Söta Kajsa skrev om kärleken till snö och tystnad. Om andetag som man kan ta i när det blir minusgrader. Att bo i ett litet hus, att rida på en liten häst. Att se träd utanför köksfönstret och att känna gräs under fötterna på vägen från och till skolan eller jobbet.
Allt det här låter så hemskt fint i mina öron.
Clara pysslar utanför dörren med ris, blommor och bär och matar fåglar.
Och ibland så önskar jag att jag kunde andas några andetag långsammare. Slappna av. Kunna sitta i en fåtölj och läsa en bok och titta ut på snön och dricka te och, ja ni vet.
Hemtrevlighet. Tycka om tystnad. Göra sig bekväm i lugnet.
Men allt det här – jag kan bara inte relatera till det överhuvudtaget.
Jag kan inte sova på mina föräldrars landställe. Det är för tyst. Vill höra avgaser och motorer och skrik från de som inte har somnat än.
Jag älskar de städer som aldrig blir mörka för att hundratusentals lampor håller dem upplysta. Höga hus med lägenheter där ingen känner varandra.
Små hemmafester med människor som kysser varandra i köket, vinfläckar på väggarna och en taxi hem längs ett dimmigt stockholm alldeles försent.
Trånga tunnelbanor, isiga gator, högljudda caféer – det är en drog.
Jag mår som allra bäst i en stökig bar en fredagsnatt, med dånande musik i öronen och vi skriker till varandra vi trängs vi ramlar och flyger upp igen.
Min största kärlek är avgaser, trottoarer och neonlampor som aldrig släcks.
Jag kommer aldrig flytta ifrån en storstad, jag vill bara längre in.
Större städer, bredare gator, fler människor, mindre sömn.
Mindre sömn och mer dans.
Då är jag som lyckligast.
