Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.
Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.
Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.
Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.
Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv. Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det. Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.
Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.
Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.
Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.
