Sista delen av frågor som jag fått över sommaren, sedan ska jag försöka svara på kommentarer en gång i veckan i ett inlägg som vanligt.

Hej Sandra, du som alltid har bra åsikter om kärlek osv, kan inte du hjälpa mig med ett problem? Det är så att jag bor i Frankrike sedan ett år tillbaka, och nu när jag eventuellt tänkte flytta tillbaka till Sverige igen kommer Han in i mitt liv. Vi känner inte varandra sedan så lång tid, men jag vill inte åka iväg utan att veta vad som kunde hänt. Problemet är att han ska flytta till Tyskland i september. Då tänker jag att jag skulle kunna flytta till Bryssel, en stad inte så långt bort från hans som jag redan velat upptäcka innan. Men hur gör man? Ska en ”följa kärleken” sådär som folk bara gör på film, eller är det smartast att åka till Sverige, plugga och se hur det fungerar på distans? Och om en nu ska till Bryssel, vad gör man där om man inte pluggar? Hur vågar man? Eller ska en kanske stanna i Frankrike, för det är ju smidigare att träffas då, och det är ju helt klart ett alternativ jag kan gå med på.. Alltså förvirringen i min hjärna.. Merci beaucoup, bisous!
Hej! Gud, svårt. Jag antar att du säger Bryssel för att du har en utbildning då vill gå där? Annars är ju Bryssel trots allt i ett annat land än Tyskland fortfarande. Jag tänker liksom om du kanske kan plugga i Tyskland? Eller det där med era länder vet jag för lite om för att kunna svara på, hur länge han ska vara där och du ska vara där du är och så vidare. Så vi pratar om själva distansförhållande i sig självt istället. Jag har ju haft distansförhållande, och ska jag vara ärlig är det inte så himla lätt. Det gör ont, det är ensamt och tiden går långsamt. MEN. Är man kära i varandra klarar man det. Det som är viktigt med ett distansförhållande är en plan. Gärna inom ett år. Jag har förstått (vilket även stämde in på mitt distansförhållande) att det är efter ett år som det börjar bli kämpigt. Det heter ju liksom ihop av en orsak. Man ska vara tillsammans med varandra. Jag tycker du ska fundera på din framtid först, och vad som är bäst för dig och din utbildning etc, och sedan prata ihop dig med honom när, var och hur ni ses på riktigt nästa gång. Och på riktigt menar jag, när ni liksom ska bo i samma stad igen. Det kommer bli bra, men som sagt, framtidsplanen behövs. Här är ett inlägg jag skrivit om distans en gång.

Hur fungerar det med sådana här inlägg när du fått något gratis? Blir det inte som ett reklaminlägg då? Måste du få pengar för att göra reklam eller räcker det med att du får något gratis för att det ska räknas som reklam om du skriver om det? Tycker det är bra att skriver att du har fått bo där gratis. Hotellet måste ju medvetet gett dig en hotellnatt gratis för att de vill att du ska berätta om det. Fast sen så kanske de inte har något att säga till om när du skriver inlägget så då blir det ju inte som reklam utan mer som en recession. Hm. Skulle gärna vilja veta hur det fungerar och hur du tänker kring det. (Ang detta inlägg)
Hej! Såhär funkar det: Om man gör ett samarbete med ett varumärke, till exempel pastatisdagarna jag har med Kungsörnen, då får jag betalt, i och med att det är ett jobb jag gör tillsammans med dom. Då måste det enligt lag stå att det är ett samarbete i inlägget.
Om man får något skickat till sig, som en klänning, eller en gratis hotellnatt på då exempelvis Häringe Slott, då räknas det som en gåva. Jag behöver inte skriva om det, för det är inte ett jobb och jag får inte betalt. Om jag skriver om det, behöver jag inte berätta att det ens är gratis och jag kan vara hur negativ eller positiv som jag vill. Jag skriver dock alltid ut när det är något jag fått, för jag tycker det känns så himla lurigt annars. Som att leka lyxliv typ. Hoppas du fått svar på din fråga. kram.

