Hur vet man att man är i rätt förhållande? Ibland känns det helt jävla fantastiskt och ibland vill jag veta hur det skulle vara att bara vara min egen igen. Hur ofta var det bra/dåligt i ditt förhållande? (jag är i ett distansförhållande o du vet ju hur det kan vara)
Vet inte. Alltså, mår man bra, litar man på varandra, gör hen dig glad och har ni roligt är det ju uppenbarligen ett bra förhållande. Jag kan liksom inte förklara det bättre än så, man känner bara i magen när man inte vill hångla med någon annan än den man är ihop med. Det är ju förstås lite annorlunda med distansförhållande. Det är en hemskt frustrerande situation och kräver mycket från en, att orka och att verkligen vilja. Jag och Ludvig bråkade sällan när vi var ihop och hade jäkligt roligt och vettigt. Det var en av grejerna han skrev till mig efter det tog slut, att vi hade det så himla himla bra genom alla åren, men att det här med distansen gjorde att något med oss försvann hos honom. Det är inte så himla enkelt det där med att aldrig ses. Man vet bara själv om man tycker det är värt det.

Hur klarar man av att vara i ett förhållande? Jag är så himla himla kär men kan inte uppskatta att jag är tillsammans med världens bästa kille eftersom att jag livrädd över att han någon gång ska försvinna och inte längre vara min. Det är som att jag måste sörja det innan det har hänt för att det inte ska bli allt för jobbigt om det nu händer. Vad är det för fel på mig?
Tänk inte så! Var glad för det du är med om. Hångla, var lycklig, må bra. De flesta saker tar slut förr eller senare, det betyder inte att de är mindre värda. Du är med om något som händer NU, njut av det. Ledsen kan du vara sen. Det är inte så himla farligt att vara ledsen för det går över det också.

Where would you like to be now?
Right where I am. New York is wonderful in December and I’m having fun.

det finns en fin pojke som bor i en annan stad, vi gillar varandra. men nu är det så att vi har gemensamma vänner som berättar för oss när någon annan har flirtat med den andre. hur gör man för att fokuset inte ska vara på det utan oss?? vi är båda lite svartsjuka fast vi inte är ihop….
Är inte säker på om du menar om ni har flirtat med andra eller med varandra? Tycker hur som helst att du kanske ska säga till dina kompisar att du inte vill veta och sedan säga till pojken du tycker om att du tycker det är störigt när de håller på så. Lycka till med kärleken.

Jag förstår det som att en copy har språket som verktyg i sitt arbete. Hur går det när engelska inte är ditt modersmål? Har för mig att du har sagt att du inte känner dig så bra på engelska också.
Alltsa det går ju för att de vet att jag är svensk. De är ganska förstående med det. Sedan är ju min engelska himla himla mycket bättre än när jag flyttade hit. Plus att jag jobbar inte med att skriva annonser och sådant, det har de amerikanska copys för. Jobbar mest med digitala idéer.

Do you own any items from the Oh My Love pink collection, except for your Supersandra top? ( I remember you posting about it)
Yes, I own the skirt too. I should combine them and go out superhero style some night.

Fave nail polish color?
I love orange-red colors. I rarely wear nail polish but when I do I tend to fall for those shades.

What was your fave part of the ‘USA drinking team night’ you had with Nina?
When we met the graffiti guy and drew things on the street!

Have you met Clara (Underbaraclara) yet? And what about Johanna Öst?
I’ve met Clara once in 2009, she was smart, funny and down to earth. I have never met Johanna.

kvällen jag träffade clara! På veckorevyns första blog awards. foto från stureplan.se.

If you had to dress like Margot Tenenbaum, Anna Karina in Une femmes, or Ginger Spice for the rest of your life, which would you choose?
Margot!

Har du haft något ”bloggbråk” med en känd bloggare?
Haha nej. Varför skulle man vilja det, totalt omoget och onödigt. Dennis M har dock försökt en gång! Haha. Veckan det tog slut med mig och Ludvig skrev han till mig på twitter typ ”tur att han lämnade dig you nasty”. Höll på att dö av skratt.

What’s the 3 best feelings you’ve ever had?
Lying next to someone you love and smell him and kiss him everywhere.
Being tired and laughing so much at the same time.
Packing my bags, moving to New York and changing my life even though it’s scary.

vad tycker du om dreads?
Nej fy 17.

which birthday do you consider as your favourite one?
The birthday I turned 25 and I had all my friends at my family’s summer house, ate 12 kilos of Swedish cray fish, drank beer and danced until Sunday morning.

hur botar du ångest? (nej, inte för att en har gjort någonting och ångrar sig utan sån där jobbig ångest som bara dyker upp helt plötsligt eller att en bara inte mår bra)
Jag vet inte. Om någon har ett tips kan de väl säga till. Sysselsätta sig är väl bra. Hångla hjälper. Och att springa fort.

Vem är den kändaste du sett?
Hmm vet inte. Ser ganska så många kändisar här. Men åt lunch bredvid Harrison Ford en gång. Det kändes stort, Indy liksom (!). Fast. Såg Louis Garrell en gång i Paris och skrek liksom rakt ut. Av mig själv, aldrig hänt. Men fick en chock, han är så sjukt het. Att vistas i samma rum som Håkan Hellström på en efterfest i Göteborg var också svindlande. Annars är jag inte så kändiskåt. Men Håkan, han alltså.

Finns det någon kritik som du inte håller med om?
Från bloggläsare då antar jag? Hmm. Kanske det här med att jag klär mig som ett barn har jag oerhört svårt att förstå. Ett barn? Min klädstil består i princip av t-shirt och kort kjol eller skjorta och kort kjol, plus kängor. Jag kan köpa att den är sextiotalig eller nittiotalig på sina håll och att den kanske inte är speciellt vuxen (hellre dör jag än klär mig kostymdress och taxklack). Men ett barn? Nä.

Har du kommit över honom nu?
Alltså. Det är ungefär en miljarders gånger bättre än till exempel september. Något hände i månadsskiftet oktober/november och jag känner mig lättare. Jag lyssnar på musiken som jag lyssnade på i somras när jag trodde jag skulle gå under och tänker inte på honom utan får snarare ångest av hur jäkla dåligt jag mådde då. Men han är fortfarande där, i mitt huvud, ofta. Jag har fortfarande svårt att sova och jag går konstant runt med något som jag inte kan beskriva på något annat sätt än sorg. Som en tung jäkla sten som är lättare stundvis men ändå aldrig försvinner helt. Jag tror såhär: han sörjde aldrig oss. Kanske kommer han göra det en dag, kanske aldrig, jag vet inte. Men till skillnad från mitt förra uppbrott så känns det som att jag måste bära allt helt själv den här gången. Han har gått vidare, för länge sedan, och det gör mig stressad. Det känns lite som att jag har en uppgift att ta hand om det vi hade, så att det inte ska försvinna iväg och bli till något som aldrig hänt. Katalogisera minnen, gå igenom de ett efter ett så att de inte ska bli till ingenting. Och det tar ju jättelång tid. Men det är okej. En dag blir det bra igen.