Jag såg om min finaste film med Ryan Gosling för några dagar sedan, Lars And The Real Girl. En så himla vacker och sorglig historia om ensamhet.
Lars bor i sin brors garage, går till sitt jobb, går hem, somnar, vaknar om och börjar om igen.
Hans bror och hans fru försöker bjuda över honom på middag, träffas, ses, fråga frågor, men Lars vill aldrig riktigt.
En dag visar hans arbetskamrat en sajt med namnet Real Dolls.
Och sex veckor senare beställer Lars hem en låda.
Lars bror och fru ju blir först väldigt glada över att Lars helt plötsligt har träffat någon.
Tills de får hälsa på Bianca. Han berättar att hon kommer från Brazilien och att de är kära. Lars verkar inte överhuvudtaget se att hon är gjord i plast.
De bestämmer sig för att ta Lars till byns doktor, som förklarar att han helt enkelt behöver det här av någon anledning som just nu bara han vet. Vad de ska göra är att spela med så länge det behövs.
Och så blir det så, att de allra flesta i byn börjar spela med, kanske för Lars skull, kanske för att alla kan känna igen sig i att vara så ensam.
En fantastisk film om ensamhet och kärlek i en småstad som påminner ganska mycket om vårt lilla land i norr.
Plus att det här är så evinnerligt vackert och vemodigt så jag nästan dör:
Translation. Re-watched Lars and The Real Girl and few days ago. Such a wonderful movie about loneliness and love.
