Rädda Barnen frågade om jag ville skriva en text om mobbning till deras sommarblogg, och det ville jag såklart.
Läs den hemskt gärna och ni får ännu gärnare (nytt ord) säga vad ni tycker här på min blogg, för det är så trevligt med kommentarer. Texten handlar om mitt högstadium och lite om allt som hände då.

Läs här: http://blogg.rb.se/effekt/2011/07/07/sandra-beijer-mobbning/

Uppdatering: Här är texten i sin helhet:
.

Jag börjar högstadiet under en av de varmaste augustidagarna någonsin. Trottoarerna är kulliga och mjuka efter veckor av trettio graders värme och jag sover med vidöppna fönster och duschar kallt. Det är 1997 och mina kläder är nyinköpta. Platåskor i blått och korta hotpants, svart kladdig kajal och vitlackade naglar.

Jag går genom korridorerna och kan varenda flagnande vägg utantill. Vilka toaletter som inte går att låsa och vilka gångjärn som snart kommer falla ur dörrarna. Det är mitt sjunde år på Engelbrektsskolan, men ändå är alla ansikten i aulan nya. De har flyttat från mellanstadieskolor i närheten och jag har bestämt mig för att också bli ny. Inga fler spetskantade blusar och snörskor. Aldrig mer.

Jag sätter mig ensam längst bak och ser min bästa kompis några rader längre fram. Hon har håret tillrättalagt i röda spännen och en ljust blå knäppt skjorta. Hon börjar i matteklassen idag och vi kommer inte att säga mer än några ord till varandra under högstadiets tre år, men det vet vi inte än. Jag har tjock mascara, en stram hög tofs och lever på trettionio kilo förväntningar. Nu börjar allt om.
Nu ska jag bli populär.

Jag börjar i klass 7B. Min klasslärare heter Edward och är polack med fyrakantiga silverbågar på en rund potatisnäsa. Han luktar tvål och har små vita tänder och pratar yvigt och förväntansfullt om hur bra vi ska ha det här, hur bra det ska bli i 7B. Om två år kommer Louise i klassen skriva Pedward över korridorrväggarna med sitt täckstift. Pedward Pedward Pedward. Och ingen kommer tvätta bort det, ingen kommer att kommentera det, och det kommer att stå där en hel dag och sedan kommer han att sjukskriva sig.

Jag känner ingen i klassrummet förutom fem pojkar från mitt mellanstadium. De har redan utvecklat knappögon, små svarta hål som kommer sticka sönder de som inte går rakryggat förbi dem i korridoren. Jag sätter mig vid en av bänkarna längst bak, bläddrar igenom klassrummet för att hitta en vän. En bundsförvant och kompanjon i jakten mot ny status.

Hon heter Nathalie och vi är bästisar efter tre dagar. Hon har lila läppstift, tjocka kastanjebruna lockar och skrattar åt allt, högt över gator och tunnelbanor. Hon skriver tusen kom-ihåg-lappar i sin filofax och ritar sirliga bläckblommor runt om. Inom en månad har vi synkroniserat vår garderob och är oskiljaktiga. Jonna börjar tre månader efter skolstarten och ansluter sig till oss. Hon har mjölkblont hår och pratar tyst och försiktigt. Vi svär på evig vänskap och köper matchande ögonskuggor.

*

Allting börjar på ett disco i november som skolan bredvid vår anordnar. Jag vet inte varför just då och varför just oss, men det blir så bara, den 4 november på en skolgård på kommendörsgatan. Jag har nya hårspännen, små fiskar i ljusblå plast spända över hela håret. Vita buffaloskor, kort kjol och en ryggsack i formen av Nalle Puh. Det är 1997 och jag har Geri Halliwell uppklistrad över väggarna och vill aldrig mer smälta in. Bara stå ut, bara synas, bara vara med. Pa dansgolvet spelas Puff Daddy’s senaste singel och vi dansar i glittrigt rouge och sjunger med. Armarna högt upp i luften, hårt pressade tonårsögon i ett hav av människor vi inte kan namnet på.

