Det fanns en gång när det var vi mot världen. När det var jag tycker om dig hundra gånger om dagen, när det var jag dör utan dig och med dig och utan oss finns ingenting. När det var fem timmar långa telefonsamtal, när vi tog springtaxi vid humlegården och provade starköl för första gången. När du ringde mig till London fastän det var så dyrt men jag var den enda du kunde gråta inför. När vi gick alla gatorna vill aldrig gått i Stockholm och när du lämnade hemliga lappar i min garderob och lånade mina kläder att ha på gymnastiken. När du kom till min skola i högstadiet och alla undrade vem pojken med lockarna var och jag svarade som det mest självklara i världen:
– Han är min bästa vän.

Han räddade mig när jag var fjorton. Han räddade mig hundra gånger efter det men mest av allt räddade han mig från skolkorridorerna och känslan av att inte vara värd mer än elaka blickar i korridorerna. Ändå var jag så orolig i början att han skulle lämna mig. Alla de gånger då vi stämde träff i olika gatuhörn, varenda gång som jag var på väg tänkte jag: Nu händer det. Nu kommer alla fram, nu kommer alla de jag är livrädd för i skolan fram och säger Gick du på det Sandra? Trodde du verkligen att du skulle få vara med honom, att du är värd det? Men det hände aldrig. Varje gång stod han där, i mörkblå jacka och ännu mörkare ögon och log. Tog mig under armen och promenerade ut bort och iväg i ett decemberstockholm.

Vi träffades under ett konfirmationsläger. Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt, satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
– Hej, sover du?
Och jag skakade på huvudet och jag var fjorton år och aldrig någonsin hade en pojke krupit upp i min säng förut. Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst. Om musik, om någon han var förälskad i, om gatan han bodde på och skolan han gick i. Och jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till, varför det var min kudde han delade. Det låg tio andra flickor i det släckta rummet och alla var vackrare än jag. Men det var min säng han valde. Två veckor senare när konfirmationslägret var över skrev han på mitt konfirmationsfoto: ”Vi borde ses någon gång”.

Jag ringde honom två veckor efter att lägret tagit slut och redan kvällen därpå stod han i flytväst på bryggan och väntade på mig. Vi åkte långt ut över havet, längst med salt mälarvatten och han lättade sitt hjärta och berättade om hur flickan han för tillfället var kär i smsade honom historier om gymnasiepojkar som kysste henne över halsen. Jag försökte svara så bra som möjligt, ge något klokt att tänka på, men det var svårt när det närmsta jag kommit en pojke var den där julinatten när han låg vid min huvudkudde. Han hade med sig kanelbullar och vi stannade ute på havet och delade på en och när jag skrattade höll jag för munnen med ena handen och då sa han,
– Gör inte så. Du har världens finaste leende.
Och sedan var vi bästa vänner.

Han hälsade på mig varje dag resten av sommaren. En natt hade han varit i Vaxholm med några kompisar, druckit öl på en fest jag inte var bjuden till. Han kom med båten till vår skärgårdsö, knackade på mitt sovrumsfönster och i handen hade han 30 gratisvykort som han har skrivit ”hej” på. På varenda en stod det ”hej”, inget mer, och motivet på alla var en skål med jordgubbar. Jag la vykorten i min skrivbordslåda. De ligger fortfarande kvar där, men gulnade och blekta.

När hösten kom vankade vi fram och tillbaka längs hans gata, lyssnade noga efter hemmafester och satt på trottoarkanter och delade på en folköl. Ibland rökte vi, om vi fick tag i cigaretter. Det var på hemmafesterna de nya människorna fanns, de nya upplevelserna och den där förbaskade början av livet. Han såg det så i alla fall, att livet måste börja snart, så att han kunde kyssa vackra flickor och dricka stark sprit och dansa fort fort fort. Jag nickade instämmande men kände i hemlighet att livet existerade i högsta grad när vi satt där på trottoarkanten på storgatan och delade på en folköl.

Vi bråkade ofta. Slog i dörrar, kastade saker, frös ut med ögonen och berättade elakheter bakom ryggen. Vi ignorerade på caféer, gick förbi på gatan men längtade efter varandra så att hjärtat nästan brann sönder. Det var bara så, vi ville för mycket, tyckte för mycket samtidigt. Men en veckas tystnad kändes alltid som en livstid när man var femton och till slut hamnade vi alltid bredvid varandra på en hemmafest, rökte en cigarett och blev bästa vänner igen för alltid och för evigt. Han var kär i min bästa tjejkompis och bokstaverade JAG ÄLSKAR DIG med snöig känga under hennes balkong och han ringde mig tusentals nätter och grät ut. När jag hade klackskor för första gången och vi promenerade hem i sommarnatten bar han mina skor i handen och jag fick låna hans. Vi sov hos varandra flera gånger i månaden, bytte blandband och hemligheter. Allt gick så fort, vi var femton sexton sjutton arton nitton tjugo och jag lyssnade tröstade drack te drack öl dansade bråkade saknade älskade honom.

När jag var 23 gjorde jag slut med min första pojkvän och han gav mig sin hemmanyckel samma dag.
– Du bor här lika mycket som jag nu. Du ska aldrig somna ledsen.
Jag satt i hans tomma lägenhet om kvällarna när han var ute på dejter och när han kom hem hyrde vi komedier och Disneyfilmer och jag kände mig aldrig ensam. Han tog med mig på alla fester han var bjuden till och hämtade upp mig med taxi om jag fastnat på någon gata med brustet hjärta kedjeringande pojken jag döpt om på min mobiltelefon till ”Ring EJ”. Vi tog långpromenader, lyssnade inte på något annat än sextiotalssoul och klädde ut oss i knäppa glasögon och dansade sönder maskerader. Vi sov sked och drack champagne fastän det var tisdagsmorgon.

Och vi ses inte längre. Det finns hundra anledningar men nog ingen tillräcklig. Ibland skickar vi ett mail. Och det skulle kunna stå Hej hur har du det, mår du bra? Men det står aldrig så. Det står alltid, alltid att Vad som händer så är du min bästa vän. Vad som än händer. Och någon av oss svarar tillbaka att Jag vet. Alltid och förevigt du och jag. Ingen annan, bästa vänner, vi vi vi.
[youtube width=”277″ height=”224″]http://www.youtube.com/watch?v=ZxpAkRnXbgQ[/youtube]