En gång för länge sedan, i oktober tvåtusensexton, var jag ännu ihop med någon.
Jag sov fragmentariskt, fick melatonintabletter i en näsduk av en kompis på en bar, slutade en dag rita hjärtan i imman på duschväggen. Jag promenerade runt i lägenheten, vankade fram och tillbaka i vardagsrummet, tände cigaretter vid 03 fastän jag sagt till alla att jag slutat röka.

Jag satt mittemot min mamma på en lunchrestaurang vid Strandvägen med handflatorna öppna på bordet och sa att jag var olycklig. Olycklig, för att något drog innanför bröstkorgen utan att jag kunde placera vad det var.

Jag bokade flygbiljetter och drömde om vackrare väder, jag klättrade in i hans t-shirts när han gått till jobbet och grät mot tvättmaskinen. Jag spann som en katt i hans händer och lagade spaghetti med köttfärssås som stod färdig när han kom hem.

– Varför tror du att du är olycklig? frågade min mamma enkelt och jag skakade på huvudet, drog runt med gaffeln i en skagenröra.
– Jag vet inte.

Och jag visste inte.
För dagar fortgår, slentrianmässiga sms med röda hjärtan skickas, en varm kropp sover mot ens rygg, någon håller en i handen på gatan. Jag lagade tacos, soppor, grytor, sallader och pastarätter som stod färdigt varje kväll när nyckeln vreds om i låset. Jag strök hans skjortor, vek hans jeans och gick runt, runt i lägenheten om nätterna.

Jag visste det inte ens när jag en kväll föll ner på sovrumsmattan och vädjade, förnedrat viskade vid hans fötter att han måste hjälpa mig.
– Du måste hjälpa mig. Snälla, hjälp, jag är så olycklig.
Och han såg ner på mig, skakade på huvudet, stängde sin vinterjacka och sa:
– Jag kan inte, Sandra. Jag kan inte.
Inte ens då förstod jag.

Tänk vad lätt det är att vara efterklok.
Att det skulle ta en lång, bister vinter och en total nedmontering för att förstå skillnaden mellan att kunna, och faktiskt vilja.