Knuffen kommer bakifrån och jag faller in i Nathalie. Vänder mig om och ser att det är Thomas från klassen över. Han lutar sig över mig och väser.
– Ni kan inte se sådär jävla dumma i huvudet ut. Fattar ni inte det?

Får alla tårarna torkade på toaletten och vi pressar ner Nalle Puh-väskan i Jonnas större, bättrar på sminket och hatar dem. Ställer oss utomhus och tittar in mot dansgolvet genom de stora glasfönstren. Elena i 8C har klättrat upp i en klätterställning några meter ifrån oss. Hon har hårt ritade ögonbryn och har markerat läpparna med en mörkröd penna. Hon vinkar till oss, försiktigt och manande och vi går dit. Hon frågar om vi går i hennes skola och det gör vi ju. Vi svarar ja.
– Ni kommer få se en grej på måndag, svarar hon.

Men när måndagen kommer har vi redan glömt fredagen. Dimmiga discon är så långt ifrån vardagsmorgnar, de luckras upp och försvinner i matteläxor man inte förstår. Elena står och väntar i trapphuset tillsammans med han i 8E, som ser lite ut som en schäfer om man kisar. Han står och håller upp dörren och gör en djup bugning när han ser oss. Vi nickar tillbaka, förvirrade och morgontrötta. När Nathalie tar steget från stengolvet till korridorsheltäckningsmattorna pressar han blixtsnabbt handflatorna mot dörren så att den går igen med en smäll. Vindpusten drar genom Nathalies lugg. Jag känner på handtaget. Han håller fast det inifrån och jag hör skratt på andra sidan. Jonna glider ner till golvet med en suck.

Efter några minuter öppnar schäferpojken. Han bugar igen, släpper förbi oss och vi hukar, som små djur. När vi passerar honom säger han,
– Det är såhär det går för dem som ser helt jävla dumma i huvudet ut.

Det tar en vecka tills det känns som att alla vet vilka vi är. Det är som en visklek som blir mer förvrängd ju fler den skickas vidare till och folk vänder sig efter oss i korridorerna. Vi går där, tre trettonåringar i pastellfärgade kjolar och matchande kalendrar och försöker förstå. Jag hittar våra namn överstrukna på en vägg.

Kim går i samma klass som schäferpojken och dyker upp i vår värld i början av januari. Jag har aldrig sett henne förut men hon är lång med blonderat hår i en tofs och har adidasbyxor i alla kulörer. Hon hamnar i ständiga bråk och jag ser henne riva sig blodig på skolgården med flickor i andra årskurser. Och så en dag bestämmer hon sig för att hata oss. Kanske beror det på tristess. Kanske är det bara bekvämt att ge sig på någon som är femton centimeter kortare än en själv.

Hon och hennes kompis Linn förföljer oss över skolbyggnaden. De skriker, knuffas och hotar. Kim hämtar killkompisar och hetsar dem till att berätta för oss hur fula vi är. Hon skriver saker på våra skåp och skräms. Ja, hon bokstavligen skräms, ställer sig bakom dörrar och hoppar fram och skriker BU.

Jag är så rädd för att någonsin hamna ensam i en korridor tillsammans med henne.  Jag, Nathalie och Jonna lämnar aldrig varandras sida. Vi går som en samlad tumör genom våningar och klassrum. Vi skriver lappar på lektionerna vad vi skulle göra med dem om vi bara vågade. Hur livet kanske skulle kunna vara bra och annorlunda på en annan skola och vi drömmer om platser där vi får klä oss på vilket sätt vi vill utan att någon spottar i ens dunjacka. Men trots alla ord och allt pekande ändrar vi inte på oss. Istället köper jag blått läppstift och Jonna ännu högre platåskor. Vi går som en treenighet i alla regnbågens färger.

Och det var kanske det som gjorde dem så fruktansvärt arga. Att vi aldrig ryggade tillbaka, att vi aldrig vek oss, anslöt oss till massan. Att vi aldrig tog av oss de enorma rosetterna och randiga strumpbyxorna. Aldrig någonsin.

