Sandra Beijer

Här går dagarna i slow motion men flyger samtidigt iväg på en sekund? Helt plötsligt är klockan kväll och allt jag hunnit göra är att läsa och bada ibland. Länge sedan jag kände mig så semestrig och därför peppar jag så mycket till Gagnef som vi åker till på torsdag! Här har vi hur som helst ett litet pool-stilleben med bra saker att ha i ett varmt land.

Toppen och kjolen är från H&M Divided, solglasögonen med leopardinsida är från Dolce & Gabbana, hoopsen från River Island och ananasen har jag ingen aning om faktiskt.

Baddräkten med spaghettiband och markerad midja är från River Island, guldskor från Superga och för tillfället läser jag Beckomberga av Sara Stridsberg. Den kan vi återkomma till i ett senare inlägg.

Förra årets sommarstilleben hittar du här.

Translation. Pool essentials. Top and skirt from H&M Divided, sneakers from Superga, bathing suit and hoops from River Island and sunnies from Dolce & Gabbana.

I torsdags åkte mina föräldrar på utflykt över dagen och jag och Magnus var ensamma i huset med Milla. Dagen började med frukost. Vaniljyoghurt med bär, frukt och nötter.

Magnus åt nutellamackor. Och ägg såklart. Ingen frukost utan ägg.

Efter frukost målade jag tånaglarna i Essies färg back in the limo. Såg ut som aprikossorbet (om det är något som finns?).

Milla är väldigt restriktiv i sitt pussande så när man väl får tackar man och tar emot.

Satt och skrev merparten av dagen. Fy fasiken vad jag harvar med det här bokmanuset. Hoppas verkligen det blir något till slut.

På eftermiddagen gick vi ner till havet så Milla (och Magnus) fick bada lite. Jag tycker inte så mycket om att bada i havet där pga lite rädd för maneter. Men borde kanske öva.

Så fint nere vid vattnet i alla fall.

Sedan tillbaka igen. Över bilvägen måste Milla bäras.

Satt och läste tills vi blev hungriga.

Magnus grillade och jag svängde ihop en tabbouleh med massor av mynta och persilja från trädgården.

Den åt vi med grillad merguez. Sedan hängde vi ute tills det mörknade och då kom mina föräldrar hem och öppnade en flaska bubbel och så satt vi och pratade tills klockan slog midnatt. Fint ju.

Translation. Thursday in France. Please read the captions by clicking the google translator button to the right below my profile description.

Jag älskade Per Nilsson när jag gick i mellanstadiet och högstadiet. Jag har läst Hjärtans Fröjd och Korpens Sång och Du & du & du flera gånger. Nu när jag skulle åka till Frankrike tänkte jag att jag skulle läsa om någon av dem, men de fanns inte i bokaffären :'( Däremot stod hans nya roman Otopia och tronade på ungdomshyllan. Så den fick följa med istället.

Otopia handlar om platsen Otopia. Den som blev till efter Det Sista Kriget och Floden. Efter att det samhället vi bor i nu tog slut och förstördes. De människor som fanns kvar bestämde sig för att bygga upp något nytt och i den nya världen bor Miqi. I Otopia finns inga pengar, inga ägodomar, inga klasser, inga politiska partier och inga kärnfamiljer. Här hjälps alla åt att bygga världen ny. I skolan lär hon sig om hur det var förut, och hur viktigt det är att det aldrig någonsin ska bli så igen.

Boken tar sin början då Miqi börjar fundera kring den värld hon själv lever i. Det ska ju inte finnas någon svartsjuka, men varför sprider sig då ett mörker när hennes pojkvän hånglar med Fathima? Och familjeband ska inte vara viktiga, men varför känns det då så mycket när hon av en slump möter sin syster? Och vad gömmer sig egentligen på andra sidan Muren?

Inga samhällen är perfekta, det vet vi ju. Otopia är inspirerad av boken Utopia som skrevs i början av femtonhundratalet. Där beskrivs Utopia som ett idealsamhälle där alla har rätt till ett värdigt liv. Privat egendom och pengar finns inte och där råder rättvisa och jämlikhet. Precis som i Otopia. Just jämställdheten trycker Per Nilsson extra på. Miqi och de andra får lära sig i skolan hur viktigt det är att respektera alla människor, oavsett kön. Att de skillnader som finns, som till exempel att män ibland är starkare, inte för den skull ska utnyttjas.

Miqi är helt fri i sin sexualitet på ett väldigt fint sätt. I Otopia pratar om sex helt öppet, man skäms inte, man gör sig inte till. Man säger när man har lust och inte och man respekterar varandra. Det och mycket (mycket!) annat är tankeväckande och eftersträvansvärt i Otopia. Samtidigt döljer sig saker under ytan. Varför pratar ingen om Muren? Varför är vissa frågor förbjudna och andra inte? Och vad är det egentligen i det vatten som de måste dricka tre gånger dagligen?

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Språket är poetiskt men lättläst, tonen stilla men med något oroligt puttrande under ytan. Har haft svårt att sätta mig in i den bok jag läser just nu för att jag på något vis längtar tillbaka till den här. Rekommenderas.
Finns exempelvis HÄR eller HÄR.

