Idag är min andra krönika ute för Sofis Mode! Den handlar om att vara olyckligt förälskad i någon när man är 16 år och livrädd. Många har frågat om krönikorna finns online men tyvärr inte. De kommer bara finnas i tidningen. Berätta gärna vad ni tycker om ni har läst. Puss.
I sin helhet:

Han börjar i min klass en onsdag i augusti, två veckor senare än vi andra. I ljusbrun lugg och fyra födelsemärken i en rektangel över kinden kliver han in på kemilektionen och avfyrar tre skott rakt i mitt mellangärde. Jag sitter längst bak och han placerar sig på platsen bredvid mig innan vi hunnit hälsa på varandra. När han lutar sig fram för att titta på ett diagram på sida 223 viker sig kanten av t-shirten och jag ser ner till hans ryggslut.

Det tar en vecka tills jag vet vad han heter i mellannamn och vilken dag de serverar hans favoriträtt i skolmatsalen. Han spelar fotboll på eftermiddagarna och jag sitter på trappen och tittar.  Röker för att kunna sitta kvar, cigarett efter cigarett och han gör alltid mål. En fredagseftermiddag lyfter han upp mig helt utan anledning och bär mig längs med hela korridoren fram till våra skåp. Jag byter mitt lösenord på skolans datorer till hans namn.

Jag går till gymnasiet utan jacka hela november bara för att kunna fråga om jag kan låna hans halsduk. Den är tunnstickad i ett fotbollslags färger och jag hör ingenting vad som sägs på lektionerna. Jag skyndar mig ner till matsalen för att stå bakom honom i kön. Jag tänker att jag inte behöver göra något mer i mitt liv än att gå bakom honom, med en matbricka med vegetariska biffar och titta honom i nacken. En måndag tar han pennan rakt ur min hand under en lektion. Hans fingrar är varma och jag måste pressa låren mot stolsbenen när de inte slutar skaka. Jag skriver hans namn femhundra gånger i min dagbok och femton miljoner i mitt huvud.

En fredagskväll när vi har känt varandra i sex månader hånglar han med en tjej i parallellklassen. Jag råkar kliva in när de ligger bredvid varandra i ett sovrum och han har händerna innanför hennes jeans. Hon är sötare än jag, med svart lugg och en liten rund mun. Någon som heter Erik skriker deras namn och en vän håller om min rygg och säger att vi ska gå nu. Det är inte förrän vi är hemma som jag tappar ytterjackan på golvet och glömmer knyta upp skorna. Ligger under fläkten, kedjeröker och gråter ner min nya tröja.

Jag tror att hjärtat ska kapitulera i femtiosex dagar till och sedan är det skolavslutning. Han kramar mig hårt på gården och säger att vi ses i september.

Tio år senare händer det att jag ser honom ute ibland. Vi känner inte varandra längre, och vi hälsar inte. Men de få gånger då jag ser honom luta sig fram för att signera ett kvitto och t-shirten viker sig i en försiktig triangel tänker jag på hans namn. I skolkatalogen, som lösenord på min dator, i min dagbok, i krita på min innergård och hur händerna skakade okontrollerat när han satte sig bredvid mig på kemilektionerna.
.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my second column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about being 16 and in love with someone who doesn’t want you back.