I fredags tog jag och Magnus tunnelbanan till Bronx för att besöka deras zoo, som ska vara en av de bästa i världen. Jag vet att zoon kan vara en knixig fråga, det här med att gå och titta på djur kan många tycka är o-okej, kanske framförallt när många är zoon så sad så man knappt står ut. Bronx Zoo är enormt och påminner om ett större Kolmården. De jobbar mycket med att bevara arter och tar in utrotningshotade för att föda upp dem igen. Alla djuren äter sin naturliga föda som de äter i det landet de kommer ifrån och har stora ytor. Vissa djur såg man inte ens för att de var på andra sidan kullen. Sånt är ändå bra.
Zoo:et är uppdelat i olika världsdelar och vi började med att ta tåget som gick genom ett 16 hektar stort Asien. New York visade sig från sin vackraste sida.
Åkte bland annat förbi tigern Yuri som räddades från sin mamma som inte var något snäll mot honom. När vi åkte förbi med tåget skyndade han sig dit och la sig precis vid rälsen och poserade.
Vi spanade på apor inne i djungelavdelningen.
En stork (eller?) i sin djungel.
Hej.
Reptilhuset.
Fjärilshuset.
Fin tiger-skylt.
och Congo.
Gorillorna bor på 2 hektar vilket är rätt stort, och de såg ändå ut att ha det bra (hoppas!). Dock blir det så märkligt när ett djur är så himla nära en själv i rörelser och blickar. Alltså så pass märkligt att man känner att de borde komma över till människo-sidan och hänga med på en fika istället. Här är en mamma och hennes barn som lekte och ammade precis vid fönstret. Att se dom interagera så nära en själv var fascinerande och nästan overkligt. Och att de valde att göra det, de hade kunnat gå bakom en kulle eller bakom ett träd men hängde en halvmeter från besökarna. Varför gör dom så? Alltså vet någon? En annan gorilla vinkade när vi gick förbi. Hej hej :O
(Här kan ni läsa mer om vad Bronx Zoo, eller The Wildlife Conservation Society, som de också heter, gör för gorillorna)
Vi hängde runt på zoo:et i fem timmar (!) och hade ändå inte hunnit se allt. Så trött i fötterna efteråt. Vi avslutar med en mjuk röd panda.
