Min mamma ringde mig för en vecka sedan och berättade att det var dags nu, att de hade bokat en tid till torsdag nästa vecka. Jag stod på ett löpband och grät ner mätaren och sprang en halvmil efteråt. Och igår var det torsdag. Igår gav de Vera en spruta, men inte på ett kallt veterinärsbord utan i baksätet av min familjs bil, så att hon skulle få vara på en trygg plats de sista minutarna. Igår försvann lilla Vera.
Älskade finaste hund. Som var så liten en gång för länge sedan. De var en valpgrupp på så många och alla var pigga och glada när vi åkte dit för att titta. Vera sprang lite långsammare än de andra, fick inte vara med i leken, kunde inte hoppa över den där stenen för att komma över till ängen.
– Alla mår bra och är friska, sa kennelägaren. Det skulle väl vara den där då. Henne kommer vi nog behöva avliva.
Det räckte såklart. De andra valparna blev omedelbart gråa i kanterna och det fanns ingen annan än lite sjuka, chokladbruna skrutt-Vera. Vi turades om att vaka om nätterna, torka bort kräkset och ge medicin. Min mamma ringde skolan och sa att jag hade feber, för att ta hand om en sjuk liten valp är tusen gånger viktigare än kemilektioner. Och så en dag blev hon frisk. Och pigg. Och älskade köttbullar och att bada men var rädd för stora hundar och kråkor. Blev en lugn och klok hund. Försiktig, känslig och hungrig.
Tolv och ett halvt år långt liv. I hundhimlen blir det nog också fint, jag har hört att de har ett oändligt förråd med prickigkorv-mackor.
–
Vera fyller 12. Kalas och tårta och presenter.
.
Goodbye little Vera. Love you.