Hej Sandra, gillar hur du delar med dig av vardag, fest och allting. Du ska skriva för dig och för att du ska njuta av det så, NO PRESSURE och ingenting om att behöva vara förebild eller något sånt… Men, om du skulle vilja, ha lust, får du jättegärna skriva om hur det är att få sitt hjärta söndersmashat för att sen faktiskt kunna bli kär igen. Hur händer det ens?.. Du kanske redan har skrivit om det också, hm jag vet inte, Jag sitter bara här, i lägenheten som var hans och min och jag tror att tårarna aldrig ska sluta rinna. Hursomhelst, uppskattar den här bloggen, oavsett allt!
Ha det bara bra, massa kramar från Johanna
Fina du. Det händer för att människan helt enkelt fungerar så. Jag tror inte att det är svårare än det. Vår naturliga instinkt är att överleva, det är det enda din kropp och din hjärna kämpar för, medvetet och undermedvetet. Därför, utan att man ens märkt det ibland, så mår man lite bättre en dag. Och lite ännu bättre en annan dag. Och till slut börjar man se människor igen, och känna för människor. Och hjärtat jobbar och jobbar och jobbar för dig, så att det en dag ska kunna blomma ännu starkare. Så här skrev en bloggläsare till mig en gång när mitt hjärtat var söndersmashat. Tycker det beskriver allt väldigt bra.

hej. folk skriver ju alltid här om deras fina kärlekar och hur de fick varann till slut och hur superkära de är. det är jättefint, men varje gång jag läser det så känner jag mig så ensam och kan inte rå för att känna att tydligen har alla i hela världen det så förutom jag. för jag läser aldrig om någon som inte hittat den där kärleken. om någon som med hundra procent säkerhet aldrig kommer träffa någon. så känner ju jag i alla fall. det enda jag haft med någon var med en kille jag inte ens tyckte om. som jag sov med mig på natten och som drog ner mig på dagen. som jag kysste bara för att nån måste man ju kyssa. allt annat har bara varit engångsgrejor på fyllan som lämnar en tom dan efter när man inser att det gärna hade fått vara lite längre och att man vill träffa personen igen, men det kommer aldrig aldrig hända för varför skulle någon vilja träffa mig igen och nej jag tänker inte höra av mig. och sådär har det varit så länge jag kan minnas och det kommer fortsätta vara så tills ingen ens vill ha mig på fyllan längre.
ja mitt självförtroende suger och har alltid gjort och nånstans vet jag att det inte är mitt fel. men snälla lyssna för jag vet inte vad jag ska göra. det kommer aldrig hända för mig. de få gångerna jag försökt har det gått åt helvete och om jag ens råkar tänka tanken nu att ”oj han där är fett fin kanske har vi kemi, kanske kan det bli vi” så inser jag snart. not in a million years. hallå. waky waky liksom.
och nu så är jag liksom 21 och jag känner mer och mer press för vad ska min familj tänka. att deras dotter är så misslyckad att hon inte ens kan skaffa en jäkla pojkvän, medan alla andra runt omkring är i förhållanden. men var ska jag ens träffa någon nu?? för tillfället pluggar jag inte och på klubb är det omöjligt att det nånsin kan bli nåt. eller okej nu skyller jag bara på saker när jag vet att det är mig det är fel på och inget annat. jag är 21 och skulle det hända hade det redan hänt. jag vet att det är kört nu och det gör mig genuint jävla ledsen för jag kan ju bli jättekär men jag vet att man inte kan bli kär i mig. de få som tyckt om mig och velat träffas har jag verkligen inte känt något för och sen har det ändå gått över för dem direkt och det säger väl allt. whatever, förlåt för lång negativ kommentar, det var egentligen inte min avsikt att lägga detta på nån annan. fick bara lite ont av alla fina kärlekskommentarer som aldrig kommer skrivas av mig
men hallå! Okej, nummer ett: Sluta genast säga att det aldrig kommer hända. Sluta genast alltså. Det är så otroligt dumt och onödigt och en nedåtgående spiral. Alltså. 21 år är INGENTING. Majoriteten av mina vänner hade inte varit i förhållande när vi var 21. Det tar olika tid för alla, men 21 är verkligen inte en ålder när man förväntas ha varit ihop tycker jag. Jag fick min allra första pojkvän när jag var 19. Och det menar jag verkligen första, hade inte ens lekt förhållande med någon på dagis. Jag tänkte också att jag väl aldrig skulle hitta någon, bara hångla på fyllan och bli ihop med någon jag tyckte ”var okej”. Men grejen är att kärlek händer. Det händer när man minst anar det. Och tills dess ska man frikkin njuta av att vara singel. Du kommer vara ihop och gift och grejer merparten av ditt liv. Njut av att vara 21. Det är en grym ålder. Och sluta skämmas! ”deras dotter är så misslyckad att hon inte ens kan skaffa en jäkla pojkvän” skriver du, men trust me, ingen förälder tänker så, speciellt inte om en dotter som var tonåring för två år sedan. Ut och have fun, när du minst anar det springer du in i din kille. Han är någonstans därute och längtar efter att bli kär i dig utan att ens veta om det själv. puss.