Här kommer min sista krönika i Metro för sommaren. Metros sista krönika för sommaren tror jag till och med.
Läs HÄR eller här:

—->

Kära män över femtio. På sista tiden har jag haft det stora nöjet att få umgås lite extra med er. På middagar och dansgolv, på sätet bredvid på tunnelbanan, i Metrokrönikornas kommentarsfält och längs med Stockholms trottoarer. Och hörni, vad härligt det verkar vara att breda ut sig. Vad avslappnade det ser ut att luta sig tillbaka, att ta sin plats, att tala med den där stämman djupt nerifrån magen som överröstar musiken i mina hörlurar. Jag avundas den inneboende självklarheten att ens åsikt behöver göra sig hörd. Tänk att ni på något vis redan förstått hur det här livet på planeten fungerar, att ni är helt fullärda. Att ni aldrig mer behöver fråga om råd, fråga om lov, fråga om visat intresse. Det måste vara en strålande känsla. Känslan att hela tiden vara helt självklar i samtliga sammanhang, att alla verkligen uppskattar att ni är där.

Men nu har jag kollat runt lite, gjort en högst lekmannamässig undersökning så här under min lediga tid på försommaren och upptäckt några saker bland vänner och bekanta som jag tänkte att det kunde vara skönt för er att få reda på.

Till exempel, det där skämtet du drog under middagen. Även om det funkade fint på både sjuttio-, åttio- och nittiotalet är det nog dags att fundera en extra runda på om det kan vara stötande och om någon skulle ta illa vid sig. I min undersökning har jag nämligen märkt att de inte sällan ger en molande känsla i magen. Vi uppskattar heller inte när du avbryter, trots att du kanske känner just där och då att du har något viktigare att inflika. Vi vill gärna tala till punkt vi med nämligen. Många av oss, även om vi bara har levt hälften av din tid på jorden, har massor av erfarenheter och kunskap som i ganska många sammanhang väger tyngre än din. Kanske svårt att tro, men testa att lyssna så får du se. När du promenerar och ser mötande gångtrafikanter, försök att väja undan istället för att kabla fram utan hämningar. Tror att det skulle locka fram fler leenden hos dina medmänniskor än vad du tror. Och prova, bara för rolighetens skull, att någon gång fälla ihop benen i lokaltrafiken. Så vi andra också får plats. För den goda stämningens skull om inte annat.

Men, med det sagt så handlar det här inte om alla er män över femtio. Men det förstod ni kanske? Debatten från veckan som gått är ett bra exempel, med artisten Günther och Zara Larsson. Hon riktade kritik mot att Bråvalla inte hade några kvinnliga huvudakter och på Günther kliade det överallt efter att få tycka till och trycka till. Så då gjorde han det. Och han fyller ju inte femtio förrän om tre år, vilket visar att man förstås kan vara yngre också. Så. Med risk för att inte missa någon:

Alla män därute! Hoppas ni får en härlig sommar. Och glöm inte att ibland är det skönt att vara riktigt, riktigt tyst.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About how patriarchy sucks.

Häng med mig på två dagar i södra Frankrike vetja.

Magnus och mitt flyg blev inställt på söndagen så vi kom inte iväg förrän på måndagsmorgonen. Men det gjorde inte så mycket för vi ska vara här i nio dagar och det blommar prick överallt.

Vi ställde av väskorna i rummet och sedan promenerade iväg för lunch. Här är jag och min mamma.

Vi åt lunch på stranden och jag åt en mozzarellasallad och den här spanade brödsmulor.

Milla var på strålande humör. Kanske för att det är hennes födelsedag om några dagar.

När vi kom tillbaka till min familjs hus var det fri lek. Min mamma läste tidning i hängmattan.

Jag hoppade hopprep. Tänkte att det skulle bli min nya form av träning pga så snyggt. Dock extreeeemt jobbigt i trettiogradig värme. Hoppade fem minuter sedan fick det räcka. Man måste ju hinna bada också.

På kvällen gick jag och Magnus till mataffären. Vi handlade frukt, öl och ingredienser till whisky sours som han mixade ihop till mig och mina föräldrar sen.

Och så avslutades måndagen med kyckling med blomkålspuré.

På tisdagen klädde jag på mig denna utstyrsel.

Och så åkte vi till Antibes för att gå på matmarknad.

Finns ju typ inget finare än fransk matmarknad.

Som små grönsakskonster.

Ville ha allt men vi köpte sommarlök, blåbär, skaldjur och sparris.

Sedan promenerade vi runt lite. Antibes påminner om någon pittoresk liten Disney-saga.

Resten av dagen tillbringades hemma med bok och dator. Jag och Magnus försökte även ta cirka hundra bilder när vi hoppade bomben i poolen men alla blev suddiga :'(

Tisdagen avslutades med middag på skaldjuren från matmarknaden tillsammans med färsk pasta och tomatsås.

Translation. Magnus and I arrived Monday before lunch at my family’s house in Cap d’Antibes and we headed out directly to eat at a little restaurant by the beach. We spent the rest of the day by the pool before we ended the day with a dinner of cauliflower puree and chicken. On Tuesday we drove to the food market in Antibes and bought ingredients for dinner. The rest of the day was spent by the pool and in the evening the dinner turned out amazing.