photo: jenni

.
Det är ganska sent i oktober och vi ligger i min nittio centimeter breda säng som fortfarande inte är bredare än så för att vi precis lärt känna varandra. Har inte tänkt tanken förut att jag skulle behöva en större säng än så, nittio centimeters ickeförhållande och enpersonssömn. Vi ligger bredvid varandra ovanpå lakanen med ytterkläderna fortfarande på. Precis hemma från en fest som han ville gå ifrån och som jag också vill gå ifrån. Några dagar innan har jag skrivit i min dagbok att jag hatar honom för att han håller mig sömnlös. Att han får mig att sitta framför tv-repriser utan att minnas ett ord. Att han gör mig svag, blyg och vimmelkantig. Han har stora blå ögon som jag inte vågar titta in i och en grön jacka med en tysklandsflagga fastsydd på ena armen. Tändsticksben i tändsticksjeans, fötter som aldrig tar slut och ett stort, blont tuperat hår. Tonårsproportioner. Så som det ska vara.

Vi ligger i min säng med ytterkläderna på och andas i takt. Med cigarettdoft i luggen och händerna under en kudde ligger jag bredvid honom och tittar på honom, överallt runt omkring honom, förutom i ögonen. Det är för viktigt och stort att titta in i dem, tänker jag. Det går inte och jag kan inte.

Jag vet hans favoritfärg (röd) och favoritdjur (val) men inte vad hans föräldrar eller syskon heter än. Jag vet hur han borstar tänderna men inte vad han har för frukostpålägg. Så känner vi varandra nu. Bortom allt fast ändå knappt någonting. Och jag skriver av hans sms in i min dagbok så att de inte ska försvinna.

Vi har träffats i tre månader. Det händer att vi håller varandras händer ibland på gatorna, i några korta ögonblick, sekunder som knappt märks. Vi har träffats i tre månader och han smsar saker som att han saknar mig men jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar om han är min. Förstår inte hur man kan veta sådant. Och nu ligger vi i min säng, ovanpå lakanen med alla ytterkläderna på och han tittar in i mina ögon och jag tittar in i hans mun, näsa, panna (vadsomhelstmeninteögonen). Och han lägger sin hand vid min kind, tar stöd med armbågen och sätter sig halvt upp. Sätter sig halvt upp rakt över mig, jackan faller ner lite över en axel och hade jag haft en lock vid pannan hade han lagt den bakom mitt öra. Men det har jag inte. Jag har kolsvart page, en för lång lugg och femtiotusen fjärilar i magen.
Jag är knäpptyst, håller andan och lyssnar på hans istället. Han lutar sig lite framåt och säger.
– Sandra. Nu är jag kär i dig och jag vill att vi ska bli ihop.

– Okejdå, viskar jag tillbaka.