✉
Haha, sådana här kängor hade mina systrar och jag alla ca -97. Var visserligen endast ett liten flicka då men märker att alla kläder jag hade då plötsligt blivit trendiga igen. Har lite svårt med vissa grejer, typ chokers, som jag hade i mängder. Vore intressant att höra hur du förhåller dig till detta mode? Du var ju ändå tonåring i slutet av 90-talet. Finns det inget i det här modet du har svårt med just på grund av att du redan upplevt den stilen bli modern och omodern en gång
✎
Hej! Ja jag älskar ju nittiotalsmodet 😀  Och jag fattar grejen att man inte pallar det om man var teenager på nittiotalet, men jag tror anledningen för mig är att jag egentligen var tonåring merparten av tidigt 2000-tal. Jag var 15 år 2000 och känner snarare att om typ pandamodet kom tillbaka med sina kinaskor, breda vita diadem, svart hår och optiska mönster så skulle jag ba nej nej nej never again.
Eller de låga utsvängda jeansen, avklippta dirty dancing-collegetröjorna och breda slingorna i håret. Omg aldrig.
Så kanske det? Eller så kanske jag helt enkelt inte bryr mig  /mvh hade buffalos 1997 och igen 2012.

✉
hej!! har egentligen en rätt orelaterad fråga; men jag är väldigt intresserad arbetsmiljö just nu och blev bara nyfiken på hur det är för dig. du har ju börjat ha en skrivplats (för att få kollegor och för att koncentrera sig?) men hur är det med sånt som typ ont i händerna/armarna/axlarna för att du skriver mycket? känner du av det eller tar du pauser/mixar upp med annat så att det inte blir ett problem? har själv börjat skriva lite extra mycket nu och får träningsvärk i armen haha.
✎
hej! ja jag hyr en frilansplats och har således ett litet kontor. Älskar att ha lådor att lägga saker i!!! Däremot sitter jag inte där niotillfem (hehe) utan jag tar långa promenader tisdag till fredag under dagarna. Jag åker i princip aldrig tunnelbana eller buss utan går överallt. Det är bra på flera sätt: man håller inte på med mobilen utan kan vara ifred med sina tankar, man får en rejäl dos solljus vilket är viktigt för mig under de mörka månaderna och sen rör man ju på sig. Förstår dock att detta är ju en lyxgrej och inte möjligt för alla. Men ja, jag har ofta ont i axlarna. Jag försöker tänka på att byta ställning i kontorsstolen ofta, sträcka på ryggen och sånt. Man borde kanske ta en massage ibland men tycker det är så obehagligt med folk som rör en som man inte känner. Såg att någon i kommentarerna rekommenderade skrivbord man kan höja och sänka! Det är ju smart. Och att sitta på en såndär boll.

✉
Önskeinlägg:
KILLAR, DEJTA, TINDER, HÄNGA – SÅ GÖR DU.
HUR VET MAN ATT NÅGON INTE ÄR ETT AS.
Är typ trettio har kids och grejer men jag fattar inte hur jag beter mig, hur de beter sig, något himla spel alla verkar känna till utom jag. Killars ”hybris” som det stod så fantastiskt om i 925-gruppen igår.
✎
Haha! Lite för utelämnande att göra ett helt inlägg men kan svara lite här!
Men vet aldrig när någon är ett as! Hur ska man veta? Ta mitt ex som exempel bara, hade ingen aning.
Så här tänker jag om Tinder: man får ta det lite för vad det är. Inte ha några för stora förhoppningar, gå lite på känsla. Jag kanske lajkar var hundrade kille liksom, det är ett jäkla sjå och tar tid. Chattar gärna ett tag får att få feeling. Är han rolig? Vad är han ute efter? Har träffat de flesta på aw för då kan man dra om han är tråkig och säga att man ska på middag. Har även träffat några ute. Alltså typ: hej ska du till trädgården ikväll? ska vi ses och skåla? Avdramatisera skiten liksom. Samt! Härligt med ett random hångel liksom.
Tycker man känner direkt om personen ifråga är något att ha. Antal tinderkillar jag har gått på fler dejter än 1 med: 2 personer. Nästan fascinerande hur mycket ointressanta människor det finns (och hur många snubbar som är värdelösa på att ställa frågor!!). Men många snygga! Hångla! Våga säga hej först i chatten också. Jag brukar inleda med ”gullig”. Att objektifiera och småförminska killar litegrann och inte använda klassiskt manligt kodade komplimanger som ”snygg” ,”hunkig” etc gör killar perplexa och fascinerade. Tydligen sällan killar får höra att de är gulliga. Det tycker jag vi ska unna dom.

✉
Hej Sandra! Du är så himla bra (har följt dig sedan jag va 14 år -är nu 22) en fråga bara! Jag tror jag är ganska så lik dig med hur jag romantiserar livet och ser det ”filmiska” i det. Vilket jag helt klart tycker är en mycket bra egenskap. Men!! Det senaste åren har jag även gått igenom en hel del skit. Så mycket har bara blivit fel som det blir i livet. Hur gör man för att inte bli bitter och inte tappa sitt pirr, romantiska syn på livet och kickarna man får när livet känns som en film? För jag vill ju så gärna va en härlig person som vänder det negativa till något positivt osv, men ibland är ju fan allting mest åt helvete? Haha. Tack för mig och tack för alla dina otaliga fantastiska inlägg!!! Heja dig <3
✎
Hej din puss! <3
Ja fy fan ibland suger livet. Men vet du. Det är okej.
Jag tror inte att egenskapen är romantisera livet innebär att man är lycklig konstant. Tvärtom, man är snarare en person som känner mycket, med många toppar och dalar. Till exempel i vintras trodde jag på riktigt att jag skulle dö av sorg. Alltså bokstavligt, låg i min säng och bara trodde att jag skulle brista. I januari gick jag runt på gatorna och kunde inte komma på en sak värt att leva för. Det var så mörkt. Men våren kom sen. Saker hände. Jag hände. Att känna mycket är en gåva med svart baksida, men den svarta baksidan är inte evig. Kicksökande människor har en tendens att klara sig rätt bra har jag märkt. Att försöka hitta det fina i det lilla och se saker ur ett positivt sken är fan det egenskap jag är mest glad över. Att inte sätta på sig offerkoftan, att kavla upp ärmarna, att bestämma sig för saker. Men med det sagt att det okej att vara asledsen ibland när saker skiter sig. Man behöver inte oroa sig för att det ska dra ner en. Jag hör ju på dig att du redan problematiserar detta och då är du ju redan påväg någon annanstans. Men man ska få reagera och va arg när livet är sugigt. Det är mänskligt, nyttigt och tyder på att man har ett emotionellt djup. Som min terapeut sa till mig när jag frågade henne om jag höll på att bli sjuk i huvudet för att jag kände ett sådant hat kring hela mitt break-up i våras: Tvärtom. det är ett sundhetstecken.
Puss och hejar på dig! Livet är sämst ibland men det är för att det ska kunna bli bäst sen. Som det där citatet som går typ: allt kommer bli bra och blir det inte bra är det bara för att du inte är där än.
<3