Det finaste jag vet, i alla fall topp fem, är kärleksromaner. Och särskilt dom som är riktigt himla sorgliga, där samtliga karaktärer är vilsna och trasiga och trampar fel mest hela tiden. Den Allvarsamma Leken är en sådan.
Det var Nina som tipsade mig om att jag ändå borde läsa den här lilla klassikerpärlan. För jag har oftast ganska svårt för gammeldags språk, känns som att det stannar upp och gör det svårt att komma in i själva historien, men hon tyckte att jag borde prova. Du kommer gilla den ändå tror jag, sa hon.
Det som är fint med Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken är att så lite har hänt på hundra år. Alltså förutom kvinnlig rösträtt, besök på månen, flygplan och internet till exempel, så blir man precis lika våldsamt förälskad i någon 1903 som man blir 2013.
I det här fallet handlar det om Arvid och Lydia i ett Stockholm. Varje dag hoppas han springa in i henne, och lika sällan gör han det. Men så, efter tio år av längtan så händer det.
Och så börjar väl en ganska komplicerad kärlekshistoria i en tid där det inte är så himla lätt att skilja sig, där man tvingas hålla upp sitt rykte och smyga omkring fast man är blixtkära.
Annat bra i boken är namnen! Varför heter ingen Hej eller Von Gurkblad längre? Det borde man, helt klart.
Läs den.
.
Translation.
I finished the Swedish classic novel The Serious Game by Hjalmar Söderberg last night. A very sad and romantic story about Lydia and Arvid, and their impossible love. Read more about it here.