Hej Sandra! Jag vet liksom inte vart jag ska vända mig för att få svar på min fråga, förutom till dig… Jag och min kille har varit tillsammans i tre år och de senaste två åren har vi bott tillsammans varav ett år utomlands. Nu är det så att jag ska börja plugga i en annan stad till hösten och min kille kan inte följa med för han pluggar i den staden vi bor i nu… Jag är så glad över att jag kommit in på mitt program (5 år) men samtidigt så ledsen över att jag inte kommer få vara med mitt livs kärlek varje dag… Min kille har tre år kvar på sin utbildning, så om det inte går att byta stad för någon av oss kommer vi få ha ett distansförhållande i 3 (!!) år. Att göra slut finns inte på kartan, vi båda är överens om att vi kommer klara det, men jag behöver tips på hur man gör. Vi har aldrig varit ifrån varandra mer än två veckor i streck… Vilka är dina råd för att få ett förhållande att funka även om man bor 30 mil ifrån varandra?
Jag hoppas verkligen du svarar, för jag är helt förvirrad och ledsen. Tack <3
Skypa ofta, boka mötestider. Typ: vi ses klockan 20.00 varje dag. Skaffa appen whatsapp. Då kan ni skicka sms typ jämt. När jag hade distansförhållande hade vi även en hemlig facebookgrupp där vi skrev till varandra, delade roliga videos, bilder och sånt. Ha middagsdejter och film via skype. Typ laga samma sak, se samma film. Ses så ofta som möjligt. Helst mer än en gång i månaden. Ha kortare planer att se fram emot när ni kommer va med varandra. Typ resor sådant. Skicka brev. Jag skickade exempelvis blom-och-godis-bud till mitt ex när han var sjuk. Lycka till! <3

sandraaaaaaaaa hur gör man när man är i mitten av 20- och saknar sina föräldrar och småsyskon så att man tror att man ska gå av, när man bor i en storstad ute i europa medan de bor i en småstad i sverige där det inte GÅR att bo för en mitten av 20-åring?
Prata i telefon! Mycket! När jag bodde i London som sjuttonåring pratade jag och min mamma varje dag i telefonen. Och mailade utöver det. Här kan du läsa våra mailkonversationer, de är väldigt ärliga, tror kanske det hjälper saknaden lite om man lättar sitt hjärta. Alltså lättar det på riktigt, pratar om saker som känns mycket. puss.

