Det händer ibland att jag sitter på bussen med en akut längtan efter att skriva om axlar och hjärtan och halsar som luktar som länder långt bort på den här bloggen.
Jag vill berätta om pojkar jag varit förälskade i. Om kyssar i okända städer och hur det trycker så hårt mot tinningarna när man trängs i en för liten säng och skymtar hans hud under t-shirten.
Men sedan tar det emot. Som en pickande rädsla i magen om att något kan gå fel om jag öppnar mig för mycket härinne på niotillfem.
Vet ni hur många unika läsare jag har i veckan? Ungefär sjuttiotusen.
Det är helt sjukt. Det är hur många människor som helst ju. Ungefär tre Globen, kanske mer.
Det känns förstås inte så när jag skriver. Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café där vi dricker te hela dagarna och prata om saker vi tycker om. 
Det är därför det är så väldigt lätt för mig att tycka om er. Varenda en av er.
Och då vill jag ju såklart berätta saker.
Eftersom jag är en hopplös romantiker skulle jag enbart och endast kunna skriva om kärlek. Och allra helst utan att tänka efter. Bara skriva litegrann om hur pojknackar på söndagsmorgnarna doftar så svindlande fantastiskt.
Metro, kan ni inte fixa den här funktionen:
Möjligheten att låsa vissa inlägg.
Stänga ute alla som tycker det är helt värdelöst med trasiga tonårshjärtan och en miljard fjärilar i magen.
Då skulle jag kunna skriva för er. Vi trettio stycken som trängs vid de tre borden längst in på ett café. Som köper te för tjugo kronor, stannar i fyra timmar och råkar röka för många cigaretter.