Det händer ibland att jag utmanar mig själv för att se efter hur mycket av mitt mående som är verkligt och hur mycket som är charader. Jag har ingen aning om det själv nämligen. Alltså visst kan man ana, men hur ska man veta helt säkert?
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.
Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illmåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.
Därför måste jag ibland utforska för att förstå och för att komma vidare ytterligare. Jag gör det genom att exempelvis studera bilder på honom för att se hur de får mig att kännas. Bilderna har olika svårighetsgrader: de svåraste är förstås de från när vi precis träffats. De enkla är de från nyss, när han tittar artigt in i kameran men uppenbarligen inte alls var där. Men det visste jag ju inte då.
Den här boken är ett sådant test. Jag plockade upp den i bokaffären enbart för att pröva mig själv, hur långt jag kommit.
För det är svårt att läsa om saker som tar slut.
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen handlar om en man vars fru får upp ögonen för en annan man. De är lyckliga tillsammans, tycker han i alla fall, och därför väljer han att vara trygg i sin frus förälskelse, låter henne vila i den ett slag.
Men redan från sidan ett förstår man att det inte kommer sluta bra. Romanen är som en lång klagosång, om en man som försöker sätta sig in i sin hustrus perspektiv, vad som försegick i hennes huvud när hon valde att överge honom.
En sån fin romanidé ändå.
I flera recensioner som jag sett av den här boken har den beskrivits som ett uppbrott när en relation är mycket jämställd, men jag håller inte riktigt med om att det är det som är bokens nyckel.
Att se någon och att försöka sätta sig in i någon annans tankevärld handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att ha valt någon så självklart och trott att den andre valt en själv med lika stark omsorg.
Det handlar om att man i sitt innersta är så pass övertygad att man hör ihop, och därför har man kapital att utmana tryggheten.
Man vill att den man älskar ska veta att här hos oss är det så stabilt och säkert, du ska aldrig ska känna dig inlåst, att man alltid finns kvar, att man är beredd att ge vad som helst för att precis allt är den personen värd.
Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi.
Det är bara en helt vanlig relation, precis vilken som helst.
Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.
Jag vet inte om det ens är något negativt att det är så, sorgligt såklart, men är man medveten om det så kanske man också lyckas förstå det.
Om det var jobbigt att läsa boken? Inte så jobbigt som jag först trodde. Däremot tankeväckande och vemodigt. Plus så jävla bra bok! En av de bästa jag läst i år, kanske på flera år.
Åt upp den som någon slags gräddbakelse, den tog slut direkt.
