett gult och ett rosa, och han skrattar lite och min hals blir rödfläckig och varm.

Sedan dricker vi en till öl, och en till. När klubben stänger och alla ska gå till garderoben och hämta sina jackor tar jag tag i hans tröjärm.

– Jag är nog lite kär i dig.

Han stannar upp.

– Hur kär då?

– Det vet jag inte. Kär bara. Kanske förälskad, jag vet inte.

Han skakar på huvudet, tittar ner mot sina fötter och förklarar att han precis blivit singel, att det inte är bra att vara kär i någon som man är i samma kompisgäng som, att vi träffas ju så ofta och att det kommer bli konstigt. Jag svarar att det var dumt att jag sa något, att jag säkert kan ordna så att jag slutar vara kär.

Han pillar bort en cigarettfimp som fastnat på ena skon, biter sig i läppen och funderar lite.

– Kanske kan vi åka hem till dig och prata om det?

– Kan vi?

– Ja, vi kokar te och pratar om det.

Sedan går allt väldigt fort. Han hämtar ut min jacka, vi väntar på en tunnelbanevagn som tar oss hem till mina föräldrar, knyter tyst och försiktigt av oss våra skor, låser dörren till mitt flickrum och han placerar mig i min 90säng och där kysser han mig.

Han kysser mig alldeles mjukt och tyst, för att inte väcka någon.

När morgonen kommer har vi inte pratat alls, inte överhuvudtaget. Men jag har inga kläder på mig och han tittar mig inte i ögonen. Istället plockar han ihop sin tröja och sina jeans, klär på sig under tystnad och ställer sig sedan framför min helspegel, drar händerna snabbt genom håret och vänder sig mot mig.

– Jag är så glad att vi redde ut det här.

Jag hör honom i hallen, hur han sätter på sig skorna, hur ytterdörren stängs.

Ligger naken kvar i sängen och tittar upp i taket. Tänker på de tre födelsemärkena över kinden, på hans beniga axlar och mjuka läppar.

Sedan är jag olyckligt kär i honom i sex månader och inte en enda gång igen ligger han böjd över mig i mitt flickrum, på min 90säng och kysser mig. Inte en enda gång.

.

I’ve written a column for a website called Tjejjouren. It’s about boys and beer and stuff. Read it in terrible google translator-english here. Also, here’s a interview cute Lauren did with me.