I senaste numret av Skriva som kom ut igår har jag skrivit en krönika om just skrivande. Om hur pennan är det farligaste vapnet av dom alla. Såklart. Vad annars.

Behandla folk med värdighet och respekt (det är inte svårt).
Och såra aldrig den som skriver.

–

Krönikan i sin helhet:

När jag får upp porten ser jag hans silhuett några meter bort. Han har armarna i kors och är lika lång som jag minns honom. Jag går dit med breda steg och när jag är framme lägger jag handflatorna mot hans bröstkorg och trycker till. När hans högra ben viker knyter jag näven och får in ett slag över käkbenet. Han lägger instinktivt handen där och tittar på mig med uppspärrade ögon.
– Är du helt sjuk i huvudet?
Jag slår ut armarna och det gör honom rädd och han backar ifrån mig och då skriker jag ut vad han har gjort. Jag skriker över Greta Garbos Torg så att folk vänder sig om bakom fönstren i bistron och hundägare stannar upp. När han försöker tysta mig måttar jag in ytterligare ett slag men han väjer undan. Han väser att jag är hysterisk. Att det inte går att prata med mig. Att jag måste förstå att vi inte är ihop mer.
– Om det här enbart handlar om mig, säger jag, då spelar det ingen roll att jag berättar det för alla.
Han spänner käkarna och försöker få fatt i min jackärm men jag drar mig ur hans grepp.
– Du säger inte det här till någon, svarar han. Fattar du det?
Jag känner hur adrenalinet börjar rusa. Jag tar ett steg närmre, fimpar cigaretten mellan hans skor.
– Nu är det krig.

När jag är hemma igen har mobilen laddats ur av minusgraderna. Jag trampar rakt in i lägenheten med kängorna på. Jag river runt i spritskåpet men det enda jag hittar är en ljummen folköl och lite whisky. Jag sveper allt. Jag står vid balkongdörren och kedjeröker. Mina händer skakar och jag vet det inte då men de kommer fortsätta skaka i veckor. Vid midnatt tar jag tre sömntabletter men kan ändå se hur blodet rusar över handlederna. När morgonen kommer är det fredag och jag kräks i handfatet.

Det går en hel helg utan sömn och på söndagen luktar håret fränt av rök och jag ser mig besegrad, flyttar hem till mina föräldrar. I åtta dagar bor jag på soffan, gråter vid köksbordet, går långa promenader över Gärdet i disigt februariljus. I bröstet dunkar hjärtat dubbla slag och solen går upp och sedan ner men det gör aldrig jag.

Jag springer genom trafiken när jag tar mig fram i stan. Jag hukar vid varje kvarter och undviker platser där jag vet att han kan vara. Till slut är det som att Stockholm krympt till en hundra kvadratmeter bred fyrkant och jag biter ner naglarna och ser i spegeln hur pulsen slår över halsen. Mina händer slutar inte skaka.

Det är början av mars då jag öppnar textdokumentet på min dator. Jag har rivit ner huden för länge sedan, rödsprängda gångar längs med mina armar, bitit sönder insidan av kinderna till apelsinigt skrovliga. Jag lägger händerna på tangentbordet och ser på när dom börjar röra sig. Sedan skriver jag. Jag skriver i timmar och efteråt sover jag en hel natt, vaknar utvilad och fortsätter. Pulsen saktar slutligen ner när adrenalinet förflyttar sig i jämn takt in i texten istället.

Eller som August Strindberg en gång sa: Akta dig din jävel, vi ses i min nästa roman.