Idag är en ny krönika ute i Metrotidningen och på webben. Den här veckan öppnar ju många skolor igen, och  jag ville skriva om att börja högstadiet. Att man från en dag till en annan helt plötsligt måste bli tonåring, fast man kanske inte ens är redo.
Läs HÄR eller här i sin helhet:

→
Jag går upp redan vid sextiden, står i badrummet och drar mascaraborsten genom fransarna. Flera tag tills de är alldeles mattsvarta, tills de spretar som fågelklor. Därefter samlar jag ihop håret i en stram hög tofs, drar hårt med kammen. Inga strån får ligga felplacerade, det går inte. De ljusblå platåskorna i något slags skumgummiliknande material står redan och väntar i hallen. Jag har korta jeansshorts till, stannar framför hallspegeln och klipper med alla de fem mascarafransarna innan jag slänger min ryggsäck över axeln och beger mig ut.

Idag börjar jag sjuan.

Redan på uppropet känner jag att mina shorts är för korta. Låren fastnar mot aulans plaststolar, ögonskuggan alltför klart blå. Flera hårstrån har redan klättrat ur frisyren, lägger sig som en gloria av bebisfjun kring ansiktet. Jag försöker se så likgiltig ut som möjligt, så världstrött på allt som har med högstadiet att göra redan innan det ens har börjat. Men runt omkring verkar folk redan ha bemästrat det bättre, de sitter i träningsbyxor och hårt målad kajal och gäspar trött. Rektorn förklarar hur glada vi ska vara, hur otroligt glada vi ska vara över att vi blir de första som går ut grundskolan på tvåtusentalet. Och att det bara är om tre år dessutom. Det där med ”bara” är inte sant, det vet jag.
Det är en hel eon av tid dit, jag kan lika gärna vara död. Bortglömd och begraven någonstans. Jag borde ha tagit på mig mer läppstift, haft högre platåer, övat arga blickar i spegeln. När vi går mot våra klassrum ser jag hur flera stycken har sprungit ut på gården och nu står och drar djupa halsbloss från nyinköpta ciggpaket. Jag som inte ens varit full.

I klassrummet känner jag nästan ingen. Läraren hälsar oss välkomna, jag ser att flera av de andra tjejerna redan har bröst. Det har inte jag. Helvete, varför är de så vuxna? Hur ska jag hinna bli vuxen innan dagen är slut? Det är klart att det syns att jag är okysst, oskuld, oerfaren. Ovuxen. Jag drar åt tofsen hårdare, försöker sträcka på ryggen så de inte ska se hur kort jag är. Att jag nätt och jämnt når upp till det där längdgränssträcket för att åka berg och dalbanan på Gröna Lund behöver de inte få reda på någonsin. När uppropet är slut samlas de i klungor i korridoren, jämför säkert pojkvänner och framtida festinbjudningar. Jag sätter mig på en bänk en bit därifrån, försöker se upptagen ut, skriver ett ingenting i min nya anteckningsbok.

När jag tittar upp står någon framför mig. Hon är lika kort som jag och har mörka lockar i två lösa tofsar. Hon ler mot mig.
– Hej, vill du gå och bada?
Jag vet inte vad hon heter, inte än.
– Ja tack, svarar jag.
Ja tack, jag vill inget hellre.

Och sedan går vi och badar.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About starting high school.