Min första kärlek var en man med knivskarpa käkben och stålblå trikåer. Han dök upp helt plötsligt, under en alldeles vanlig dag under ett alldeles vanligt åttiotal. Jag hade fått låna en videokassett av min bästa dagisfröken. Hon hade kort krulligt hår, stort leende och hette Sussi. Varje vecka satt jag och Sussi i personalrummet och ”jobbade på min roman”.  Jag dikterade och Sussi skrev. Boken hette Golvet som kunde tala.
– Du kommer bli en riktig författare när du blir stor, brukade Sussi säga, och jag drömde mig bort till vuxenheten: en värld där jag bara skulle få skriva hela nätterna igenom. Därför var det så självklart när Sussi gav mig den där videokassetten efter en morgonsamling. Det här skulle bli min nya favoritfilm, hon förstod ju mig.
– En film du kommer att tycka om, sa hon.

Videokassetten låg och brände förväntansfullt i min ryggsäck hela dagen och några timmar senare, på kvällen i mina föräldrars säng tryckte jag på play. Filmen var från sjuttiotalet, tre timmar lång och på engelska. Det gjorde ingenting. Tjugo minuter in när Clark Kent rusar in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen kunde jag inte andas. Känslan i magen var helt ny: som att nyss ha öppnat en läsk man tappat i golvet, som bubbelplast och kittlingar.
Morgonen efter på dagis drog jag i en fröken som hette Lena.
– Lena, jag har något jag måste berätta för alla.
Hon svarade att jag skulle få den sista punkten på morgonsamlingen och jag satt på helspänn tills det var min tur. Jag ställde mig upp, harklade mig och deklarerade att jag blivit kär. Att mitt hjärta tillhörde Stålmannen. Mina dagiskamrater vred sig av skratt, ramlade i små högar och skakade okontrollerat. Jag förstod inte alls. Det här var ju så förbannat mycket på riktigt och hundra grader allvar.

Resten av dagen tillbringade jag i snickarrummet, spikade och sågade och fick hjälp och i slutet av veckan var en liten Stålmannen byggd av träklossar. Varsamt målad i rött och blått och en mantel fastsatt med sneda spikar. Han fick stå i mitt sovrumsfönster, blev vinkad till varje kväll innan jag släckte lampan.
Ganska snart inleddes en ny period i mitt liv  där allt jag gjorde kretsade runt honom. Teckningarna jag målade, berättelserna jag hittade på, drömmarna om natten. Jag började medvetet göra misstag när vi lekte bokstavsleken med hopprep på gården. Hopprepet var ju bara tvunget att stanna på bokstaven C, K eller S. Ju oftare jag lyckades desto större blev förhoppningarna att jag skulle få gifta mig med honom. Så var det bestämt i leken och så skulle det bli. Jag oroade mig mycket över hur vi skulle göra med faktumet att han inte kunde åldras medan jag till slut skulle bli en gammal skruttig gumma, men min fröken sa att kärleken är större än allt.
När december kom fick jag en stålmannen-dräkt av min mamma i julklapp. Jag trodde jag skulle dö, den hade till och med tillhörande röda stövlar (eller nästan, mer som benvärmare i plast).
Jag ritade gubbar med cape i min dagbok.
När lågstadiet väntade låtsades jag gilla Michael Jackson men i hemlighet tickade hjärtat helt okontrollerat så fort jag började tänka på Clark Kent. Jag fick en Stålmannenprenumeration och staplade tidningarna noggrant på varandra i en hög i bokhyllan.

Sedan gick det några år och han bleknade i kanterna. Andra pojkar blev viktiga, först John Travolta som Danny Zuko i Grease och sedan helt livs riktiga, som pojken i skolan bredvid, han i min klass, någon på andra sidan trottoaren. Jag drömde om pojkaxlar och tonårshångel och alla hade de en sak gemensamt: det där tjocka mörka håret och de breda axlarna. Vet ännu inte om det var Stålmannen som påmindes längst bak i huvudet eller om det bara var en slump. Istället fick han följa med mig som en mjukt litet minne genom tonåren: en första kärleken-historia att berätta över en öl, en presentation om superhjältar på en retoriklektion. Då och då fick jag en födelsedagspresent i form av en t-shirt med ett stor rött S, en blå-och-rödrandig halsduk, eller en mugg att ställa i en kökshylla. Nu vet jag inte längre om den där träskulpturen finns kvar, om teckningarna är sparade, om dagböckerna är gömda. Kanske på någon vind, kanske glömd i en flytt. Men ibland när det faller ner en mörk hårlock i min pojkväns panna och han tittar på mig med de där blå ögonen känns allt så väldigt självklart. Det enda som fattas är egentligen trikåerna och en längtan att vilja rädda hela världen från skurkar i märkliga hattar. Mitt femåriga jag från ett åttiotal långt bort hade varit stolt.

.

About my first love; superman. Read it in google translator here.