Sandra Beijer

(my screencaps)

Nina tipsade mig om en Rolling Stones-dokumentär som jag nu måste tipsa vidare om till er. Mest för att de är så himla heta allihopa och man helst vill resa tillbaka lite i tiden över helgen.
1971 flyttade hela gruppen till Nice i ett halvår på grund av skatteproblem. Där bodde de i en villa med alla barn och fruar och rökte gräs, drack rödvin och spelade in skivan Exile on Main Street om nätterna. En fransk fotograf kom dit för att ta lite bilder men det blev helt enkelt så att han stannade med dem under hela tiden och dokumenterade vistelsen. Och så blev det den här dokumentären, Stones in Exile. Himla bra, och tjejerna är så jäkla fina i sina långa luggar, brittiska tandrader och tunga ögonfransar.
Se vetja!
.

Nina recommended the Rolling Stones documentary Stones in Exile and I watched it a couple of days ago. Fell in love with that summer of 1971 when they all lived together in a villa in Nice and made the album Exile on Main Street.

source.

En månad med detta kaoshjärta är över. Fy. fan. vad. skönt. Denna månad kommer aldrig mer tillbaka, den är över för alltid. Och snart är det två månader och sedan tre och en dag minns jag inte hur han ser ut när han vaknar på morgonen eller hur han borstar tänderna.
Mina bästa överlevnadstips i och med att jag uppenbarligen överlevde:

1. Hitta på något varje dag. Även om man inte vill. Även om man inte orkar. Man ställer sig upp. Man går ut. Man gör något. Dagen har bara 12 timmar och sedan börjar en ny och man behöver aldrig mer tänka på den som var innan igen.
2. Bara äta saker som man inte behöver tänka på hur de smakar. Cheeseburgare till exempel.
3. Lyssna på genomledsam musik varvat med väldigt arg. Denna är bra.
4. Springa. Jag har tränat fyra gånger i veckan under den här månaden. Sprungit och sprungit på ett löpband med musik på högsta volym.
5. Klappa på alla hundar man ser. Krama också om man får chansen.
6. Bli full, drick vinet, gråt dansa sparka på någon himla vägg. Upprepa.
7. Hångla. För att det är svinmysigt och allt känns bättre för en stund.
8. Älta älta älta men till slut måste man låtsas vara glad ibland också. Man går på det själv, i alla fall för några korta stunder.
9. Skriva. Jag har fyllt anteckningarna i min mobil med listor. De här sakerna gör mig glad, de här ögonblicken innan honom var jävligt fina även om han inte fanns, anledningar varför vi inte borde vara ihop, saker jag ska göra med mitt liv sen och så vidare. Så fort jag vill ringa honom skriver jag istället.
10. Ta bort honom från alla sociala medier. Radera hans nummer. Ring inte. Eller ring som fan hela tiden och jämt först, men sluta sen. Han vill inte. Det finns inget man kan göra. Inget. Det är över, det kommer aldrig tillbaks. Det är slut.

Har ett nytt örhänge. Använder cirka aldrig örhängen men fastnade för detta knäppa. Det bor bakom min page och syns ibland när det blåser. Från Asos.
,

New earring from Asos.

Ny krönika ute i Sofis Mode idag. Den handlar om den sista fredagen som vi var ihop.
I sin helhet:

Han ringer mig en fredag och jag vet vad han ska säga. Jag vet det för att jag ringde honom samma tid för tjugofyra timmar sedan och frågade varför jag har så ont i magen. Han är tyst i telefonen, jag hör hans andetag, hans fina älskade jävla andetag. Det ar fredag och jag har druckit tio glas vin och ätit två skedar tomatsoppa sedan vi hördes senast. Jag vet inte hur länge han är tyst, kanske en sekund, kanske femhundrasextioniotusen. Men sedan säger han det bara.

Jag tar tag i en vägskylt, står i hörnet West Broadway och Grand Street, min kompis sitter inne på restaurangen och har lovat att vänta hur lång tid det än tar. Men det tar bara tio minuter.
– Jag vill inte längre.
Jag måste krypa ihop i fosterställning på gatan, klamra mig kring knäna och svara att det inte går. Att det här inte går att ta bort bara så.

Det är lite mindre än sex veckor sedan som vi stod i Brooklyns botaniska trädgård. Första sommarvärmen, körsbärsträden som blommade ut, så jävla överfint och som en dålig romantisk komedi.
– Här måste nog många gifta sig.
– Ja, fast vi kan väl gifta oss i Frankrike.
Och då tittade han på mig och skrattade.
– Ditt knäppo, går du runt och tänker på sådant här?
Och så lyfte han upp mig och pussade mig över kinderna och jag pressade min näsa mot hans och tänkte att det är väl klart jag gör, det är ju du.

Lite mindre än tre veckor sedan som jag låg i hans säng och han kysste mig tills jag somnade, av ingen särskild anledning mer än att han ville, och åtta timmar senare vaknade jag av att hans läppar fortfarande var tryckta mot mina.

Och nu sitter jag inklämd mot en vägg i en gatukorsning i en stad och viskar att jag kommer dö om han inte kan krama mig en sista gång. Och då gråter han, men säger inte förlåt. Säger inte jag ångrar mig, vi ordnar det, jag vet inte vad jag pratar om. Han bara gråter och säger jag vet. Jag vet, Sandra.

