Det här är min kanin Skrutt.
Vi hängde ihop i fyra år ungefär och jag fick honom när jag var 9.
Han var studsigast i en bur om 10 kaniner och hade inte riktigt koll på sina öron.
Vi behövde varandra. Ibland är det inte svårare än så.
Och sen bodde han hos oss.

Han var så liten till en början. Fick plats i min hand och skakade som ett löv.
Men sen började han trivas och inom några månader hade han blivit tjock som en katt och hoppade bara när det behövdes.

Han brukade sova i min säng om nätterna. När han fyllde år fick han lakrits.
Kanske inte det bästa för en kanin men jag gick i mellanstadiet och lakrits var det finaste han visste och han var det finaste jag visste.

Sommaren till sexan fick vi ta hand om harunge vars mamma hade blivit överkörd.
Haren hette Hampus och han hoppade runt i mitt rum och Skrutt hatade honom.
Började skaka buren med tänderna om nätterna, ville inte längre ha lika många pussar.
Några månader senare släppte vi ut den lilla haren på ön där vi hade landställe. Dagen efter så var Skrutt borta.
Jag vet inte hur det här hade gått till. Vet fortfarande inte. Men hans utebur var tom.

Haren kom tillbaka varje morgon hela sommaren för frukost. Men Skrutt syntes aldrig mer.
Jag satte upp lappar över hela ön och grät och grät. Letade bakom varje träd.
En så tjock och luddig kanin klarar sig nog inte många dagar i skogen.
Och sen var historien om min kanin över. Och hans bur lades upp på vinden. Saltstenen slängdes.
jag drömmer fortfarande om honom ibland.
Oftast att jag hittar honom alldeles skruttig och lövig i skogen och han skäller ut mig.
Och jag får sådan fruktansvärt ångest när jag vaknar.

Once upon a time I had a bunny. His name was Skrutt.
I guess that if you would translate his name in to english it would be something like ”apple core”.