När sjunde klass går mot sitt slut pratar ingen med oss. Ingen sätter sig bredvid oss i matsalen och ingen frågar om dagens läxa. En gång jag hittar jag en lapp i mitt skåp som jag inte ens förstår: Du var så dålig igår.
Några dagar innan skolavslutningen tar de tag i Nathalie när vi är påväg från lunchen, skriker, Varför har du de där skorna? Ta av dom.
När vi kommer in i klassrummet ställer sig killarna upp och buar. De ställer sig upp och buar och läraren låtsas som ingenting.

*

Två år senare börjar jag nionde klass. I uppehållsrummet har klassföreståndarna satt upp de årliga lapparna till att anmäla sig till fotbollslaget, skoltidningen, festkommittén. Jag skriver mitt namn högst upp på pappret där det står Årsbok och tre veckor senare är jag chefredaktör.  Fem personer ansluter sig till gruppen och inte en enda av oss är populär. Vi är kantstötta ensamvargar, långa luggar och trasiga armleder. För höga platåskor i för spinkiga ben. Efter ett kort möte på skolans bibliotek börjar en fem månader lång hämndplan att forma sig.

Från att ingen har velat röra vid mig blir jag inkallad bakom hörn och får instuckna brev i skåpet. De ger mig bilder på sina så kallade bästa vänner när de ligger på badrumsgolv och spyr, när de sitter på skateboardplaner och hånglar utan tröja och när de halsar vodka direkt ur flaskan.
Det är statusfolket som vänder sig mot varandra.

– Säg inte att det var jag. Säg inte var du fick korten ifrån.
Så viskar de till mig, varenda en, och inom två veckor kan vi fylla hundra sidor med drottningar och kungar som ligger som ynkliga kattungar i sina föräldrars tjusiga matsalar och kräks upp Bacardi. Vi får ett eget rum på skolan där vi tejpar upp alla fotografier, fascineras och skriver bildtexter, klipper och klistrar. I april är boken klar och vi lämnar in den för tryck och får tillbaka tusen ex.

Vi säljer den 120-sidiga boken för 70 kronor styck en onsdagsmorgon. Redan på eftermiddagen blir vi uppkallade till rektorn.
Hon skriker åt oss. Pekar på bilder i boken där åttans populäraste tjejer stoppar papper i behån och smygbilder från gymmet på skolans elevrådsordförande som klammer finnar. Hon läser högt de iskalla bildtexterna och tittar på mig med förfasan i blicken. Hon tittar på mig som att jag är skolans monster, som att allt samlat tonårshat göms inuti mig.
Och jag tänker på nar hon passerade oss den där dagen när de höll fast Nathalie I lunchmatsalen utan att säga ett ord.

De på fotografierna sitter utanför och gråter. Det är dom som har spottat efter mig i korridoren. Som har skrikit ord och smällt igen dörrar i våra ansikten och skrivit cp på väggarna i cafeterian. De gråter och rektorn skriker och årsboken dras in. Men skvaller är högstadieguld och vi säljer den svart för dubbla priset i våra skåp. Det vackra folket tar omvägar i skolan för att undvika oss. Mikael i min klass trycker upp mig mot ett skåp efter en musiklektion och väser,
– Du ska få för den där boken. Du ska få.
Men jag får ingenting.

Och den boken är det enda som finns kvar från den där tiden. Det enda beviset. Några år i slutet av nittiotalet på en högstadieskola i Stockholm ligger den och bränner som ett ensamt minne. Och där inuti äger de populära inte längre skolan.
De äger ingenting.
De ligger istället däckade under köksbord med sminket rinnande längs med kinderna. Böjer sig ner över papperskorgar, gråter av illamående.

Och vi andra ler. Alla punkare, ensamvargar, indiepoppare, mattegenier, datanördar, glasögonormar och spice girls-fantaster ler och är lyckliga för en liten stund. Lyckliga några millisekunder framför en kamerablixt innanför de hårda högstadieväggarna som vi äntligen får lov att äga. En liten stund.

.

I wrote a text about high school and how childen are kind of terrible to each other for the organization Save The Children. You can read it by clicking the link, but it’s in Swedish. Google translator might work but as you already now, it make the words kind of confusing sometimes.