Alltså Sandra jag älskar dig och din sprudlande livsglädje liksom och du är fett söt, din pojkvän är fett snygg och du reser åt högre och vänster i fjärran vackra landskap. Du lever mitt drömliv helt enkelt. Min fråga till dig vad jobbar du med? Du har ju helt sick bra klädstil, aldrig funderat på att starta något eget? Du är bäst!! Puss
tack och så!
Jag jobbar ju som bloggare! 🙂 Det här är mitt heltidsjobb. Och sedan jobbar jag som författare, här kan du köpa min bok. Har en podd tillsammans med min bästis Michelle som du kan lyssna på här, och skriver krönikor och artiklar för olika magasin som du kan läsa här. Ett eget klädmärke är jag inte så intresserad av att starta, tycker mest om att skriva, men du kan köpa min mini-kollektion för JC på rea här! puss

Hej! Jag skrev en fråga i början av sommaren, men den kanske föll bort så ställer den igen: läste ditt fina fina inlägg om Joakim och hur ni inte längre var vänner (alltså det gamla som du skrev när ni inte umgicks). Men nu verkar ni ju vara superbra vänner igen, så himla fint! Om du vill dela med dig vore det så fint att få veta hur det gick till, hur ni hittade tillbaka till varandra igen.
Han hörde av sig till mig när Ludvig gjort slut och jag var så jäkla ledsen. Jag bodde i New York och han flög över Atlanten för att bo med mig och göra mig glad igen. Det var inte ens några frågetecken kring det. ”Nu kommer jag till dig” skrev han i ett sms. Och så gjorde han det. Och sedan var det bara som om det alltid varit vi.

Har en liten fråga! Jag hoppade tillbaka några år i tiden, och hittade när du hade svarat på frågor om det här med att romantisera tillvaron osv. Då skrev du något i stil med ”jag vill att allt på niotillfem ska kännas fint och genomtänkt, följa tema, ha tanke bakom och inte innehålla t ex grå måndagsmorgnar, utan det ska vara som att kliva in i en drömmig värld”. Trots att bloggen fortfarande såklart är fantastiskt fin känns det lite lite som att du har släppt på det där, och att det nu är mer vardagligt och öppet. Jag gillar’t! Hur tänker du med det? Var det ett medvetet val, eller har det helt enkelt bara blivit så att du blivit mer personlig/privat, äkta och öppen i och med att du fått mer publicitet även utanför bloggen?
Njäeao.. jag tycker nog att jag fortfarande kan stå för den där meningen. Alltså, min blogg har alltid varit personlig, jag har skrivit om jag mått dåligt eller om något känts fel eller skavts, men jag har samtidigt alltid varit mån om att den här platsen ska vara estetiskt tilltalande. Det här är ingen vardagsblogg – det är en livsstilsblogg. Jag vill att man ska komma in här och bli inspirerad. Om till exempel böcker, eller film eller platser jag besöker, saker jag gör. Dock tror jag att mitt språk har blivit mer vardagligt än tidigare, och det ser jag är en naturlig vidareutveckling i de flesta bloggar som hållt på ett tag. Man blir trygg på något vis. Jag känner att här kan jag vara mig själv avspänt och det är okej. Typ så? Hoppas du förstod mitt svar 🙂

Har tre frågor:
1. Hur lång tid tog det för dig att skriva boken?
2. Hur kommer det sig att du fick skicka in en ofärdig bok till förlaget? (Hör det på en podcast) Alla har sagt till mig att jag måste skriva klart boken först.
3. Tror du bloggen påverkade din författarkarriär och på vilka sätt?
KRAM PÅ DIG SANDRA
1. Det tog exakt 365 dagar.
2. Jag skickade inte en ofärdig, den var färdig enligt vad jag tyckte då. Den hade en början och en mitten och ett slut. Första gången jag skickade den till förlaget var i maj 2011. Då fick jag ett mail tillbaka att: intressant, men den behöver vara längre. Så då fyllde jag i mellanrummen helt enkelt, byggde fler sidohistorier. När jag skickade andra utkastet (ca 200 000 tecken) i januari 2012 var den mer eller mindre som den är nu när du hittar den i butiken!
3. Ja absolut, jag har ju en kanal med hundratusentals läsare så jag kan ju prata om min bok till min målgrupp på ett helt annat sätt än vad kanske andra debutanter kan. Är väldigt tacksam över det.

.

Translation. Read by clicking ”in english” in the right frame.