Den trettionde krönikan för Sofis Mode är ute från idag. Handlar om natten då det gick sönder, fast det visste vi inte än.

I sin helhet:

Om sex dagar gör han slut. Vi är på semester och jag kan inte sova. Han ligger på andra sidan sängen för att vi har bråkat. Jag vet inte ens om vad, vi stod på en konsert och han höll mig i handen, vi stod mitt i folkhavet och hans hand var i min men ändå började jag gråta. Jag försökte sluta men kunde inte, sprang in på toaletten, hämtade papper och han undrade vad det var men jag visste inte vad jag skulle svara. Han frågade om vi skulle gå tillbaka till hotellrummet och det gjorde vi, vi drack whisky och spelade UNO och han kysste mig inte en enda gång. Jag ville lägga min hand på hans lår men vågade inte. Efter att vi borstat tänderna sköt jag mig så långt ifrån honom jag kunde i sängen, och han blev arg och frågade vad det var med mig. Jag sa att det inte var något. Att jag ville vara ifred. För så säger man när man vill det minst av allt.

Och nu sover han tungt och jag ligger sjuttio centimeter ifrån honom och hans hud luktar så jävla gott. Luktar så överjävla fantastiskt men han kysste mig inte en enda gång. Det var bra mellan oss för bara två veckor sedan, den senaste gången vi sågs. Han mötte mig på flygplatsen, vi gick ut med hans vänner, hånglade mot en bardisk, delade på en pizza. Han krokade sitt finger i mitt när han körde bil. Det var bara fjorton dagar sedan.

Jag måste ha somnat för när klockan slår halv fyra på morgonen vaknar jag av att han säger mitt namn. Jag vänder mig om. Hans ögon är öppna men jag är osäker på om han är där. Jag låter honom dra mig över till hans sida av sängen, väntar på vad han ska säga. Han tar ett djupt andetag.
– Lova mig att vi stannar här.
– Vad menar du?
Han upprepar, uppfodrande, bestämt och med eftertryck i alla stavelser.
– Lova att vi aldrig åker härifrån, att vi alltid är kvar. Lova det.
Jag klättrar upp över honom, lägger mig på hans bröst, hela min tyngd mot hans kropp. Andas in hans mjuka kinder och han placerar sina händer på min rygg.
– Du måste lova.
Då börjar jag gråta. Jag pressar mina panna mot hans och tårarna rinner ner över hans nacke. Han lutar sig mot mitt öra.
– Vi kan aldrig åka härifrån, förstår du det?
Och jag svarar jag lovar, jag lovar. Vi stannar. Och då andas han ut, djupt och tungt och försvinner bort igen. Släpper taget om min rygg, somnar om.
Och dagen efter packar vi ihop resväskorna, lämnar hotellnyckeln i receptionen och åker därifrån.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my thirtieth column in the magazine Sofis Mode is out today. Somebody actually wrote a rough translation (!) in the comments if you want to know what it is about.