När jag lägger på börjar det regna. Kaskadregn, som om himlen öppnat upp sig för att kräkas över mina tygskor. Och det slutar inte regna förrän dagen efter, det regnar och regnar och jag har inget paraply, står mitt i Soho och röker cigaretter som släcks efter första blosset, som går av och smulas ihop i våta högar på marken. Som blir till ingenting.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 20th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about the night we broke up.

Denna vecka fyller min blogg 7 år. Jag tänkte att jag skulle reprisera sammanfattningen från förra året med lite uppdateringar. Det har ju kommit ganska många nya bloggläsare sedan dess så här är väl ett fint sätt också att se hur allt hänger ihop! Grattis lilla bloggen i alla fall.

Här är det allra första inlägget. Den 30 juni 2005. Då visste knappt folk vad ordet blogg var. Jag och min fina vän Ea jobbade på varsitt tråkigt sommarjobb och startade niotillfem-bloggen för att ha någonting att göra om dagarna. Därav namnet ”niotillfem” förövrigt, för det var då vi bloggade om dagarna.

Vi använde mest bloggen som en slags chatt sinsemellan. Om man tittar bak i arkivet vid den tiden är det väldigt hafsigt och internt skrivet.

Dag två fick vi vår första kommentar! Vi blev extremt pepp som ni kan se.

Sedan tog sommaren slut och Eas bloggande blev alltmer sällsynt tills det avtog helt. Jag däremot började skriva som tusan om lite allt möjligt. Mest bilder på klänningar och en och annan bild från någon fest. Här är jag och Ea då det begav sig.

Inte forrän i juli 2006 började bloggen ta en någorlunda liknande form av vad den är idag. Då postade jag bilder från en Tokyo-resa jag och Tobias åkte på.

Så då fick ni följa med mig.

När Milla kom till familjen.

När jag fixade och trixade i lägenheten jag då bodde i.

När jag och Tobias gjorde slut. Jag var så ledsen och trodde att jag aldrig skulle komma över honom.
.

Nej aldrig.
.

När mina vänner tog hand om mig.
.

När jag mådde lite bättre igen.
.

Recepttips när jag levde på CSN.

Och så gick jag ut Berghs i mitten av 2007.

Tröttnade på allt och åkte till New York.

Jag och Julia bodde hos Michelle som numera är en av mina bästa vänner. Här är första inlägget från när vi precis flyttat in.

Ni fick följa med på knäppa fester och de bästa lördagarna.

I oktober flyttade jag tillbaka till Sverige och började på Garbergs. Där träffade jag alla mina favoritmänniskor.

Här är från den första Garbergs-festen jag var på. Vi dansade i 6 timmar i sträck. Bara en sån sak.

Ni fick se min lägenhet i Vasastan förvandlas till något beboeligt.

Vintern 2007 började Ludde dyka upp i bloggen.

Det var ganska många av er som anade att det var något på gång.
.

I februari 2008 blev vi ihop och då skrev jag såhär. Han fick heta ”Vinden” i bloggen i ett och ett halvt år. Det smeknamnet hittade Sebastian på och sedan hängde det kvar ett tag.

Min blogg började bli rätt stor och jag lärde känna ett helt gäng med fina bloggläsare.

Bloggen fick följa med på alla resorna.
.

Och alla bra fredagar och lördagar.

Och alldeles vanliga tisdagar för den delen med.

Den här får bara var med för att jag hittade den när jag bläddrade i arkivet och tyckte det var fint : )
.

Det har blivit megamycket bilder på mat genom åren. Vissa tycker det är dötrist och andra toppen. Jag älskar matbilder så de får stanna.

Och alla fantastiska maskerader! Marie Antoinette-maskerader, havsteman, Kalle Ankas Jul, G-maskerad, Harry Potter-maskerad, peruk-middagen och massor av annat. Det här är nog det jag saknar mest med Sverige.

Alla hundratals dagens outfit. Det tog minst två år innan jag kände mig bekväm med klädposeringen framför kameran. Nu gör jag det utan att tänka på det som att koka ägg ungefär, sjukt ändå.

Alla fina dagar på min familjs landställe som vi sedan sålde. Och jag skrev att ledsamt blogginlägg om det och fick ett mail från de nya ägarnas dotter som av en slump läste min blogg. Oroa dig inte, skrev hon. Vi ska ta hand om huset. Började gråta.

Och så slutade jag på Garbergs men hade inte riktigt berätta än var jag skulle härnäst.
.

Fast två veckor senare gjorde jag det. Det var så skönt att äntligen få det sagt, hade hållit det inne så fruktansvärt länge.’

Och så packade jag ihop min lägenhet och sålde mer än hälften av mina kläder till gulliga bloggläsare på min bloppis.

Och så en dag gick mitt visum igenom och nu bor jag och bloggen i New York.

Mycket fester, spektakel och upptäcksfärder har det blivit.

Tack så himla mycket underbara ni som följer niotillfem. Ni som läser och kommenterar och mailar och skickar brev och presenter och kramar mig på stan. Ni gör mig till en gladare, snällare och lyckligare människa. Utan er hade jag varit så mycket tråkigare och fegare. Det är jag alldeles säker på.

.

My blog turns 7 years old this week. Here’s a resume of those 7 years. Please read in Google Translator.
And thank you for reading! <3